Det har gått ännu ett år…

För ett år sedan mådde inte jag bra. Jobbfronten kändes mer eller mindre hopplös och sjukdom och dödsfall i familjen gjorde att högtiderna kändes tyngre än de brukar. Istället för hoppfullhet inför nya året kände jag mig mest uppgiven.

Men efter regn kommer sol, och efter den tunga starten vände det så småningom. Men sjukdomen ledde till en stillsam död först, och för den personen var det nog ganska skönt att få somna in och få frid efter en längre tids kamp.

Jag började på mitt nya jobb, först som konsult, men fick efter 1,5 månad beskedet att de ville anställa mig. Från och med i somras hade jag alltså klivit ur en arbetstillvaro jag hamnat i och velat komma ur en längre tid. Det kändes fantastiskt bra.

I våras fick vi ett tillskott i familjen när världens bästa lilleman föddes, och jag fick därmed ett till nytt jobb. Jag hade blivit faster.

Eftersom jag jobbade hela sommaren fick jag ju hitta på något att prata om. Jag slutade med min nikotinlast och har idag varit helt fri i 4 månader och 10 dagar. Det är i sig en sjuhelsikes seger, även om bestämdheten gjorde att det inte var så svårt.

I höstas fick mitt politiska intresse en extra knuff och jag och Malmöiten började engagera oss på ett sätt jag tidigare inte trott varit möjligt. Ytterligare några månader senare satt jag på ytterligare ett jobb när jag blev styrelsemedlem i en politisk styrelse.

I november/december åkte jag och Ingenjören till landet Down Under för att hämta hem Holländskan och ha lite semester och rundresa samtidigt. Sommarsemestern kom sent i år och såg till att fixa lite hälsosam färg på huden inför julens fotosessioner.

Det känns som att året blev ett bra år ändå på så många nivåer, och jag känner mig hoppfull inför det kommande. Jag hoppas att jag om 1 år gör en ny sammanfattning och känner mig minst lika nöjd som jag gör nu, helst ännu nöjdare.

Nyårslöfte? Sånt sysslar jag inte med, men jag kan bidra med en nyårsförhoppning om att det kommande året bjuder på trevliga överraskningar.

Down Under del 3: Resan fortsätter på fel sida av vägen

Det blev första advent och vi checkade ut från vårt backpacker och från Sydney. Det var dags för att checka in i vår hyrbil och fortsätta resan norrut på fel sida av vägen. Vi kom iväg lite sent, mest på grund av uthyrarens nonchalans, men till sist körde Ingenjören ut oss ur storstan. Efter några timmar stannade vi till i lilla samhället Tea Gardens där vi åt vår medhavda lunch och en glass, samt gick en liten promenad innan vi rullade vidare.

Vi anlände i Port Macquarie och vårt motell strax före middagstid och checkade in och gick sedan mot den irländska puben som vår italienske gamle Dublin-vän hade rekommenderat. Där satt vi sedan och käkade middag och drack några öl och väntade på vännen som vi inte sett på så många år. Vi hann samtala en liten stund innan vi promenerade hemåt genom det söndagsstängda lilla samhället.

Dagen efter käkade vi en snabb frukost på ett litet fik innan vi körde mot Armidale där vi käkade lunch och promenerade runt lite. Färden fortsatte via ett stort vattenfall till Dorrigo National Park där vi tog en snabb promenad i regnskogen bland kalkoner och andra vilddjur innan vi satte oss i bilen och körde till nästa sovstad Coff’s Harbour.

I Coffs Harbour käkade vi thai-middag och hamnade sedan på en pub med biljardbord – till Holländskan och Ingenjörens stora glädje. De spelade resten av kvällen, bland annat mot en snubbe som såg ut och betedde sig lite som Leonard i Big Bang Theory.

Efter en natts sömn körde vi direkt till Byron Bay, nästa ställe vi skulle bo på, där vi checkade in i vår lilla stuga på regnskogsresorten innan vi åkte in till stan för att käka lunch och titta oss omkring under resten av dagen. Det badades medan jag solade och filosoferade över livet och plötsligt var klockan mycket så vi körde till den enda sevärdheten för att sedan skynda hemåt och göra oss i ordning före middag. För Ingenjörens skull tog vi sedan taxi in till stan, där vi på taxichaufförens förslag käkade mexikanskt tills jag nästan sprack av mättnad. Efter en balkongdrink tog vi en taxi hem igen där vi blev varse att vi inte var de enda som bodde i den lilla stugan. Holländskan fick ta på sig att vara ”kackerlacksdödaren” medan jag skrämde upp de andra tills de bara kunde drömma mardrömmar…

På morgonen packade vi bilen igen och checkade ut för att köra mot Surfer’s Paradise, där vi hann med både fro-yo, lunch och bad/solande innan vi konstaterade att Byron Bay var det verkliga surfparadiset och körde vidare norrut mot Hervey Bay där vi skulle spendera natten. Vi hann med en burgare och ett snabbt dopp i poolen, samt förbereda för väskpassning och bilparkering inför dagen efter, sedan var det bara att gå och lägga sig och förbereda sig för en tidig morgon.

Torsdagen spenderade vi nämligen på sandön Fraser Island, så vi blev upplockade vid vår resort och sedan körda till hamnen där vi fick åka båt över högvatten och sedan blev vi runtkörda i en gigantisk fyrhjulsdriven buss av en guide som verkligen tyckte om sitt jobb. Det var verkligen en sandö och det var otroligt fint och avslappnande att vara där även om det kändes som att man hade sand precis överallt efteråt. Dessutom fick vi se en Dingo!

Tillbaka i Hervey Bay packade vi bilen och körde mot Brisbane i mörkret som hunnit infinna sig. Vi var framme ca 22.40 och när vi checkade in på hotellet gick vi från att ha 2 enkelsängar och delat badrum till tre sängar och eget badrum, och tur var väl det för vid det laget var vi trötta och ville bara lägga oss att sova.

På fredagen, vår sista heldag i landet Down Under, lämnade vi tillbaka vår bil och promenerade sedan runt lite i stan i värmen innan vi nästan dog och hittade värsta busy lunchstället där vi kunde svalka oss med en juicedrink. Vi tog båten över floden och käkade lunch och hängde i Southbank där vi också åt glass som kyldes genom att den blandades med kvävgas. Efter att ha gjort den sista shoppingen hamnade vi så småningom på en uteservering där vi hann med både öl och middag. Vi gick vidare till en pub där vi tog en sista öl och konstaterade att vi alla hade kunnat stanna minst en vecka till.

Dagen efter gick resan hemåt igen, via Singapore och Helsingfors. Det var konstigt att resa från 25 grader och strålande sol för att hamna i knappa plusgrader och snöblandat regn. Det var också konstigt att hamna i den svenska tidszonen. Klart att det är skönt att komma hem igen, men nog var det en helt fantastisk resa som inte helt kan klargöras här.

På återseende Australien!

Down Under del 2: Sydney – mer än bara Sydney Harbour Bridge

Första dagen i Sydney spenderade vi med att inte vara i Sydney. Vi skulle ju på Kangarrific Wine Tour i Hunter Valley! En tur som innebar häng med kängurur och koalor (och för somliga i sällskapet, ormar…), chokladprovning, en massa vin och till sist en ölprovning innan vi begav oss tillbaka mot storstan igen. Turen var toppen och vi i minibussen blev glatt högljuddare ju längre dagen gick. Värst var den äldre Singaporianska farbrorn som tyckte alkoholhalten var det viktigaste och var absolut lyckligast när han fått ett litersglas fyllt med öl! Efter en intensiv dag bestämde vi oss för att ha en lugn mysmiddag med ost, frukt och öl hemma på vårt backpacker på Bondi Beach.

Dagen efter bestämde vi oss för att utforska Manly Beach som skulle ha fantastiska stränder. I hamnen möttes vi av Sydneys operahus och Harbour Bridge för första men långt ifrån sista gången innan vi tog färjan till stranden. I Manly shoppade vi, käkade lunch och glass och promenerade längs stränderna innan vi begav oss hemåt igen och efter en snabb uppfräschning begav oss mot Bondi och middag där.

På fredagen åkte vi in till stan och letade upp en gratis tur (precis som i Melbourne). I ösregn promenerade vi sedan runt i 3 timmar för att se det viktigaste och lära oss lite om Sydneys historia. När vi var färdiga käkade vi pizza bestående av hälften känguru och hälften emu (Australiens statsvapen-djur). Det rådde delade meningar om vilket som smakade bäst. Efter det promenerade vi runt lite till innan vi hamnade mitt i fredagsbar-firandet. Trötta fötter fick oss att bestämma oss för att sedan dra hemåt mot Bondi där vi hittade en trevlig japansk restaurang nära havet.

Dagen efter åkte vi in till stan igen och operahuset för att ordentligt inspektera bygget. Efter att vi tagit bilder från alla vinklar och konstaterat att färgen var mer benvit än helvit så begav vi oss mot en fiskmarknad som tydligen skulle vara väldigt bra.

Väl där insåg jag att det inte var en jättebra idé; jag gillar ju varken marknader eller rå fisk! :-/

Men Ingenjören och Holländskan sprang runt lyckliga och sedan käkade vi fisklunch vilken var mer än okej trots de läskiga fåglarna med lång smal näbb som konstant höll sig i närheten.

Vi åkte till the Rocks, hittade upp i Harbour Bridge-tornet och en schysst men väldigt busy takterass-bar innan vi landade på en uteservering inne på en gård. Vi funderade på middag och bestämde oss efter visst letande att åka hem till Bondi igen där vi käkade brasilianskt och sedan frozen yoghurt för första gången för min del. På vägen hemåt gick vi förbi ett gigantiskt white party på stranden.

Det hade blivit första advent och dags för oss att lämna Sydney och påbörja nästa etapp på resan. Det var dags för Ingenjören att börja köra bil på fel sida av vägen.

Down Under del 1: Äntligen!

Som jag hade längtat och sett fram emot och tänkt och drömt och önskat! Och så var dagen äntligen här. Det var dags att påbörja den långa resan mot landet down under.

Vi flög mot svenskpratade Helsingfors med en flygvärd som konstaterade att han var ”flexible” och sedan satte vi oss på det första långflyget för resan. Det som skulle ta oss mot Asien och Hong Kong. Efter att ha suttit inklämd bredvid danska scouter, sovit minimalt och sett roliga ”The Heat” landade vi och fick möjlighet att andas Hong Kong-luft och promenera på Hong Kong-mark.

Ett nytt land, en ny kontinent, till handlingarna alltså.

Efter att ha promenerat runt litegrann letade vi efter något att äta. Ingenjörens kötträtt blev till samma vegetariska stirfry som jag åt och sedan lekte vi på nätet med flygplatsens wifi. Vi konstaterade att det var extremt bra med gratis wifi på flygplatser. Man måste ju ha något att sysselsätta sig med.

Efter några timmar satte vi oss på nästa flyg, det som skulle ta oss mot Melbourne och Holländskan! Denna gången lyckades jag få lite mer sömn tack vare total utmattning, men den bestod ju fortfarande av powernaps eftersom det är extremt svårt att sova länge halvt hopvikt i boskapsklassen på långflyg.

Morgonen kom och vi blev insläppta i Australien och i ankomsthallen stod holländskan och tog emot med stora kramar. Trötta, men glada tog vi oss in till stan och efter en snabb uppfräschning gick vi ut för att äta frukost på en uteservering i morgonsolen. Vi bestämde oss för att hålla ut och komma ifatt tidsskillnaden genom att sova på natten och det blev stundtals en tuff dag. Men när vi satt på en takterass och åt tapas och drack öl i strålande sommarsol gick det inte att göra annat än att njuta av livet och semestern.

Det var bara extremt konstigt att det var slutet av november och varmare än en normal svensk sommardag.

Vi sov 9,5 timme den natten. Sammanhängande, bra sömn. Sedan var vi i det närmaste normala igen. Vi gick på kaffeprovning (cupping) med en av Holländskans house mates och fick som européer utstå mobbing vilket fick mig att säga ifrån. Jag avskyr inskränkta människor.

Vi drog in till stan och till Victoria market och Flinder Street innan vi drog tillbaka ut till norra sidan och Ingenjörens gamla klasskamrat för lunch och en mysig eftermiddag. På kvällen åkte vi in till Gertrude street för vegetariska burritos innan vi pubade tillsammans med Melbourne-hipsters.

På söndagen begav vi oss in till stan igen för att titta lite närmre på Federation Square, utställningen Melbourne Now på ett museum och promenera längs floden. Det fanns en häftig uteservering i en bropelare som vi myste på en stund innan vi hittade en uteserveing att käka lunch på. Vi åkte sedan tillbaka till Victoria market och köpte fina råvaror för att laga middag hemma hos Holländskans kollektiv.

Dagen efter åkte jag och Ingenjören ut till St. Kilda, Melbournes strand. Där fick vi umgås med havet, äta god mat och dricka gott och hitta lite trevlig shopping. Efter några timmar drog vi in till Brunswick street där vi shoppade lite till och sedan slappade i en bar innan drog hemåt för att vara med på Holländskans avskedspubrunda.

Sista dagen i Melbourne spenderade Holländskan med att packa och fixa, medan jag och Ingenjören drog in till stan för att gå en gratis rundtur på 3 h. Det var en bra guide som visade oss det mest nödvändiga, samtidigt som han berättade om historian och rivaliteten mellan Melbourne och Sydney. Mot slutet fick man dricksa det man kände att det var värt eller det man kände att man hade råd med. Turen var bra och jag gillade verkligen konceptet.

Vi käkade lunch efteråt och mötte upp med Julia för att sedan bege oss hemåt och hämta packningen. Vi skulle ju lämna vårt första resmål och bege oss mot nästa äventyr – Sydney.

Att flyga inrikes var intressant. Australien har ju extremt hårda lagar om vad man får och inte får ta in i landet, men när man flyger inrikes bryr de sig bara om att kolla att man inte har vapen eller sprängämnen med sig – vattenflaskor går med andra ord alldeles utmärkt.

Vi landade sent och tog en taxi mot Bondi Beach utanför Sydney där vi skulle bo. Efter att ha checkat in och frågat om transport under morgondagen var det egentligen bara att lägga sig. Vi skulle upp tidigt dagen efter.

Så var dagen äntligen här!

Dagen då jag tar ett välförtjänt avbrott i vardagen och tar ledigt ett tag. Släpper allt. Tar sommarlov, även om det är november! När man är ledig på sommaren är det såklart mycket enklare, men hade man inte tid med semester när det var sommar får man göra så här. Trots att man missar mycket – jag får ju förhoppningsvis uppleva så mycket mer ändå!

De sista arbetsdagarna togs med ro, men ändå med viss förvåning. Kollegan som ska backa var inte på plats och hade inte när jag till sist begav mig igår bekräftat att han skulle finnas på plats under min frånvaro. Men det är inte min uppgift att oroa mig. Det är min uppgift att ta ledigt.

Jag vill verkligen inte misstro någon, det ligger i min natur att tro på människor och vad de säger, och jag vill verkligen inte tala illa om någon, men när någon med sin attityd och sin blotta frånvaro får mig att förlora den tron får de fanimej skylla sig själv. Jag säger inget så har jag ingenting sagt, men nog är det ett lite udda beteende.

Men jag struntar i det nu. Jag hoppas naturligtvis att det inte blir fullkomligt kaos, men jag kan ändå inte påverka det så jag lämnar det bakom mig. Jag tar sommarlov. Jag tänker på det jag ska göra, det jag vill göra, och hoppas få ett bra break. Nu är det bara glädje som gäller. Oron och stressen lämnar vi på jobbet.

Höstförkyld

Det blev guld och november och där någonstans efter att jag överansträngt stämbanden och sedan fått tillbaka dem så blev jag istället riktigt dunderförkyld. Det hör väl hösten och november till, och normalt sett så klarar man ju att bli attackerad, vara lite sådär halvsjuk några dagar och sedan gå vidare med sitt liv. Denna gången blev jag dock så pass påhoppad att jag blev fullkomligt nedslagen. Min mer eller mindre jämngamla kollega skickade hem mig med orden ”men du mår ju inte bra, åk hem nu”. Då ska jag villigt erkänna att jag hade suttit hela förmiddagen halvt borta så det var förmodligen lika bra.

Väl hemma klädde jag på mig, la mig under en filt på soffan och frossade mig igenom resten av dagen. Dagen efter stannade jag också hemma, för varför riskera långvarig sjukdom när jag snart har semester!?

Jag piggnade till under helgen men är än idag ganska förkyld. Den får väl ett par dagar till, men sen får den fanimej ge sig – vi åker ju snart på vårt stora äventyr och då har jag inte tid med att vara sjuk.

Utöver planerande och funderande, så har Tysken varit på besök igen några dagar, vilket ledde till en behövlig städning och en middag igårkväll som Ingenjören (med rätta) bjöd in sig själv på.

Nu är det i alla fall bara fullt fokus framåt och på att få ordning på allt som behöver ordnas så att jag sedan lugnt kan ta den där efterlängtade pausen och bara njuta precis så mycket som jag hoppas att jag kommer göra. Men innan dess...

Det har blivit november

Det har bytts blad i kalendern och blivit november. Månaden som normalt är kall och mörk och en lång transportsträcka in i julfirandets december. Början av november brukar ju också innebära slutet på en fotbollssäsong där de himmelsblå hamnat på den högre delen av tabellen. Det är där de ska hamna i alla fall.

Och i år gick det ju än bättre. Guld.

I söndags träffades vi för sista matchen. En hyllningarnas match med 100% himmelsblått stöd (Syrianska gav ju upp sin sektion eftersom de inte hade något att spela för). Vi hamnade bakom målet som alla målen kom i. Vi hoppade, vi sjöng och skrek glädjetjut. 3-1 blev det till sist. Ett resultat värdigt en vinnare.

Fast detta var ju matchen som de fick lov att förlora om de inte pallade. Guldet var ju redan bärgat.

Men att sluta på topp är inte fel. Och appropå det, vår gamle kapten blev hyllad efter 460 matcher och enormt stort arbete. Han var synbart rörd och blev minuten efter att han kom in symboliskt utsedd till Man of the Match. Jag tror inte någon protesterade mot det.

Alla supportrar stannade snällt kvar och hoppade och sjöng lite till medan spelarna fick ta emot pokalen och sedan lyckades jag åtminstone få med mig Brasilianskan för en guldöl på möllan. Vi gick in på första bästa ställe, beställde dricka och satte oss ner vid ett bord för att stilla fira att vi vunnit guld. Efter några minuter kom det några himmelsblå glada in som startade sången och sedan var festen igång.

Det var också där någonstans som jag blev tårögd när jag sjungande för allt vad halsen klarade med halsduken på raka armar över huvudet fick ögonkontakt med andra lyckliga himmelsblå. Jag vände mig till Brasilianskan som sjöng med lika himmelsblått hon med. Det var himmelsblå kärlek när den är som bäst och den gemensamma glädjen var så stor och varm att den hade kunnat skrämma bort den annalkande vintern helt på egen hand.

Till slut begav vi oss hemåt, ett par guldöl varmare och ett par stämband mindre, men med känslan av att det trots allt var värt det. Det spelar liksom ingen roll att det inte känts som en guldsäsong, likväl är guldet bärgat och likväl är detta tredje guldet på 9 år. Guld är trots allt guld.

Jag tillåter mig fira och njuta en stund till, men snart måste jag skifta fokus. Det är ju snart dags för semester!

Mästarna från Malmö här är vi!

Ja, det var ju det här med guld och det faktum att det är en himmelsblå metall nu igen... :-)

Inför säsongen och under inledningen så var jag väl normalt övertygad om att detta var en guldsäsong, men någonstans där mitt i tappade jag tron och tänkte väl att detta var ytterligare en säsong då vi är med däruppe, och det är ju kul, men att det troligtvis inte skulle räcka hela vägen.

Tji fick jag! Och jag kunde inte vara gladare över att ha så fel.

Fast det är klart, tron kom ju tillbaka och de senaste matcherna har jag varit så övertygad om guld och dess himmelsblå nyans att inte ens en kass match kunde rubba tron på laget och att guldet skulle him igen.

Så landade vi på en måndag då stormen intagit Skåne medan Malmö och ungefär 4000 himmelsblå skulle spela på ”skräckarenan” i Borås med chansen att ta hem guldet redan där. (Annars skulle det ju komma hem på söndag....) Det stormade så pass mycket att mamma undrade om jag verkligen skulle komma över, om vi inte skulle skita i att ta hem och se matchen ändå.

Men det står ju guld på spel, sa jag. Och flög dit med blåsten efter att klartecken om att matchen faktiskt skulle spelas givits.

Jag tänker på 2004, mitt första guld och också min första säsong som himmelsblå. Lite magiskt sådär att få vara med och fira ett så efterlängtat guld.

Jag tänker på 2010, mitt personliga riktigt efterlängtade guld, som kom samma år som klubben fyllde 100 år. Det var också som en saga.

Denna gång, 2013, tog vi hem guldet på bortaplan på en stadion vi i princip alltid haft svårt på, i en storm som riskerade ställa in guldfesten på planen.

Innebär det att Malmö bara vinner guld på sätt som innebär berättelser utöver det vanliga?

Det spelar egentligen inte så stor roll idag, huvudsaken är att guldet är himmelsblått och på söndag ska vi fira det på en helt himmelsblå stadion. Tills dess kommer jag troligtvis ha stora svårigheter att sluta le från öra till öra. Det får folk ha överseende med. :-)

Inspirerad och nöjd

Igår var det så dags att ta mitt nya politiska engagemang till en helt ny nivå. Malmöiten och jag skulle ju gå på möte och träffa fler medlemmar och se hur det kändes att ha gått med i ett parti. Se om det fortfarande kändes rätt. Och när vi tryckte i oss lite indiskt stunden innan var vi lite nervösa, men vi promenerade bort och möttes av ca 14 personer och medan inledningen kändes lite förvirrad var stämningen ändå väldigt god.

Eftersom gruppen inte var så stor och vi var många nya där, skulle vi gå varvet runt och berätta vem vi var och varför vi var där. Det är ju såna rundor som alltid gör mig så himla nervös för att jag sällan kommer på bra saker att säga, men ärligt talat kändes det bra den här gången. Jag var exalterad och upprymd över möjligheten att berätta om framför allt intresset för huvudämnet för kvällen (och gruppen i stort) och ilskan som på många sätt lett mig till stolen jag nu satt på.

Jag fick dessutom genast gensvar och reflekterade kort över gruppens öppenhet och nyfikenhet. Det var något som fanns under hela kvällen faktiskt, ingen avbröt eller satte sig på tvären utan diskuterade man var vi ganska överens eller åtminstone inte misstroende mot varandra.

Det är rätt sjukt att det ska vara en sån stor grej. Att samtalstonen och den generella öppenheten ens är något att reagera på, men det är en diskussion för en annan gång...

På det stora hela kände jag på många sätt att jag hade hamnat i ett rum med likasinnade, där jag kände att jag kunde hänga med i diskussionerna och både få uttala mig med och få lyssna på smarta kommentarer. Jag kände mig både välkommen och som hemma och gick därifrån med både en känsla av jävlaranamma och en leende vilja att återvända.

Det kändes rätt helt enkelt.

Politisk övertygelse och presenter till de små

Vi fortsätter i rasande tempo i höstmörkret. Verkar som att jag är inne i en period av mycket aktiviteter på både det ena och det andra planet.

I fredags efter att brorsan ringt och informerat om att de trots allt skulle på styvsysterdotterns kalas fick jag specialuppdrag att presenthandla och tog mig till nya mobiliahuset för första gången. Detta delvis av nyfikenhet och delvis för att möta rädslan efter att ha drömt mardröm om stället. Men jag var inte rädd. Jag var mest fascinerad och positivt överraskad både av hur det såg ut och vilka affärer som fanns där. Men så hade jag ju handväskan en storlek större också. Det kanske underlättade. Med viss support från presentspecialisten also known as Tysken kände jag mig nöjd med mina inköp och begav mig så småningom hemåt för fredagsmys med fotbollsmatch.

Arg depression över landslagets spel blev tokglädje när jag insåg vad resultatet faktiskt innebar – att vi får vara med i leken åtminstone 1 sista omgång, att det inte slutade med gruppspelet. Glädjen gjorde att jag bestämde mig för att se på det uppenbart sorgliga avskedsavsnittet av Glee därefter, och efter att ha bölat mig igenom hela avsnittet kändes det som att jag hade gått igenom de flesta känslorna under loppet av en fredagskväll...

Lördagen inleddes så småningom med en promenad med Malmöiten och snack om feminism, politik och allting däremellan. Efter en dusch och lite ta det lugnt tid kom till sist brorsan, svägerskan och lilleman och hämtade upp mig för kalaset ute på landet.

Jag förberedde mig på de många frågorna angående min om inte nya så i alla fall mycket mer konkreta politiska inriktning som mer eller mindre cementerades på fredagskvällen. Mammas direkta stöd var knappast oväntat, men samma stöd förväntades inte av alla närstående. Men efter att jag tagit mitt beslut känner jag mig redan lugnare och som att jag på en gång är mer förmögen att föra en diskussion på ett sätt där jag slipper hetsa upp mig eller bli upprörd, utan där personen jag diskuterar med snarare tvingas förklara varför mina fullkomligt grundläggande åsikter inte ska tas på allvar.

Givetvis måste inte alla människor hålla med mig i min politiska uppfattning, men jag förväntar mig ändå ett stöd av mina nära och kära. Ett ”vad roligt att du engagerar dig”, inte nödvändigtvis ett ”du har så rätt”. Men alla är ju inte förmögna att se andra människors känslor och behov. För en del är det viktigare att konstatera att man inte håller med.

Mamma sa det nog bäst när hon sa att hon troligtvis skulle stöttat mig även om jag gått med i rasistpartiet även om hon nog hade blivit lite besviken.  Jag svarade med att hon verkligen inte skulle stötta mig om jag hade fått för mig något så dumt, det hade inte jag gjort om rollerna varit omvända.

I söndags skulle jag ha promenerat igen, men det totala regnhöstovädret höll mig inne tills jag tvingades iväg på snusuppdrag. Jag som slutat sedan 2 månader nu (!) tvingades ut för att handla snus till min snusande familj. Nåja. Efter det åkte vi hem till brorsan, svägerskan och lilleman och myste och lekte ett par timmar.

Måndagseftermiddagen spenderades i stora delar på bussen, då en bilolycka försenade all trafik och en bussresa som normalt sett tar någonstans mellan 30-40 minuter helt plötsligt tog 1 timme. Nu är det såklart oerhört sorgligt när en olycka är framme, oavsett om folk skadas eller inte, men framför allt är det ju så fruktansvärt dumt och onödigt. Jag tror att folk har lite för bråttom ibland och stressar för att få ihop det där berömda livspusslet och därmed kanske inte har fullt fokus på det de håller på med för stunden. Att det sedan påverkar och försenar hur många pendlare som helst är ju en tråkig bonus i sammanhanget.

Redan försenad tog jag mig till nya mobilia igen för ytterligare bebispresentinköp och till sist var jag hemma 18.40, en bra bit över en timme senare än jag normalt sett borde vara hemma...

Landslaget spelade sista matchen innan playoff mot tyskarna igår kväll, och matchen slutade precis som i Berlin med 8 gjorda mål, även om det i denna matchen fanns en tydlig vinnare. Men att vårt landslag inledde så starkt med att ta en 2-0-ledning hade jag nog aldrig kunnat gissa. Nu väntar en svårare playoff än nödvändigt, men vi är åtminstone med så långt. Huruvida det blir Brasilien eller inte får vi väl se, men nu väntar istället fullt fokus på de himmelsblå hjältarna och den guldstrid vi onekligen är inblandade i.

Idag på förmiddagen arbetade jag för första gången i mitt liv hemifrån. Det innebar sovmorgon – och möjlighet att i princip gå från sängen till kontoret utan att passera gå – och en rofylld tillvaro där jag hade möjligheten att fokusera på sånt jag inte känner går på arbetsplatsen. Och sotarna kom tidigt (de var ju den direkta anledningen till att jag satt hemma) och fixade det de skulle och jag kunde sedan slappna av i vetskapen om att jag i lugn och ro kunde bege mig mot Lund i lagom tid.

Det kändes vuxet på något sätt att arbeta hemifrån, att få lov att göra det, och när jag tryckte i mig lunchen kl 11 för att hinna innan jag skulle gå mot bussen, fastnade jag framför en riksdagsdebatt och tänkte shit hur många vuxenpoäng har jag inte nu samlat på mig bara idag! Något måste jag ju göra när alla andra bara ynglar av sig.

Inspirerande möte med en förebild

Och så har man lyckats ha precis så fullt upp som senast igen... Vi försöker sammanfatta... Senast jag skrev så skulle jag ut på kvällen med lite folk från jobbet för att överraska en kollega som fyllde jämt. Eftersom det firandet skulle kombineras med att vi kunde titta på derbyt så var jag naturligtvis med på både noter och själva firandet. Att Malmö vann var givetvis inget annat än min present till kollegan. Hihi. :-)

Under den efetrföljande helgen fick jag så äntligen hänga med min älskade lilleman igen som även om han börjar få tänder och därmed var lite gnällig mellan varven som vanligt var världens gulligaste. På söndagen fick jag besök av Ingenjören plus 1, och det blev en trevlig middag med ett tydligt godkänt betyg efteråt.

Sedan vann MFF igen på måndagen innan jag gick på introduktionskurs i två dagar på jobbet. På torsdagen blev det först lunch med gamla kollegor från förra arbetsplatsen och sedan after work med Brasilianskan. Båda mycket trevliga och fulla av samtal naturligtvis.

På jobbet undrade jag när nya kollegan skulle komma tillbaka, eftersom ingen av oss som var på plats hade hört något och han helt enkelt inte dykt upp. Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om kollegan som kommit för att hjälpa mig, men som mest hållit på att stjälpa mig så här långt. Inledningsvis verkade han trevlig och social, men ganska snart insåg jag att hans sociala sida innebar konstant snackande och att hans intresseområde verkade ligga mer åt det tekniska hållet än det mänskliga. Lite attityd och konstiga uttalanden senare och jag störde mig så extremt mycket på personen att jag mest ville rymma därifrån.

Sedan fick han en egen dator och möjligheten att bli lite mer självständig samtidigt som jag kunde ta lite mer avstånd och med det har det blivit lite bättre även om jag inte är fullkomligt övertygad. Men nåja.

I lördags fick jag en heldag med Ingenjören när vi träffades tidig eftermiddag för att vaccinera oss och sedan planerade resa resten av eftermiddagen innan det var dags att åka in till arbetsstaden för att se efterlängtade ”En skam för Sverige” med mina två favoritkomiker. Ingenjören och Holländskan gav mig ju en biljett i födelsedagspresent i våras och Ingenjören fick således sällskapa och vilken föreställning det var! Jag hade extremt höga förväntningar och de införlivades fullkomligt.

På söndagen kom Tysken för ett par dagars besök och dagen efter bjöd hon således in till Tisdagsklubb fast hemma hos mig, och det passade alldeles utmärkt eftersom jag hade lite att stå inför tisdagskvällens begivenheter. Men innan dess hann vi äta god mat och komma fram till att Tysken tog mina omdömen på fullaste allvar, och var övertygad om att de stämde till 100%.

På tisdagskvällen efter jobbet var det så dags. Jag och Malmöiten hade ju bjudit hem Gudrun för ett så kallat homeparty och därmed skulle 35 pers komma hem till Malmöiten för att lyssna till och prata med Gudrun. Vi var nervösa och uppspelta och helt plötsligt stod hon där, Gudrun, och drack av kaffet jag tillagat och åt kakor som vi alla bakat. Medan vi inväntade Malmöitens syster med blädderblocket fick jag ta mitt delade värdskap på allvar och småprata lite med min feministiska förebild. Vi diskuterade homeparty-konceptet och jag berättade varför vi valt att bjuda in henne. Innan jag visste ordet av hade hon föreslagit att jag skulle gå med i partiet och sa att jag absolut skulle våga tro på dem, för då skulle det gå vägen.

Gudrun fick så ordet och blädderblocket och körde igång. 1,5 timme senare var vi alla övertygade och positiva. Alla jag pratade med var inspirerade och berättade hur bra de tyckte att det hade varit och jag och Malmöiten var nog gladast och mest inspirerade av dem alla. Vi kom överens om att gå med, och efter att ha suttit i fikarummet dagen efter insåg jag snabbt att det var ett bra beslut. Så nu ska jag anmäla mig fullt ut och betala medlemsavgiften och sedan är jag visst politiskt aktiv.

Efter Gudrun var jag fortfarande peppad och uppspelt och även om jag var hemma i väldigt lagom tid hade jag stora svårigheter att släppa det jag varit med om och somna, istället vädrade jag politiska idéer och funderade på vad som behöver göras för att vår värld ska bli en lite bättre plats att leva på. Detta ledde i sin tur till att jag var extremt trött dagen efter – kom på mig själv att på bussen mot jobbet fundera ”satte jag på mig strumporna eller gjorde jag inte det?”. Var ju så dags då liksom.

Efter en lång arbetsdag väntade ett långt styrelsemöte, och jag insåg igen hur många tramsiga människor det finns. Hur blir man så tramsig att petitesser tar företräde framför normalt vett och sans? Hur kan man motivera rena lögner och osanningar med att man arbetar för någots bästa? Nej, sånt beteende gör mig mest bara trött...

Idag har jag förresten äntligen fått möjligheten att ha ett längre samtal med min nya chef, att faktiskt sitta ner och diskutera lite, framtid och samtid. Det var ett bra samtal, det tror jag att vi båda tyckte.

Skönt att det ikväll inte är några aktiviteter inbokade, att möjligheten att slappa lite och kanske hinna med lite grejer som inte bara måste göras i sista sekund...

Fullt upp

När jag inte uppdaterat på 2 veckor kan man ju tänka sig att jag haft minst sagt fullt upp. Det är åtminstone den korta varianten...

På jobbfronten intet nytt, tusen telefonkonferenser senare och ett par möten IRL borde man kanske vara lite klarare på vad som komma skall, men det är inte riktigt så enkelt. Visionerna är stora och nya företaget försöker mellan plattityder förmedla att de inte alls ska avskeda oss hela bunten, men man vet ju aldrig.

Igår var vi hela kontoret i Kista på studiebesök och halvkonferens där budskapet egentligen var lite mer socialdemokratiskt att ”alla ska med!”. Men i det företaget är de organiserade lite annorlunda, så jag är t.ex. inte övertygad om att min position är varken säker eller att om den är det, att den får stanna i säljbolaget. Nåja, det var i alla fall ganska intressant och kul med lite variation i vardagen.

Annars har jag hunnit med Malmöitens dotters namnkalas och en weekend i Sthlm med bästa Ukrainskan (och med Tysken på fredagen). Som vanligt hade Ukrainskan mycket att berätta och jag fortsätter att vara överväldigande förvånad hur drama så till den grad söker efter henne... En trevlig helg var det i alla fall, innan jag åkte hem, var hemma lite mer än ett dygn och sedan alltså drog till Sthlm igen, för att jag älskar staden så mycket... Ja, eller snarare kanske för att det krävdes av mig.

Ukrainskan försökte få mig att söka nya möjligheter, men jag har redan tröttnat. Ska jag leta efter den här specifika typen av nya möjligheter så måste jag nog göra det någon annanstans.

Jag har också sett både en mff-kollaps och en mff-vinst och ikväll stundar höstderbyt. De himmelsblå leder ligan, men har man några säsonger innanför kläderna vet man ju att det aldrig är färdigt förrän det är färdigt, framför allt brukar Malmö tendera att avgöra i sista omgången...

Jag fortsätter annars att låta bli snusen och försöker ta till frukt när jag blir sådär småsugen på något om kvällarna och det känns onekligen positivt. Såhär när hösten börjar komma allt mer och mer börjar jag konstigt nog vakna till liv igen och viljan och energin är större än på länge.

Lugn och lycklig ett tag i alla fall...

Så var det dags igen. Osäkerhet, lätt ångest över densamme och en generell förvirring. Min arbetssituation är i förändring igen, dock inte på samma sätt som tidigare, men ändå ganska likt.

Jag lämnade ju tiden som konsult bakom mig i somras och gick över till att vara en vanlig anställd hos företaget jag var hos. Det var en underbar känsla, både att gå igenom rekryteringsprocessen med facit i hand och att veta att nu är jag anställd och inte längre kan kastas ut hur som helst. Jag kunde helt plötsligt göra planer för längre fram än några veckor och ställa helt andra krav än tidigare.

Men jag är så dålig på det. För dåligt insatt i rättigheter och skyldigheter...

Men nu har alltså företaget som anställt mig köpts upp av ett annat företag och jag och mina kollegor med det. I och med den mysteriska dag 1 så slogs jag av en våg av osäkerhet och undran över vad som egentligen håller på att ske och hur organisationen ska se ut och kanske framför allt om jag är en del av den.

Jag fick vara lugn och lycklig i drygt 2 månader i alla fall...

Men ingen vet ju riktigt vad som händer, och alla bara säger att allt ska vara som vanligt åtminstone fram tills årsskiftet så man ska kanske inte måla fan på väggen riktigt än. Åtminstone inte innan man vet lite mer hur organisationen är tänkt att se ut.

Annars så ska visst Tysken komma på besök ikväll i några dagar och jag har en att göra lista vid sidan av jobbet som är på tok för lång, men som jag av mer eller mindre uppenbara skäl inte orkat ta tag i särskilt mycket hittills i veckan. Men ikväll så...

Dag 11 utan snus

Ja, jag räknar fortfarande dagarna. Det känns vettigt att göra det så här i början. Att låta sig bli lite imponerad för varje dag som går. Jag kommer tröttna på det också så småningom. Jag lovar.

Veckan inleddes med lite sömnproblem på grund av hostattacker som väckte mig mitt i natten, men sedan jag fyllde vattenflaskan vid sängen är det som att hostan inte tycker att det är lika roligt att väcka mig längre. Vilket har lett till att jag sovit gott istället. Så gott man kan när man måste vakna i ottan. Nåja.

Vissa saker har klarnat under veckan, i form av planer och löften, och annars har jag hunnit med att ta det lite lugnt mellan varven. Första helveckan på länge förresten, då måste man ju hinna pausa lite.

Och haft styrelsemöte i Torson har jag också hunnit med. Vi höll på mellan 18 och 22. Lägg på lite tid för farandet mellan Torson och hemmet också så blir det tydligt att det var en lång kväll igår. Vi fick förvisso diskuterat mycket och kom fram till en hel del beslut. Men när man kom hem kunde man ju inte bara gå och sova. Nej, då fick man ju varva ner ett tag först...

Annars handlade gårdagen rätt mycket om Tiki Takis fortsatta vara eller icke vara i mitt älskade himmelsblått. Till sist stod det klart att han lämnar oss utan en spelare som honom (synd om oss) för en B-klubb (synd om honom), men vi får åtminstone tillräckligt med dinero för att säga nej till alla eventuella bud på andra nycklespelare i truppen.

Många har valt att se detta som en försäljning av guldet. Jag säger istället att det är dags att visa färg. De som fortfarande spelar för den vackraste klubben i denna värld får helt enkelt kliva fram och visa vad de går för. Dessutom vet vi ju faktiskt ingenting förrän säsongen är färdigspelad. Så jag håller mig till en försiktig optimism och fortsätter hoppas att vi fortsätter spela bra.

En fullbokad helg

Igår var det en vecka sedan jag tog min sista snus. En hel vecka har jag klarat mig helt utan nikotin! Det är helt ofattbart på sitt sätt. Jag har, om jag får säga det själv, klarat nedtrappningen galant. Det har varit, och är fortfarande ibland, jobbigt, men det är hanterbart på något sätt. Jag vet liksom att jag inte kommer att dö för att jag inte får snusa. I lördags gav jag dessutom bort alla snusdosor jag fortfarande hade hemma till mamsen, så nu finns ingen återvändo.

I fredags hade jag semester igen. Jag passade på att umgås med min namne Malmöiten och hennes lilltjej och efter det drog jag till brorsan, svägerskan och lilleman för att umgås och mysa och lyckades snylta till mig både lunch och middag!

I lördags var det dags för systerdotter nr 2:s 1-årskalas och en tripp till landet. Jag insåg att vuxna karlar inte alltid kan bete sig normalt och vuxet (inte svara på inbjudan eller komma, men spendera större delen av tiden frivilligt undangömd), men jag vann åtminstone presentracet tack vare Tyskens experthjälp med presentinhandlande.

När jag ätit mig mätt på kakor/bullar och sorbettårta, och sett systerdotter nr 1 slå kullerbyttor på studsmattan, tyckte jag att det var dags att bege mig hemåt. Väl hemma tog jag den överblivna kycklingsalladen ur kylen, stoppade ner den i en påse och gick hem till mamsen som bjöd på vin och trevligt sällskap till väldigt mycket senare än jag tror vi båda tänkt oss. Men har man trevligt och saker att prata om så har man.

Igår hade jag bokat in söndagsträff och match tillsammans med Brasilianskan. Det blev en dyr biljett – många ville ju gå och se svenska el classico – och jag kände att ett bra resultat var viktigare än vanligt. Den dyra biljetten behövde ju tjänas in. Och 3 mål och 3 poäng senare hade jag helt glömt bort biljettpriset. Faktum är att laget spelade så bra och stabilt att jag på allvar börjar tro igen. Huruvida det faktiskt leder hela vägen vågar jag inte riktigt säga, men det känns i alla fall betydligt mer positivt nu än i våras och det är ju en grej helt på egen hand.

Sedan var det dags för att gå till jobbet igen idag, och efter några dagar med fullt upp och lite halvdålig sömn på grund av mardrömmar och hostattacker så var det väl inte en helt pigg och glad tjej som begav sig iväg. Men det ger sig väl...

Kärring med språkproblem

Jag skulle nog ändå vilja påstå att jag är bra på att ge service och är väldigt trevlig i telefon. Jag gör alltid mitt bästa för att assistera med bra information och lösningar på eventuella problem. Därför var det lätt chockerande när jag helt plötsligt utan någon direkt anledning först fick mina svenska-kunskaper ifrågasatta och sedan kallad kärring. Jag vet att jag inte borde ta åt mig, han var upprörd över utebliven service och råkade ha mig i andra änden av luren istället för den som var ansvarig för problematiken.

Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker inte att han ska kalla mig för kärring eller ifrågasätta mina språkkunskaper ändå. Så gör man bara inte.

Men visst blir det lite larvigt att han ifrågasätter mina språkkunskaper när han knappt låter mig få en syl i vädret...

Min kollega säger att man vänjer sig. Att huden blir hårdare, men detta är första gången någon kallar mig för kärring och jag tycker inte att jag ska behöva vänja mig och få hårdare hud för att klara av att idioter kallar mig för kärring. Jag tycker att de som kallar folk för dumma saker rent utav kan SLUTA göra det.

Återigen efterlyser jag lite mer politisk korrekthet och lite mer god ton om inte annat för att det blir trevligare att prata med varandra då. Jag är fullt medveten om att det blivit fel i den här mannens beställning. Det var dåligt men i sig inte mitt fel att det blev fel, och jag har ordnat så att det löser sig snarast möjligt. Men det är ju inte direkt så att jag är superpepp att ha med honom att göra igen.

Det absolut värsta är egentligen att alla bara skrattar när de hör det och säger ”ta inte åt dig”. Det är inte jag som är problemet, det är han som kallade mig för kärring.

Regnbågsdiskussioner på förortssafari och ett avslut

I onsdags tog jag beslutet att trots allt åka upp till hufvudstaden på fredagen för en helg tillsammans med familjen Tysken. Jag hade ju egentligen inget bättre för mig, och jag hade ju trots allt semester. Det visade sig att man uppe i storstan levde tillsammans med rådjur, eller ja, rådjuren spatserade mellan husen i alla fall.

Annars spenderades helgen i stort med att försöka hålla paniknivåerna i schack medan 3 barn under 5 år sprang omkring och tjoade, om inte med varandra så i alla fall samtidigt. Lätt högljutt, men barn får ju lov att låta, bara en annan som är ovan vid den typen av oväsen.

Det blev lite förortssafari söder om söder också, Tysken och Kalas funderade på att bli hippies. Exakt vad de kom fram till kan jag inte svara på, men det var en trevlig tur som avslutades med en mysig sommarfika i en trädgård vid ett kafé.

Själv begav jag mig hemåt igårkväll mitt under brinnande match mellan mitt och Kalas lag och landade under en vacker regnbåge (naturligtvis opolitisk...) till meddelandet att mitt himmelsblå vunnit med 4-1. Vi är sannerligen på g nu.

Det var skönt att komma hem (som det så ofta är) efter en trevlig helg som innehållit både sociala event och diskussioner – tidsenligt om sportens politik i och med Rysslands regnsbågshat. Att ta ställning mot en fredlig manifestation är lika politiskt som manifestationen i sig, och i slutändan kan man ju då fråga sig hur opolitisk sporten faktiskt är.

Appropå något helt annat så har jag idag beslutat mig för att kasta in dosan. Förra veckans avslut med en belöningssnus om dagen gick utmärkt, så pass att jag nästan glömde ta den där enda snusen om dagen, så nu känner jag mig mentalt redo för att klara det här. Mentalt stark och fysiskt redo. Det är dags nu. En dryg månad efter första neddragningen är jag nere på 0. Håll tummarna för att det blir noll återfall också!

Hitta på nya saker

När jag inte har något att göra

När jag redan har läst nyheterna 500 gånger

När jag sitter och vill göra något

Men inte kommer på vad

Då måste jag bli kreativ

Fundera ut något nytt

Som känns motiverande

Även om det bara är trams.

**********

Jag vet inte vad det är. Om snus-slutandet innebär en rastlöshet i sig själv eller om jag bara försöker hålla mig sysselsatt, tänka på annat. Jag har ju börjat baka igen. Och försöker konstant hitta saker att göra, att kasta mig in i.

Men jag ska ju inte ersätta ett beroende med ett annat.

Och slutandet går för övrigt fortsatt bra. Igår snusade jag totalt 1 snus på hela dygnet! Jag hoppas därför att jag vid den här tiden nästa vecka är helt fri. Fri från snus och nikotin och fri att klara mig utan ett dumt beroende.

Och om jag nu måste hitta något annat att lägga all min extra nikotinbefriade energi på så får det hellre vara det kreativa. Att få igång skrivandet igen. Både kort och långt, seriöst och oseriöst. Som dikten ovanför. Kanske kan det till sist leda till det där målet jag har, kanske kan jag få ihop något längre, något som fler vill läsa.

Det är kanske därför min nuvarande karriär inte stör mig så mycket. Jag ska ju ändå skriva en bok, tänker jag säkert inombords. Inte för att jag vet vad den ska handla om, eller när jag ska ha tid (ta mig tiden) att skriva den, men den kommer någon gång.

Semester-långhelg

Så vad har hänt sedan sist? Jag har fortsatt jobba och fortsatt dra ner på snusen, så pass faktiskt att jag i dagsläget är nere i 3 om dagen! En helt absurd stor skillnad mot hur mycket det var för bara några veckor sedan. Förhoppningen är att jag ska kunna dra ner helt kommande veckan/veckorna, och det känns överkomligt även om nästa steg onekligen kommer att vara det absolut värsta.

Jag har haft min första semester-långhelg också och det var precis så underbart härligt som jag hade förväntat mig. Tysken var ju på besök och gick med på att fira fredag med mig i onsdags, trots att hon skulle upp och jobba dagen efter. Själv skulle jag ju bara till banken och på shoppingrunda och så småningom förbereda middag till oss och Ingenjören.

I fredags lunchade jag med Tysken innan jag begav mig mot frisören och blev av med extremt mycket hår och sedan begav jag mig hem till svägerskan och lillgrabben för lite kvalitetstid. Och så fick jag äntligen tag på Holländskan som befinner sig på andra sidan jordklotet!

I övrigt har helgen varit rätt lugn. Vädret har varit sådär och det var skönt att bara slappa lite också. Och baka en rulltårta. För tydligen är jag inne på att baka nu.

Imorgon är det dags för en ny kortvecka på jobbet – som förhoppningsvis inte inleds med för mycket kaos på grund av min frånvaro torsdag-fredag. Nåja, det får jag ta då. Jag är fortfarande i semester-mode och ska fira det med en himmelsblå vinst och förhoppningsvis 3 poäng. Vi håller tummarna.

Basproblem

Jag är pacifist och tur är väl det för min granne driver mig till fullkomligt vansinne och gör det ytterst svårt att vidhålla den pacifistiska tron (men jag gör det naturligtvis). Varför driver hen mig till vansinne? För att hen har en förkärlek till att spela hög musik med mycket bas. Gör hen det dygnets alla timmar? Nej, hen brukar stänga av till 22. Problemet är snarare att basen går rätt igenom min vardagsrumsvägg, rätt in i mitt huvud och skapar konstant huvudvärk eftersom hen tenderar att spela musiken mellan 18-22, tiden då jag normalt är hemma efter jobbet och är i stort behov av att ta det lugnt och varva ner.

Jag förstår verkligen att man när man bor i flerfamiljshus måste ge och ta och framför allt acceptera att ens grannar för oväsen ibland. Men jag tycker samtidigt att det är givet att man respekterar sina grannar och visar hänsyn vad gäller hur mycket och när man för oväsen.

Det började inte bra med min granne. Hen inledde med att renovera sin lägenhet direkt efter sitt köp. Hen hade ett par gubbar till hjälp som jag antar var släkt eller vänner eller körde det hela svart eftersom de enbart verkade arbeta på kvällar och helger. Gärna alldeles för tidigt och alldeles för sent. Sedan flyttade hen in och började spela musik så hög att jag hörde precis allt samtidigt som mina väggar vibrerade.

Hade hen spelat ashög musik ibland hade jag verkligen inte brytt mig. Grannen under brukade göra det. Spela så att det lät i hela min lägenhet, några låtar, inte ens varje dag. Det var fine. Problemet är att hen gör det hela tiden, varje dag. Hade hen sänkt basen hade det också varit fine. Musiken skiter jag fullständigt i, den kan man dränka enkelt genom att höja sin egen volym, men basen som ger mig konstant ont i huvudet, den går inte att stänga ute.

Häromdagen ville jag barnsligt ge igen så jag vände min högtalare mot vår gemensamma vägg, satte igång musik och höjde basen. Det kändes bra, men tyvärr har hens förkärlek till hög bas fått mitt huvud att reagera med huvudvärk även på min egen bas och jag fattar ju att hen inte brydde sig.

Jag vet ju att jag måste prata med hen, men vill inte vara den jobbiga grannen som klagar, jag vill helst ta det någon gång i förbifarten. Säga ”hej, kan du tänka dig att bara sänka basen, det hade varit toppen”.

Jag förstår att hen trivs när hen spelar hög musik, med mycket bas, men är det för mycket begärt att jag får slippa min huvudvärk i alla fall varannan dag?

En smått underlig dag

Igår var en lite smått underlig dag. Jag snusade nästan ingenting, men det var verkligen inte den stora grejen. Jag insåg nämligen att det snart var löning och bestämde mig för att undersöka avslutningslönen från gamla jobbet (som ju kommer en månad efter). Den skulle ju innehålla en månadslön plus alla semesterdagar som jag inte utnyttjat. Det var bara det att den inte gjorde det. Den innehöll månadslönen, men semestern stod kvar som outnyttjad. Suck!

Sedan ville inte min nuvarande chef ge mig klartecken för de få semesterdagar jag tänkt mig ta nu i augusti, utan ville vara omständig vilket resulterade i en ännu djupare suck. Skulle jag dels inte få ut mina semesterpengar, och dels inte få någon semester alls!?

Jag var både besviken och arg när jag sist som vanligt gick från jobbet till busshållplatsen och fick vänta på en buss som var en kvart sen. Solen sken åtminstone och var varm och skön, men i det läget kände jag verkligen bara för att åka hem och lägga mig under täcket. När bussen väl kom alltså.

Men jag gjorde inte det. Istället lyssnade jag på sommarprat och gick och handlade för att sedan både laga ny rolig och god mat och baka en sockerkaka. Jag fick lite ny energi och såg fram emot Sveriges match mot Tyskland. Det gick ju dock inte vägen oavsett hur hårt de jobbade för det i framför allt andra halvlek.

Så nu är det en ny dag. En bättre dag? Jag har åtminstone fått veta att mina semesterpengar kommer nästa månad och chefen har till slut okej:at mina semesterdagar. Och så blev det ju sockerkaka till eftermiddagskaffet. Och ikväll ska väl förhoppningsvis mina himmelsblå hjältar vinna sin match och hålla Europadrömmen vid liv.

Sommarspontanitet

Efter en vecka av förkylning och halvkass sömn – att vakna minst 1 gång varje natt för att hosta är inte helt skönt – såg jag fram emot en helg av sömn och vila. Jag hade ju inga direkta planer, bara halvplaner. Men planerna blev av och jag fick istället en skön men hyfsat aktiv helg som fick en extra guldkant i och med det fina vädret.

Ja, det fina vädret, ljuset och värmen gör ju att man orkar lite mer även efter jobbet. Och för en som inte får ha så mycket sommarsemester i år är det ju nästan ett måste, att man får ha lite sommartid ändå.

I torsdags till exempel, hängde jag med Ingenjören, Mademoiselle och hennes son efter jobbet. Det blev en god middag och en promenad innan vi sa hejdå och jag åkte hemåt.

I lördags hörde Tysken av sig och meddelade att familjen Tysken var i stan och hängde om jag ville möta upp. Jag fastnade framför youtube-klipp på några av mina favoritstandup-komiker men kom så småningom iväg till stan. Vi käkade glass och hängde på en lekplats innan vi begav oss och käkade middag. Vi tog en snabb visit i den lilla lägenheten som de lånat innan jag och Tysken begav oss ut mot puben för att se hennes lag spela boll. I spontanitetens fortsatta tecken, gick vi sedan vidare till en annan pub för en till öl efter matchen, och sedan en sista på ett tredje ställe eftersom min buss inte skulle gå på ytterligare 20 minuter.

Igår blev jag upphämtad av brorsan och hans tjej och lillkillen för färd mot fiendeland där vi skulle hälsa på farmor och hon skulle få träffa lilleman för första gången. När vi hälsat på färdigt drog vi in mot stan och hamnade på en uteservering där jag fick bjuda på lite käk innan vi begav oss hemåt igen.

Nu är det dags för en ny vecka och inatt fick jag, för första gången på ungefär en vecka, möjligheten att sova en hel natt utan att jag vaknade! Det är också dags för ytterligare en neddragning av snusandet. Det är inte lika exakt uttalat, men medvetenheten gör väl att jag lyckas få ner det ytterligare. Helgens diskussioner har gjort att jag ännu mer ser fram emot att ”kasta in dosan” lagom till augusti. Det känns som att jag hela tiden gör framsteg, och att jag därför känner att det är ett fullkomligt möjligt uppdrag. Vi får väl se.

Olika sidor av samma mynt

Där hade jag suttit, på ett tomt kontor i sällskap av sommarprat om mens och vinterprat och sedan lite allmän standup med Soran Ismail och blivit på ganska bra humör trots ensamheten och den ganska stora bristen på arbete att göra. Sorans humor och samhällskritik är min humor och samhällskritik och jag satt där och småskrattade och njöt i min ensamhet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle ske bara lite senare.

Jag lämnade jobbet, gick till bussen och kollade igenom sociala medier medan jag lyssnade på bautalistan på spotify. Jag funderade på om jag verkligen skulle lyssna på ett sommarprat till idag, men bestämde mig till sist för att göra det. Jag skulle ju ändå handla på vägen hem och någon form av ljud i öronen då var ju verkligen inte fel. Jag valde det av Jenny Strömstedt och fick världens chock bara någon minut in i programmet.

Hon pratade om ett mord som hennes farfar eventuellt utfört uppe i Ångermanland 1924. Den mördade satt i kommunfullmäktige och hade 11 barn.

Jag reagerade direkt. Jag tittade på telefonen som för att få se en bekräftelse på det jag trodde jag hört. Historien fortsatte och jag blev mer och mer övertygad.

Hon pratade om mordet på min farfars far! Något jag själv bara blivit medveten om för några månader sedan, strax innan farfar somnade in för sista gången.

När sommarpratet var slut och jag var hemma, ringde jag genast pappa för att höra om det kunde vara som jag trodde och han bekräftade det nästan direkt. Tydligen hade en av hans många kusiner ringt och berättat, men pappa hade inte kunnat lyssna på programmet så han hade inte tänkt mer på det förrän jag nu ringde för att ta upp detta igen.

Han skulle själv lyssna och återkomma till diskussionen sedan, för att ytterligare bekräfta. Men han var säker. Och nyfiken på andra sidan så att säga.

Just nu känner jag mig mest fascinerad över hur ett sommarprat kunde tala så direkt till mig, inte bara för att det var bra, utan för att hon berättade delar av min egen historia. Hon pratade om delar av ett för mig ganska stort mysterium och jag kände mig riktigt upprymd.

Det är intressant hur det blir ibland. När min kollega lämnade skutan strax efter lunch och jag satt där ensam hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här framåt kvällskvisten med delar av ett mysterium klargjort för mig utan att jag varit beredd på det.

Jag bestämmer över mig

Förra måndagen bestämde jag ju mig. Jag skulle sluta snusa och använda tekniken avvänjning steg för steg. Jag började på en gång dra ner och fick väl ner snusintaget med ungefär en tredjedel direkt. Det har gått hyfsat bra även om jag slagits av en del fysiska bakslag under den gångna veckan. Jag har haft huvudvärk och varit lite lätt snurrig och flertalet gånger försökt övertala mig själv om undantag, men det har egentligen bara fått mig att bli ännu mer övertygad om mitt mål.

Inget ska ha den makten över mig mer än jag själv.

Så idag har jag dragit ner ytterligare och tänker att den långa sträckan jag har framför mig tills jag måste vara helt snusfri kommer inte behövas. Så bra känns det nu. Trots lätt minnesförlust medan min hjärna börjar få lära sig fungera på egen hand utan tillskott och trots att jag drabbats av en rejäl sommarförkylning (som jag också tillskriver att jag håller på att sluta snusa oavsett hur sant det är).

Det var i fredags som jag kände att jag hade ont i halsen innan jag begav mig hemåt till Malmö och till min älskade brorson. Vi hoppade för att vi älskar Malmö FF och lyssnade på djurljud innan jag och mamma (som också var där) bestämde oss för att gå hem eftersom hon hade cykel och det var ju ändå så fint väder. Jag räknade ut att promenaden var på ca 5 kilometer, så den indiska take away:n och glasen vin efteråt kunde vi inta med mycket gott samvete.

I lördags hade jag ännu mer ont i halsen och så började näsan rinna, men eftersom Holländskan snart ska lämna stan så fanns det inte i min värld att vi inte skulle ses. Förkylningen blev värre, men vi hade ändå trevligt och snusminskningen gick alldeles utmärkt.

Igår var det riktigt förkylt och jag kände att jag väl inte hade feber, men det var inte långt dit. Inte mycket att be för ändå, för till jobbet behövde jag ju gå – det finns ju fortfarande ingen som backar mig så det är bara att sitta och snörvla och hosta och slemma på plats.

Det är rätt kul att jobba nu mitt i sommaren trots allt, det är väldigt lugnt och väldigt få människor, vilket gör att alla tar sig tiden att dricka kaffe och snacka lite strunt mellan varven. Precis som det ska vara.

Heja mig, nu kör vi!

I fredags kväll över en god middag och trevliga samtal på Ingenjörens balkong tillsammans med henne, Tysken och Holländskan slog det mig plötsligt. Har de inte extremhårda regler i Australien när det kommer till allt möjligt, men specifikt tobak? Det såddes ett litet frö i min hjärna, att jag kanske skulle vara mer eller mindre tvungen att sluta snusa innan turen dit för antalet snusdosor med nuvarande beroende och dosering skulle troligtvis överstiga den lagliga dosen. Ja, om jag nu inte tänkt mig vara olaglig och försöka smuggla in det.

Idag satt jag så på jobbet med ett par minuter över och började googla för att hitta de regler som finns och insåg att jo, om jag inte ville betala hiskeliga summor och riskera uthällning var jag nog mer eller mindre tvungen att börja dra ner. Och jag vill ogärna göra det på plats (för min egen och mina medresenärers skull), utan det bästa måste väl vara att börja en avvänjning redan nu och helst vara nere på 0 när det så är dags att åka.

Jag ska ju ändå inte snusa resten av livet, så jag kan ju lika gärna ta tag i det där och sluta nu.

Sagt och gjort. Nedtrappningen fick sättas igång omedelbart, här fanns ingen tid att spilla. Efter varje utspottad snus måste jag numera således vänta en halvtimme innan jag får stoppa in en ny. Som ett första steg. Kan anses lite av någon som inte vet vad beroendet innebär, men det är en pärs som innebär oerhörda mängder viljestyrka. Och klarar jag det bör jag kunna öka den snusfria tiden allt eftersom tiden går.

Så medans avvänjningen nu sätter igång ber jag mina nära och kära om tålamod och uppmuntran. Jag vet att jag har en jobbig tid framför mig som bara kommer klaras av om jag lyckas behålla viljan och motivationen.

Heja mig, nu kör vi!

En ny början

Förra veckan blev intensiv, och framåt onsdagen började jag inse att jag var lite småstressad över att hinna med allt jag skulle inför firandet på lördagen. Jag förstod ju att jag var tvungen att inhandla allt och planera innan klockan slog lördag. Och jag som hade fullt upp med att umgås med moster.

Men det löste sig. Jag hann planera och handla allt och på lördagen assisterade mamsen för att få i ordning allt innan gästerna kom.

Där någonstans mitt i fick jag ett telefonsamtal om att jag skulle få blommor hemlevererade. Jag var halvt i chock och undrade vem som hade fått för sig att skicka blommor bara sådär. Det visade sig vara min nya arbetsgivare som ville önska mig välkommen dagarna innan starten. En oerhört enkel men mycket fin och uppskattad gest.

Det satte stämningen för resten av kvällen då jag och mina gäster drack skumpa, åt snacks, mat och sötsaker till småtimmarna. Det var en mycket trevlig kväll även om jag nästa gång ska ha lite mindre ätbara saker, för så mycket som det blev över var ju lite onödigt.

I söndags, efter att Mademoiselle och hennes man åkt vidare tog jag mig en välförtjänt slappedag och gjorde mest ingenting förutom att boka in en träff med min namne Malmöiten och hennes lilla tjej dagen efter.

Och så blev det måndag och min första dag som riktigt anställd. Småsaker var inte på plats, men jag roade mig med att säga ”hej kollega” till mina nygamla kollegor som väl kanske inte tyckte att det var en lika stor grej som jag ansåg att det var, men det spelade ingen roll.

Efter jobbet begav jag mig så hem till Malmöiten och gosade med lilltjejen och bara umgicks. Jag blev tillsagd att stanna på middag och sent omsiders blev det så burgare och sedan hemgång för min del för att hinna somna i tid och orka upp även dagen efter.

Igår hade jag en välförtjänt ta det lugnt kväll, med inslag av lite undanplock och städning i och med att Tysken ska flytta in nu efter kvällens styrelsemöte. Sedan blir det nämligen fullt upp resten av veckan så lite avslappning var behövligt.