2011

Den här tiden på året kommer många års-listor. Mycket ska summeras och konstateras. Vad var bäst? Vad var sämst? Hur många naturkatastrofer? Vem har dött? Vilka skivor var bäst? Personligen har jag aldrig varit särskilt förtjust i det där. Alltså, andra får absolut syssla med det om de vill, men jag gör inga sådana listor. Delvis eftersom jag oftast har så himla svårt att ställa saker mot varandra och avgöra vad som är bäst. Jag kan väl ha flera favoriter!?

Däremot funderade jag häromdagen över var jag var för ett år sedan, och vad som skett under året i mitt liv. 2011 har ju trots allt varit rätt händelserikt på många sätt.

Slutet av 2010 spenderade jag i stora drag med att bara hantera det som skedde. Försöka hitta tillbaka till mig själv och förstå. Jag bestämde mig för att 2011 skulle bli ett bra år. Att jag skulle hitta något nytt jobb som jag trivdes med och knyta nya personliga kontakter eftersom vännerna lämnade landet i omgångar.

På det sättet skulle man väl kunna konstatera att jag lyckats. Jag sitter ju just nu, om än tillfälligt, med ett jobb jag verkligen tycker om på en arbetsplats där jag trivs. Jag har ju på egen hand hittat 2 nya bra kompisar. Och känner mig ganska nöjd med livet i största allmänhet.

Man skulle kunna säga att 2011 på många sätt blev ett förändringarnas år. Vi gick vidare, lärde känna oss själva och andra lite bättre, och är rätt nöjda med resultatet. Det finns anledning att tvingas vakna på morgnarna och motivation till att fortsätta söka nya utmaningar. Det finns en tilltro till mig själv i olika sammanhang, som väl funnits där tidigare också men som jag tappade bort ett tag när allt var som rörigast.

På det stora hela är jag så här i efterhand rätt glad för det där som skedde i november förra året. Det gav mig en spark i ändan och en utvecklingskurva som de flesta nog skulle vara ganska stolta över.

Man behöver alltid tid att sörja och tid att ta sig upp igen, hitta tillbaka, men nu känner jag mig åter på banan och redo för ett ännu bättre 2012! Nu kör vi!

PK

Jag kallar mig det som många använder som skällsord. Men jag menar att det är ett oerhört vackert ord, ett ord som hänvisar till ett beteende som gör det lite trevligare för samtliga människor. Jag kallar mig politiskt korrekt.

Jag äter chokladbollar, använder inte det där andra ordet som så många anser sig fria att göra utifrån tradition. Jag snackar ogärna om folkgrupper utifrån diskriminerande smeknamn. Jag är alltid noga med att påpeka att jag inte tycker att man ska utrycka sig si eller så oavsett sammanhang eftersom jag verkligen tycker och trycker på att man ska vara korrekt och ordentlig i samtliga sammanhang.

Det blir liksom trevligare för alla då. Ett bättre samtalsklimat som dessutom ställer lite högre krav på den som för en debatt eftersom man måste komma med ordentliga argument och inte bara snacka om fördomar hit och dit.

Det handlar inte om feghet inför att ta debatter, det gör jag gärna förutsatt att de hålls på en nivå som är värdig för samtliga. Det handlar inte om rädsla, jag är mer rädd för dem som håller fast vid sina fördomsfulla åsikter. Och självklart är jag inte heller fördomsfri, men jag tycker att man oavsett kan försöka bemöta alla med den självklara respekt och vänlighet som visar att man är en tänkande, empatisk människa.

Så det så.

Det var ett tag sedan nu.

Haft fullt upp såväl privat som professionellt så att säga. Sedan Lyon har allting liksom bara gått i ett. Massor av grejer att göra på jobbet och en hel del avbrott i form av möten och utbildning som lett till ännu mer jobb, och massor av aktiviteter vid sidan av jobbet, samt en förkylning som jag levt med nu i 1,5 vecka. Men vi lever ju och har ganska roligt och eftersom vädret bara är kallt och förvisso blåsigt om vartannat, men i alla fall ingen snö så här långt (knock on wood) så har det liksom varit hyfsat behagligt att i mörkret bege sig ut på äventyr.

Men att ha fullt upp innebär ju den här tiden på året viss stress när det kommer till julklappar och sånt som ska fixas, måste fixas. Åtminstone när man inte ska vara ledig, utan måste jobba hela tiden. Känns som att jag måste hitta tillfällen nu, alternativt vara jävligt effektiv när det väl gäller, vilket väl inte känns helt sannolikt… Å andra sidan är det ju inte så många julklappar som ska inhandlas, och i värsta fall får man väl vara lite tråkig och förutsägbar i vissa fall.

Franska äventyr

Äventyret började redan dagen före. Allt skulle avslutas och fixas och jag blev därför oundvikligen sen till bussen. Jag såg den passera innan jag ens var utanför området. Väl på busshållplatsen ser jag den andra bussen komma. Den som kör en helt annan väg och hamnar någon helt annanstans. Men jag tänkte att just den här gången kanske det var helt okej, med tanke på vart jag skulle och alla vägarbeten i stan. Dessutom är det ju bra att snurra till det lite ibland, utsätta sig för nya saker och röra om i grytan.

Jag visste över huvud taget inte var jag var mer än i början, lite i mitten och framåt slutet. Större delen av resan tittade jag ut genom bussfönstret och såg saker som ingen Malmöbo borde behöva se. Övergivna villaområdesgator, stora folktomma affärskomplex, allt i komplett vintermörker. Det var nog obehagligare än det borde vara just på grund av det. Men det löste sig och jag kom fram dit jag skulle, hann fixa det jag hade kvar att göra och hade resfeber så till den grad att jag sov dåligt.

Dagen D, då det var dags att ge sig av, flöt allt på som det skulle fram tills säkerhetskontrollen. Där tyckte uppenbarligen den danska säkerhetsvakten att jag såg ut som någon med bombbälte och var därför så närgången att han kunde känna vilka underkläder jag hade på mig. Lite chockad, men dock vid det här laget väldigt vaken, satt jag snart på planet på väg mot min första flygdestination för dagen, mitt tredje land. Jag gladde mig åt det skandinaviska flygbolagets servicekänsla när de delade ut tidningar och funderade på mina medresenärers destinationer och relationer.

Väl i München kände jag mig lugn. Tyskland är Tyskland och här skulle jag åtminstone inte bli ofredad. Jag bestämde mig för att äta lunch och för att använda min tyska i beställandet av en öl. Så svårt var det ju egentligen inte att säga ”Und ein bier bitte”. Problemet var bara att jag, när det väl blev min tur, blev stressad och bara lyckades halvhojta ”Bier, Bier!” som en annan alkoholist. Kassörskan svarade på engelska.

Jag funderade över oskrivna regler på flygplatser och småskrattade för mig själv åt den stora grupp ferrari-italienare som var identiskt klädda och överallt över hela flygplatsen.

På andra planet för dagen gick det bättre med tyskan och snart var jag framme och slogs av tanken att somliga gick hem från jobbet just där och då medan andra minsann befann sig i Lyon.

Inom en kvart satt jag på tåget in mot stan och älskade Mademoiselle. Flera skratt och samtal senare befann vi oss, Mademoiselle, Fransosen och jag, på Stade de Gerland diskuterande olika supportergrupper, försvarsspel och Kim Källström. Det blev förlust, så vi tog oss ett par öl och fortsatte skratten och samtalen.

Dagen efter stod det shopping på schemat. Det blev dock rätt misslyckat, så vi begav oss hemåt innan det var dags för finmiddag och sedan några öl för att dagen sedan skulle avslutas med Mademoiselle som gick och la sig, medan Fransosen och jag diskuterade drömmar och allt annat som faller sig naturligt mitt i natten.

Fotbollsförlust och misslyckad shopping till trots var helgen alldeles, alldeles underbar. Vila blandat med lite action, fina samtal blandat med allsång, många skratt över god mat och dryck. Väl hemma igen var jag så fullkomligt utvilad och så energisk och redo för en ny vecka att man kunde trott att jag bara stannat hemma och vilat ut.

Effektivitet är mitt mellannamn

Jag tänkte skriva ihop en typ av reseberättelse för mitt franska äventyr, men måste hinna med och renskriva och greja så det kanske tar en liten stund. Till dess kan jag ju meddela att det var en alldeles utomordentligt rolig helg, där avslappning varvades med skratt och god mat och annat. Med andra ord, trevligt som vanligt att hälsa på Mademoiselle och hennes man. :-)

Igår vann Malmö sin träningsmatch mot irländarna med 2-0. Barca vann över Zlatan med 3-2 också, så på det stora hela var det en bra fotbollskväll för mig.

Imorse lyckades jag i sömnen trycka på snooze-knappen och somna om. När alarmet så ringde 9 minuter senare precis bredvid kudden blev jag rätt chockad, men samtidigt glad för att jag inte stängt av alarmet helt. Det var bara att speeda upp morgonrutinerna och visst hann jag iväg i tid ändå. Något piggare än vanligt.

Fast snabbhet och effektivitet funkar bäst om man inte måste göra det hela tiden. Det är inte ett naturligt tillstånd att befinna sig i, men nog fan går det om man kör på någon gång ibland sådär.

Det är för övrigt roligt att vara eftertraktad, men ibland vill man nog ändå gärna säga nej…

Det går bra nu, kompis

Det är som sagt fullt ös för närvarande. Pulsen är igång konstant och man hinner mest med det som redan är inplanerat och inte så mycket mer. Det är jättekul, samtidigt som det blir lite jobbigt att konstant behöva planera in slapptid om saker ska hinnas med. Förvisso sätts mitt planerande sinne på prov och det är ju bra.

Man ska alltid hitta något positivt i allt.

Igår var det en hel del som var positivt faktiskt. Lite stressad inför Lyon är man ju, men med tanke på att jag fick positiv feedback på mitt arbete från 3 olika håll så var det definitivt så att jag gick och la mig med ett leende på läpparna och gick till jobbet idag med en något rakare rygg och huvudet högt.

Det är alltid roligt att höra att det man gör är bra. Det är viktigt, rent av.

Innan idag funderade jag på om jag överreagerade på en kommentar, men tyckte ändå att jag skötte det bra och höll tillbaka. När jag pratade med en kollega som också varit involverad tyckte han också att det var en konstig kommentar att fälla. Inte min alltså, utan den andres.

Sedan började saker hända med en annan långdragen händelse på jobbet som irriterat ihjäl mig. Det hann inte lösa sig, men det känns bra att jag inte bara dragit igång något, utan fortsatt trycka på för att nå någon form av lösning.

Så småningom blev jag också cc:ad på ett mail till ett företag som verkligen fick en avlusning. (Som de förtjänade). Det är skönt att slippa ta den typen av diskussioner. Jag kan istället vara den trevliga, som fixar grejer och svarar på mail innan de hunnit trycka sänd.

Anywho, nu tar vi helg på en torsdag tycker jag. :-)

Fullt ös

Det är verkligen fullt ös nu på alla plan och jag planerar in egen tid och slapptid för att orka med. Klart att det är roligt att det hela tiden händer saker, men man måste ju hinna med att ladda om batterierna också.

Helgen var lugn och fin till en början, men blev sjukt stressig och fylld mot slutet. Fredagsmys, lördagsmys med Tysken och gästspelande Ingenjören, och sedan styrelsearbete i fastighetsbesiktningsform på söndagen, följt av skrivandet av protokollet från onsdagens möte och panikveckohandling. Till sist var jag helt slut och tackade mig själv för att jag ställde in den inplanerade och redan flera gånger ombokade träffen med en av mina nya kompisar.

Jag hade verkligen behövt minst en halv dag till, vilket kändes när alarmet plötsligt ringde igår morse.

Igår var det, utöver tisdagsklubben på en måndag, dags för fotbollsgala. Såg inte så mycket av den - lite här, lite där - men kunde inte missa när han den Ztore skulle vinna ännu en av de fina guldbollarna. Det har varit många diskussioner, men faktum är att det inte finns någon reell utmanare i dagsläget. Och tills det finns en ny svensk superstar kommer han fortsätta att få den och slå rekord som troligtvis aldrig kommer att slås igen. Ska bollen gå till Sveriges bästa fotbollsspelare så måste den ges till honom, annars skulle priset inte vara legitimt.

Folk får säga vad de vill, men faktum är att Zlatan är Zlatan. Och allt annat är struntprat. 

Att vara eller att inte vara, trött

Jag tjatar om sömn och trötthet, men faktum är att det känns ganska slentrian att bara säga ”det är bra, men jag är lite trött” som svar på frågan ”hur är det med dig idag då?”. Jag vet inte, men vi verkar vara lika förtjusta i att vara trötta som vi är i att prata om vädret.

Själv försöker jag att känna efter och faktiskt konstatera att jag inte är så trött när jag inte är det. Idag är jag inte jättetrött. Jag trodde att jag skulle vara det, med tanke på att jag var ”tvungen” att vara vaken så länge igår. Men det kanske är övertrötthet som slagit in?

Det kändes som att det var oerhört mycket på gång i veckan när den inleddes, men det har faktiskt gått bra. Jag är inte så fullkomligt slut som jag trodde att jag skulle vara. Men ser ändå fram emot lite fredagsmys i min ensamhet. Mjukiskläder på, lite käk och bara inta soffläge. Det är vad en bra fredag handlar om. Hihi.

Jetlag

Det är vanligt med jetlag efter en resa till en annan tidszon. En del använder det som begrepp för att förklara efter-semestern-trötthet oavsett var man varit. Jag anser att man utan problem kan använda det de första dygnen efter tidsomställningen från/till sommartid/vintertid och efter en helg som man levt ett annat liv i en annan tidsrytm.

Vi har ju gått över till vintertid nu och det kändes fantastiskt i söndags och igår morse. (Jag lever ändå alltid på helgenergin på måndagar…) Idag däremot. Fy *piiiip*. Vaknade imorse med ont i armen, ont i huvudet, kände mig sådär sned som man kan göra ibland och mest bara vill dra täcket över huvudet och strunta i världen.

”Today I don’t feel like doing anything” som han sjunger, min Bruno.

Faktum är att jag tycker att det är urbota dumt att vi ändrar tid nu. Det hade varit bättre att göra det innan det redan var mörkt på morgonkvisten. Nu tror ju min kropp att vi är på väg mot ljusare tider, när vi i själva verket är på väg mot den totala motsatsen.

Vi ska tydligen ändra samtidigt som resten av Europa.

Varför då undrar jag och drar paralleller till de som tycker att vår fotbollssäsong ska spelas samtidigt som resten av Europa. Vi befinner oss i norr, det är lång vintersäsong som är mörk, kall och jävlig. Varför ska vi då göra som de andra bara för att det ska vara lika?

Jag känner att liberalen inom mig mer och mer träder fram och undrar varför allting måste vara likadant för alla när vi alla är olika med olika behov, som bor på olika ställen i världen där årstiderna ter sig annorlunda.

Ja, det där kan ju dras på så många olika aspekter i all oändlighet, men jag efterfrågar som sagt bara lite mer gråzon och valfrihet, lite mer individualitet och helst av allt bara lite mer sömn!

Uppkopplad generation

Vi tillhör ju internetgenerationen och faktum är att det ju idag är mer ovanligt att folk inte har diverse sociala medier kopplade till sig än att de har det. Och på många sätt är det ju positivt även om man kan tycka att de inte ska ersätta riktiga relationer och möten.

Ibland tänker jag på filmen ”Nätet” med Sandra Bullock som jag såg (igen) härom sistens och hur de redan då på 90-talet insåg hur mycket av ens liv som fanns på nätet. Den filmen avslutas ju med att huvudpersonen konstaterar det och att det är ganska enkelt att kapa någons hela liv. Tänk då hur det är idag!

Igår kväll såg jag på fb att två av mina vänner befann sig på samma plats. (Man är ju mer av en stalker nu när man har internet i mobilen). Jag funderade på om jag skulle uppmärksamma dem på det eller om jag skulle se om de hittade varandra ändå. Senare på twitter såg jag att de hade träffats. Komisk situation. Kanske framför allt eftersom jag kunde följa det hela på håll.

Med alla sociala medier och följden att folk läser och därmed vet vad man gör, var man är, får man tänka efter innan lite mer så att man inte avslöjar något för fel person. För även om det är din profil, där du vädrar dina privata åsikter, vädrar du dem trots allt på nätet inför alla som kan tänkas läsa det.

Detta verkar inte alla förstå.

Men att kommunikationen med människor som befinner sig på andra ställen än du förbättras kan man ju konstatera. Och allt i samhället blir ju mer och mer nätbaserat och ”socialt” så det är väl bara att acceptera. Förutsatt att det inte missbrukas är det ju jättebra.

Allt i lagom dos är väl okej egentligen.

Att vara det bättre alternativet

Libyens diktator är död. Det hände häromdagen och det var flera som ville ta på sig dödandet och jag kan till viss del förstå det. Jag tycker naturligtvis att det är tragiskt synd att han inte får stå till svars för vad han gjort i alla dessa år, men kan förstå att det inte gick att inte skjuta honom när man väl hade honom. Han har förtryckt och dödat så många människor genom åren att det inte är så konstigt egentligen. Och med segervittring och glädje över fångsten, samt testosteron i kroppen och gruppen är det väl egentligen ett under att de lyckades hålla honom halvt vid liv så länge som de gjorde.

Jag stödjer det som sagt inte, men jag kan ha viss förståelse för det och undra om han ångrade sig där, sina sista minuter i livet.

Med det resonemanget kan man tycka att jag borde ha förståelse för alla meningsmotståndare till rebellerna som dödats efter att de tillfångatagits, men det har jag inte. Visst har de någonstans valt att fortsätta stödja diktatorn även efter det att han så att säga förlorat makten, men jag tror inte på ”ett öga för ett öga”-mentaliteten, utan på riktiga rättegångar och straff som följer mänskliga rättigheter och de lagar som finns.

Det är väl dumt att sänka sig till samma nivå som de man störtat? Hur kan man då påstå sig vara ett bättre alternativ?

Det är en stor utmaning att göra om, göra rätt, oavsett situation. Att inte önska livet ur dem som dödat de man älskar. Men man måste försöka för civilisationens och framtidens skull. Och hur svårt det än är, hur lång tid det än tar, så måste man ju tro på att resultatet blir bättre än hur det var, hur det är. Det är det som måste vara motivationen.

Leka Idol

Det har varit en händelserik helg. Det har hunnits med allt möjligt och det har varit bra, men kändes ändå som att helgen tog slut lite för snabbt. I lördags bjöd jag in mig själv till min namne Malmöiten på middag och det slutade med att vi hamnade på 90-tals klubb och dansade till gamla hits. Hon lyckades också övertala mig att sjunga karaoke, något jag inte gjort sedan sist jag bodde utomlands. Det var kul om än nervöst. Och jag hade till och med ett riktigt fan vid andra låten.

Fast att sjunga karaoke är egentligen jättedumt. Man måste ju då sjunga i den förutbestämda tonarten, som sällan passar mig särskilt bra. Men det kan ju vara kul ändå att leka idol för en låt eller två.

Igår var det cup cake fest framåt eftermiddagen, en möjlighet till söndagsmys med godsaker och snack med nya människor. Det hela avslutades med en promenad förbi stadion och lyssnandes på de himmelsblå som säkrade 4:e platsen. Alltid något efter den senaste kollapsen internationellt.

Imorse var det så dags igen. Man vaknar, gör sig i ordning och beger sig mot jobbet där man möts av beskedet att halva arbetsstyrkan är sjukanmäld! Jag har nog aldrig varit med om att det är så många sjuka som här. Vi har inte varit alla här en hel vecka någonsin sedan jag började här. Det är rätt crazy. Och visst kan man sällan rå för om man blir sjuk, men att det hela tiden är någon sjuk i en grupp på 9 personer är rätt galet. Hade jag varit arbetsledare hade jag nog undersökt varför det är så.

Forza Malmö

Igår var en rätt bra dag. Jag lärde mig en massa nya saker. Insåg att jag och en tillfällig kollega trivs väldigt bra i varandras sällskap. Tysken körde taxi till tisdagsklubben. God mat och trevligt sällskap. Insett att jag trots att det är mörkt och kallt och jävligt känns helt okej att vara uppe lite för sent till skillnad från i våras då jag var stenhård mot mig själv. Vana?

Idag då? Jodå, det är väl inget större fel på idag heller. Och ikväll smäller det ju!

Det kommer bli dubbla byxor, strumpor, halsdukar, varma skor, minst 3 tröjor, varm jacka, vantar och filt. Det kommer förhoppningsvis blir en fest nu när vi inleder andra halvlek av den här galet intensiva fotbollsperioden. Vi vet vi kan 3-0 till Malmö!

(Ja, eller 1-0 för den delen… verkar ju vara den senaste tidens resultat).

Jag hoppas tränaren inte kör på det gamla utan tar vara på de här senaste matchernas uppvisning. Visst är inte alla de unga exempelvis ultimata för den här typen av utmaning, men somliga spelare i den tidigare så ordinarie startelvan borde inte spela!

Jag vill se rätt attityd, vinnarinstinkt, styrka och vilja. Jag vill inte se uppgivenhet, flashigt spel bara för att och svaghet. Nej, ska vi ta hem det här behövs intelligens och koncentration i 90 minuter. Inga ursäkter. Vinna eller försvinna.

Heja Di Blåe!

Våldsamt onödigt

Det har varit en ovanligt lugn helg, ändå har det hunnits med ganska mycket och jag känner mig utvilad, redo för nya utmaningar och en ny arbetsvecka.

Dels har det hunnits med en filmkväll med nya homien, där åtminstone 2 av 3 filmer var helt okej. Dels har det varit allsvensk fotboll på juniorfotbollstid – omspelet som faktiskt slutade som den gjorde senast, med 1-0 till Malmö. Lite onödigt då med omspelet kan tyckas?

2 av 5 matcher på 11 dagar är alltså avklarade och 6 poäng inkasserade. Fortsätter vi så här?

Tog tag i medlemsinfon jag var tvungen att producera och som vanligt gick det fort, enkelt och hyfsat smärtfritt. Allt handlar bara om att sätta igång. Som vanligt.

Har funderat en del på det här med polisinsatser, dels eftersom MFF tvingades spela sin match på en sådan löjlig tid, men också efter att ha sett de 10-15 piketer som stod parkerade vid hotellet på väg till stadion. De var ju inte där lika mycket på grund av matchen som på grund av demonstrationen senare på dagen. Ungrasisterna skulle ju ut på stan och det räknades med en ganska stor motdemonstration.

Polisen finns ju för att skydda medborgarna och se till att lagarna följs. Löjligt att det behövs sådana insatser i fotbollssammanhang, men så är det ju. Finns alldeles för många idioter som inte förstått att fotboll är kärlek, att våld inte hör hemma i fotbollssammanhang.

Våld hör ju egentligen inte hemma någonstans i vårt moderna samhälle. Tycker jag i alla fall.

Självklart tycker jag att det är rätt att stå upp emot det rasistbudskap som rasisterna vill sprida, men att ge sig på dem med våld är någonstans inte rätt. Det är lika fel som att som partiledare för ett stort parti vägra medverka i en debatt för att man skulle få stå bredvid dem.

Samtidigt blir det någonstans löjligt när rasisterna snackar om att det är odemokratiskt att de inte får framföra sitt odemokratiska budskap. De får tycka vad de vill, men kan knappast räkna med att få medhåll, åtminstone inte från mig.

TGIF!

Det har varit en tung vecka, flera sjuka i mitt team på jobbet vilket lett till att jag hela veckan jobbat minst 150% och igår kändes det verkligen. Jag var så trött när jag kom hem att jag knappt orkade förbi affären för att plocka upp det absolut viktigaste som tagit slut. Men nu är det äntligen helg, inte en dag för tidigt!

För mig är det oerhört viktigt med lojalitet och att vara hjälpsam. Framför allt professionellt på arbetsplatsen. Ingen annan ska få lida för att jag inte gör det jag ska. Och medan jag är medveten om att jag har svårt att be om hjälp när jag har mycket, erbjuder jag mig mer än gärna att hjälpa andra. För mig är det fullkomligt naturligt att göra det. Men allt eftersom man får mer och mer arbetslivserfarenhet inser jag att alla verkligen inte är på det viset.

När någon är borta i vårt team så måste vi andra täcka upp åtminstone hjälpligt. Så är det bara. Och det gör vi ju också. De allra flesta visar verkligen viljan, hur mycket man än har själv så tar man på sig extrauppgifterna dels för de sjukas skull, men också för varandras skull.

Dock inte alla.

Redan innan jag började här (nästan) hade jag förstått att vi har en hypokondriker i teamet som, har det visat sig, inte gärna hjälper till på samma sätt som vi andra gör. Ursäkter och många dagars hemmavarande pga sjukdom har alltså lett till viss friktion inom teamet.

Personligen vill jag gärna tro gott om alla, men efter en månad i nya arbetssättet börjar jag också tröttna. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Jag vill inte verka religiös, men det är ju så. Vi får hoppas att det löser sig på något sätt.

Å annars är jag fett stolt över att jag eventuellt bidrog till att min namne fick nytt jobb! Woho! 

Bästa landslaget i världen

Det var länge sedan jag skrev en hyllningstext till ett fotbollslag. Sist var väl förra hösten då mitt kära himmelsblått avslutade 100-års firandet med guld. Bara häromdagen beklagade jag hur länge sedan jag såg en bra fotbollsmatch som fick mig att hoppa upp och ner.

Igår hände alltså det oväntade, oförklarliga, enormt fantastiska. Sverige slog de där orangea. Sverige slog världens nästbästa landslag.

Det bara måste ju betyda att vi är det bästa landslaget, eller? ;-)

Jag var som sagt rätt övertygad om att det inte skulle gå vägen, för i teorin har ju även en b-betonad holländsk laguppställning betydligt större kvalitet än det landslag som vi kallar vårt. Jag till och med frågade brorsan om han också skulle titta på när Holland vinner.

Tji fick jag, men jag lider inte direkt av det. Snarare motsatsen.

Det var en laginsats värd namnet där vi förvisso släppte in 2 mål, men vi gjorde ju 3 så då spelar det ju inte så stor roll. Det var sådan total harmoni och beslutsamhet, och grabbarna bara sprang. Elmander brukar ju göra det, men jag trodde på riktigt att Seb skulle ställa sig och spy efter att ha tagit ett språng tvärs över planen i tokfart! Och vilken säker straff han satte!

Mellberg nickade bort allt, Isak fotparerade när han hamnade fel, Martin Olsson toksprang, RElm kastade långt, Kim inledde målskyttet genom att slå frispark rätt i mål, Lustig försvarade och Anders snodde bollen från holländarna om och om igen.

När Toiboi missade friläget i slutet av första tänkte nog många att han skulle få skit för det, att det var chansen och han missade. Istället var han helt på rätt ställe och bevisade varför han kan vara precis så malmö-kaxig som somliga andra i laget när han satte det avgörande 3-2-målet i andra halvlek.

För en gångs skull satt jag där och hoppade upp och ner och knöt näven triumfartat medan jag nervöst, konstant, tittade på matchklockan. Det gick fanimej vägen! Sveriges landslag slog fanimej det holländska! Vem hade trott att det var möjligt?

Eftersom han den store från Malmö var avstängd har givetvis diskussionerna satt igång om att vi spelar mycket bättre utan honom i laget. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tror bara att han har ett sådant stort symbolvärde och att man sett honom göra det omöjliga så många gånger att man blir direkt besviken när han inte lyckas. Att man förväntar sig det. Det gör resten av laget också, så när han inte är med tar de allihop mer ansvar och gör gemensam sak av det.

Är han den store tillgänglig och frisk är det en ickefråga huruvida han ska få spela eller inte. Han är Sveriges bästa fotbollsspelare. En sån behöver vi när vi ska ner till Polen/Ukraina i sommar och (förhoppningsvis) slå de bästa av de bästa. Att vi har ett lag som kan prestera utan honom är bara en bonus.

Och när vi ändå pratar fotboll och Malmö, ”Disciplinnämnden slog fast att MFF var oskyldigt, men valde ändå omspel för att det inte fanns 100-procentiga bevis för att Djurgården var skyldigt”. Jag är på riktigt nyfiken vem som faktiskt är skyldig då!? Allt är inte svart och vitt, men i fotbollssammanhang känns det ändå ganska nära till hands. Hela historien är så skrattretande dåligt skött att det verkligen känns logiskt att omspelet kommer att ske kl 11, 38 timmar efter en annan match…

Mediala fel(s)teg

Helgen har varit bra men kort. Eller det känns som att den kom och gick alldeles för snabbt. Fast jag har ju ändå hunnit med en hel del. Fotboll, fredagsmys, handling, utgång, familjemiddag. Men roligast har nog varit alla politiska diskussioner om de mediala felstegen som två sossar i maktpositioner sysslat med de senaste dagarna.

Dels gjorde ju Malmös starke man ett utspel om att brottsbenägna med invandrarbakgrund skulle utvisas, men fick sedan klargöra att det handlade om dem som inte är svenska medborgare. Det blev naturligtvis oerhört kritiserat. Från alla håll.

Att folk inte lär sig, rasisterna må ha rätt i att många håller med dem i invandringskritiken, men att göra det offentligt möts sällan med hejarop.

Sedan har ju sossarnas partiledare, han med mustaschen, återigen klantat sig och jag ser inte hur han kan tas på allvar, än mindre se till att partiet går framåt. Okej, att alla kan begå misstag, men han verkar liksom ha gjort saker med vilje, för att han kan. Och sättet han försvarar att han mottagit betydligt mer bostadsbidrag än han skulle är ju rent ut sagt ett skämt.

Nej, jag säger då det och håller fast vid att jag inte kommer att stödja dem så länge han sitter vid första stolen.

Och sedan utspelet kring debatten och vägran att vara med bara för att han skulle behöva stå bredvid rasisten. Jag förstår att vänstern tar det beslutet, de vill ju väldigt gärna markera allt vad de kan vid alla tillfällen.

Men medan de nog tog beslutet för att visa sin ståndpunkt och vinna på det, är nog sossarna och vänstern de största förlorarna. Ingen tror att de spelar för samma lag som rasisterna. Men att inte ta debatten ens, det funkar inte. Det såg vi när de trots allt kom in i riksdagen. Nu finns de där och även om stora delar av deras politik inte kan legitimeras får man någonstans respektera det demokratiska mandat de sitter på. Oavsett om man håller med dem eller inte.

Fredagsmys

Vi hade en diskussion igår på lunchen, jag och ett par kollegor. Den handlade om hur skönt det faktiskt är att ta det lugnt på fredagskvällen, stanna hemma och njuta av det där fredagsmyset. Faktum är att man ju är ganska slut efter en veckas arbete med tidiga morgnar och fokus och allt vad det innebär. Då är det rätt skönt att bara få vara och inta soffläge.

Eftersom man är trött från början, går man ju oftast och lägger sig i lagom tid vilket innebär att man kan vakna hyfsat utsövd ganska tidigt och därmed ha hela lördagen på sig att hinna med att göra saker innan man eventuellt utnyttjar att det är helg och går ut och roar sig.

Helgen blir liksom längre på något vis. Och det är liksom alltid positivt.

Stora visioner

En annan lekte igår intervjuare åt min namne Malmöiten. Det var skoj. Jag tycker ju att en hel del konstiga saker är roliga, och intervjuer är onekligen en av dem. Har ju dessutom en del erfarenhet av dem på senare tid, en 7 st mellan mars och juli, så jag kanske inte är expert men har ju hört standardfrågorna ett antal gånger och kan en del knep som oftast funkar. Så hoppas att det hjälpte henne och att det hela går vägen! 

Annars så har jag de senaste dagarna, via twitter som vanligt, följt debatten kring Birros senaste klanterier. Jag blir återigen överraskad över hur bra han är på att inte tänka på konsekvenser och på att utmåla sig själv som offer. Visst är det tokigt av tv-kanalen att sparka honom på grund av det – let’s face it, alla vet var han står politiskt – men jag kan liksom inte förmå mig att tycka synd om honom. Han har det ju trots allt ganska bra och lär inte stå utan inkomst nu eftersom han inte gjort det efter tidigare klavertramp. 

Och den nygamle blivande ryska presidenten snackar kompisklubb för vad jag antar är odemokratiska länder i öst med mindervärdeskomplex. Intressant, och som Tysken sa, det har ju varit på tok för mycket snack om demokrati på sista tiden. Man förstår ju om de känner sig lite utanför. 

När han dessutom ser till att de markerar i säkerhetsrådet genom att motsätta sig påtryckningar på Syrien förstår man ju att han söker allierade hos andra som inte är så förtjusta i att makten ska komma från folket. 

Ikväll har jag framfört min webbvision inför mina styrelsekamrater. Det känns bra och de har fullt förtroende för att jag kan åstadkomma underverk. Nåja. Det blir spännande i alla fall. Jag är ju faktiskt själv övertygad om min visions storhet. Hur det blir återstår väl att se.

Vardagsrytm igen

Den här bloggen heter ju så fint Mitt i Livet och det är vad jag varit den senaste tiden. Därav tystnaden. Eller, ja, tystnad och tystnad, jag har ju fört oväsen på andra håll och de som haft (o)turen att finnas närvarande har koll på läget.

Jag är tillbaka på Ingenjörens arbetsplats sedan en tid tillbaka och börjar äntligen känna att jag har lite koll på läget. Att man frågar saker behöver ju trots allt inte betyda inkompetens eller okunskap, det är ju bara det att jobbet är så väldigt ombytligt ibland och vissa dagar är såklart konstigare än andra.

Jag har i alla fall hittat min plats och trivs som teaterapan mitt på scenen och hoppas lite försiktigt på en fortsättning även när just det här uppdraget går mot sitt slut.

Det jag verkligen finner motiverande är att jag fortsätter att utvecklas och får utrymme att göra det jag är bra på lika mycket som jag får lära mig nya saker. Eller kanske i takt med varandra.

Det är det här med att lära känna sig själv och lära sig nya saker, den resan tar nog inte slut förrän man lämnar in handduken för sista gången.

Och även om jag mest känner att jag just sover, jobbar, äter ungefär och försöker att inte gå under av mörkret som redan nu börjar göra sig påmint, så händer det givetvis saker vid sidan om ändå. Och när nu vardagen börjar bli just vardag och rytmen börjar infinna sig kanske orken att göra saker vid sidan av infinner sig lite mer.

Kanske kan jag få liv i den här bloggen igen. Om inte annat så för min egen skull.

Uträknat, känslokallt och brutalt

”Följ vad som händer med Oslo-bomben här” stod det på min igoogle-sida på sds-fliken. Jag undrade vad som hänt men fick inte något riktigt svar förrän jag satte igång twitter. Följer man tillräckligt många personer där tenderar man att få veta vad som händer. Tankarna snurrade som de alltid gör när man bara fått den inledande bristfälliga informationen och värre skulle det ju bli.

Det är fruktansvärt varje gång det smäller bomber och oskyldiga människor blir skadade eller ännu värre, dödade. Men om det går att värdera så tycker jag nog att det som hände på ön Utøya är om möjligt ännu värre. Det var så uträknat, känslokallt och brutalt. Lite som en film, något man inte i sin vildaste fantasi kunde tänka sig skulle hända och definitivt inte hos vår nordiska granne.

Politisk terrorism. En extremhöger som vill ”rädda” oss från samhällsförfallet genom våld. Personligen tycker jag att vi kan klara oss utan den typen av räddning.

Alltihop är overkligt och helt fruktansvärt. Alla har tagit upp det och man följer minsta lilla grej kring det för att försöka förstå. Det har blivit ett vacuum, man orkar inte ta upp det varje gång man träffar någon ny person.

Härom kvällen hade en mal hittat in i min lägenhet. Jag tog närmaste tidning och smällde till malen ordentligt. När det var gjort och jag la ifrån mig tidningen såg jag att jag valt den tidning som hade Oslo-mördarens ansikte på framsidan. Det kändes…bra, på något sätt.

***

Det är mycket annat som är på gång och händer så här i semestertider, men på något sätt känns Norge-katastrofen som något större, som får stå på egen hand. 

Bonus-semester

Så var sommarjobbandet över för den här gången och jag är inne på min andra ”bonus-semesterdag”. Jag har redan hunnit vårda mitt shoppingberoende, blivit kattvakt åt grannen, slutfört det jag lovat till helgens begivenheter och prickat av några måsten på att göra-listan. Och det är som sagt bara andra dagen.

Det är skönt med semester (bonus-semester) eftersom man med gott samvete kan ta tid att slappa och ändå hinna med att göra saker.

Och jag tycker att jag förtjänar det. Jag jobbade som bara den på sommarjobbet, sorterade, räknade, avverkade, ringde… Ja, jobbet passade mig ju ganska bra och på 2,5 vecka hinner man lära känna folk och få en uppfattning. Även om jobbet i sig inte är något jag skulle vilja syssla med på heltid för all framtid så kändes det helt okej, ja nästan stimulerande att göra det nu under den här tiden.

Korta uppdrag innebär korta vänskaper med folk man inte lika lätt kommer att träffa igen, och därför har jag inte direkt engagerat mig, varken den här gången eller tidigare. Det blir så jobbigt att säga hejdå då. Men den här gången träffade jag en sådan sympatisk och trevlig människa som jag verkligen bryr mig om. Hur liten chansen än är hoppas jag att vi håller kontakten om så bara sporadiskt.

Man ska trots allt ta till vara på de fina människorna. Samla på sig dem, hålla hårt i dem, för alla är trots allt inte lika bra.

Bästa sommargiget

Tiden går fort. Jag har nu jobbat en vecka på nya stället och trivs förvånansvärt bra där med både folk, tider och arbetsuppgifter. Att göra den här typen av mer eller mindre intelligensbefriande arbete är som total avslappning för mig. Det tilltalar mitt sorterarsinne och är betydligt mer givande för min del än det där testandet av mobiler.

Det bästa är nog ändå att det är i stan och att jag kan gå hemifrån runt tiden då jag skulle ha börjat arbeta i Lund och ändå sluta och vara hemma långt tidigare än då. :-)

Annars har jag passat på att använda den extra mängden fritid genom att fira italienskans födelsedag, träffa brorsan och hans tjej och bjuda in mig lite sent till Mademoiselles fest ikväll. Fast först ska jag på 90-års kalas.

Det är sommar på riktigt och det börjar kännas nu, även om jag som sagt ska jobba ett par veckor till innan det är semester.

Nu är det klart

Gårdagen må ha känts som fredag, men i så fall trodde jag att det var tisdag i onsdags och nu är jag alldeles vilse på dagarna! Fast det är skönt att det är helg och att jag nått ett avslut, och ett på återseende, och vet nu vad jag kommer att göra i höst.

Igår funderade jag mycket på wake up calls i formen verkligheten blir verklig. Idag känner jag mig harmonisk och lugn och rätt positiv till att jag nu som sagt vet vad som kommer hända härnäst.

Det var 50% chans att det skulle bli jag och det blev det inte. Alltså stannar jag då där jag är uppskattad och trivs även om jag inte ser fram emot en vinter av pendling igen. Men det är detaljer. Jag är stolt över att jag kom så långt och känner att jag gjorde mitt. Om den andra personen är mer kvalificerad är det inte mycket att göra åt saken.

Jag kan inte låta bli att tänka att det nog löste sig på bästa sätt ändå. Men ångrar mig snabbt, oavsett vad hade det nog blivit bra. Men det var helt enkelt inte meant to be.

Annars träffade jag min gamla kollega igår för lite slappt snack och häng i Malmö. Det var roligt att ses (naturligtvis) men också att höra om vad som händer på gamla jobbet. Fler har fått sparken, fler väntar barn - business as usual med andra ord!

Vi pratade om det här med att det tar tid att läka avsked, oavsett om det är kärlek, jobb eller vad det nu kan vara. Jag kände ju där i mars/april att jag var på gång igen, såren hade läkt, självförtroendet hade kommit tillbaka och jag hade tillförsikt för framtiden igen.

Nu har det läkt ytterligare och jag kan skoja om det. Känna saknad efter människorna som trots allt var en rätt stor del av mitt liv under två år, men känna att det ändå är helt okej.

Börjar bli bra på det här med avsked, men det gör ju inte saknaden mindre även om man inser att vissa människor bara kommer att göra ett tillfälligt gästspel i ens liv medan andra stannar längre eller för evigt.

Förhoppningsvis behåller man ju de där personerna som betyder lite mer och har med sig dem mer eller mindre längs hela resan.

Iaf. Måndag drar vi ut på nya äventyr. Nu tar vi helg. :-)

Tisdag

Sådärja. Då var min mailbox min mailbox igen och min inloggning helt min egen. Inte för att det gör så mkt eftersom man ändå bara ska jobba på jobbet. Man ska ju inte använda tiden till annat och lika bra är väl det, för vad får man i så fall betalt för.

Sedan igår har jag alltså flyttat upp en våning och fått egna uppgifter att hålla på med. Det är skoj. Som jag länge konstaterat så är det liksom roligare att ha saker att göra än det är att inte ha det. Ska jag spendera 8 timmar av min dag på ett specifikt ställe så kan jag lika gärna göra något som känns meningsfullt och vettigt.

Därför är jag också egentligen emot att ha mobilen liggandes bredvid mig eftersom det leder till fel fokus och att man får mindre gjort. På det här bygget är jag känd för att göra ett bra jobb och då vill jag gärna att det ska fortsätta så. Finns ju viss prestige i det.

Söta kollegan sa ju t.o.m. idag att hon rekommenderat chefen att anställa mig på stört för att se till att ha mig kvar. Vad jag förstått är alla oerhört positiva och tror på mig i min roll här. Gör hela situationen med den alternativa höstplanen jobbigare...

Nåja, en sak i sänder och vi vet faktiskt inte ännu vad som kommer att hända.

Känslomässigt kaos

Det har varit en intensiv vecka så här långt. Det har jobbats, eller snarare fortsatts att lära ut, vilket översatt till ren svenska inneburit en massa stillasittande, bredvidtittande och mobillekande. Men utöver det har det varit en hel del på gång.

I måndags höll jag på att på riktigt bli aggressiv när nya busstabellerna ledde till att jag inte lämnade lilla Lund förrän runt 17, vilket inte var helt ultimat eftersom det trots allt var match! Det som var positivt var att jag hittade Brassa på bussen så vi hade sällskap hela vägen förbi falafelkiosken och till vad som blev en sjuhelsikes match! Wille var överallt, Halsti hittade någon nytändning på högerbacken och Speedy bara sprang och sprang och gjorde dessutom ett helt sanslöst snyggt mål! Och vilken kille Nazari är! Med honom i truppen kändes plötsligt inte förlusten av Gishe lika hårt.

Roligast var dock när hela klacken började applådera när linjemannen och domaren dömde rätt och avslutade det hela med att skandera ”Linjemannen – klapp – klapp – klapp” när linjemannen för en gångs skull dömde en korrekt offisde.

Tisdagkvällen spenderades med Socionomen på det enda stället i Lund som ens är i närheten av att vara litegrann som Möllan. Det var trevliga samtal och så som vanligt, men mest utmärkande var väl att jag efter Barca blivit helt skadad och var säker på att en man var och fingrade på en kvinnas väska varpå jag efteråt gick fram och sa till kvinnan. Nu var det inget som blivit stulet eller så, men better safe than sorry! Och jag skulle faktiskt vilja att andra sa till mig om det var tvärtom.

Sedan gick jag ifrån min blåa tygkasse, säkert fortfarande lite stirrig över min flashback till Barca och dess tjuveri. Tur att jag kom på det innan jag lämnade stan, så att jag kunde rusa tillbaka och hämta den. Inte för att den innehöll något värdefullt, bara en gammal matlåda och framtidsdrömmar…

 Efter tisdag kommer onsdag och först fick jag bekräftat att de vill att jag stannar på Ingenjörens arbetsplats och sedan ringde de från det andra stället och bekräftade att intervjun gick bra och att de vill träffa mig igen. 3-dagarsregeln gäller tydligen arbetsintervjuer också!

Inombords skrek jag ”Ja” och gjorde en liten segerdans, utåt återgick jag till min plats bredvid min lärling och fortsatte övervaka hennes jobb…

Framåt kvällskvisten var det dags för styrelsemöte med glass och jordgubbar! Lite  distraherad var jag naturligtvis, men det gick väl hyfsat ändå.

Idag kom först inte min buss, så jag tog en annan och tog sedan rygg på en jag kände igen från min vanliga buss. Sedan blev jag introducerad som en i gänget på nuvarande jobbet och gratulerad och lyckönskad medan jag kände mig falskare än falsk men fortsatte tänka på just Ingenjören och intala mig själv att alla tänker smart och att jag faktiskt inte ännu vet hur det blir med det andra.

Efter jobbet var det dags för vad jag förväntade mig skulle bli en lika rolig match som den i måndags. Det blev det inte. Det var som att grabbarna hade träningsvärk eller bara hade hybris. Få får ens godkänt. Match igen på söndag och med tanke på nya skador är jag inte förhoppningsfull men hoppas kunna arbeta upp lite pepp under helgens midsommarfirande. För nu tar vi faktiskt långhelg!

Tagit ett första steg mot en annan framtid

Den gångna veckan har varit händelserik. Jag har börjat lära upp min efterträdare och det har väl gått ganska bra. Det är ju inte hjärnkirurgi det handlar om, men det tar ju ändå lite tid att få in känslan för det, att veta hur man ska hantera olika ärenden.

I fredagseftermiddag fick hon ju dessutom stå på egna ben ett par timmar medan jag rusade iväg för att försöka ta ett första steg mot en annan framtid. Vi får väl se imorgon hur hon klarade det.

Och jag var ju på min intervju och det gick väl ganska bra. Jag överraskade mig själv genom att vara väldigt entusiastisk. Jag kände verkligen på plats att det här var något jag ville så entusiasmen kom verkligen från hjärtat. I veckan får jag väl förhoppningsvis veta hur det gått, om de vill ha med mig vidare i processen.

Oavsett känns det ganska skönt att veta att jag har jobb till och med åtminstone början av nästa år om nu inte just det här nya skulle bli något.

Annars har jag försökt fokusera på att ta det lite lugnt och samla kraft. Har precis insett att kommande veckan är fullsmockad av grejer. Är det inte fotbollsmatch så är det styrelsemöte eller kompisträff. Skönt att det är en 4-dagars arbetsvecka i alla fall.

Snart överflödig

Så är veckan här. Veckan då min överflödighet börjar. Fast jag ska ju vara kvar ett tag till på någon sorts nåder som i och för sig inte är helt fel.

Helgen var nice, studentskiva, picknick-häng och promenad och match. En match som förvisso kunde ha varit betydligt trevligare. AIK-tränarens första tävlingsmatch som av en händelse skulle spelas mot just AIK var en uppvisning i kass-het, dåligt passnings- och presspel och förvirrat försvars-, mittfälts- och anfallsspel. Det var ytterst få ljuspunkter i den mörka matchen (tja, solen sken ju…)…

Känner mig lite av idag. Lyckades gå hemifrån utan både busskort och passerkort, kom på det först vid busshållplatsen (det var ju så dags då!) och fick helt enkelt rusa hemåt och ta dem och sedan mot bussen igen. Det blev en språngmarsch i värmen som nästan tog död på mig… Men nåja. Jag hann, så det var väl bara ett ytterligare bevis på att ingenting är omöjligt ens med obekväma skor, dålig kondition och mycket att bära.

Men av-heten slutade som sagt inte där. Väl på jobbet gick det långsamt och samtalen var förvisso trevliga, men jag kände bara att nej, nu orkar jag inte så mycket mer. Inte i det här tempot i alla fall. Jag trivs bäst när det finns mycket att göra.

Nåja, det är ju en dag imorgon också.

Å så var man ledig ett par dagar igen...

Så var det helg igen. Skönt och konstigt på samma gång. Precis som det kändes i lördagskväll som att vi varit i Barcelona åtminstone sedan dagen före, känns det nu evigheter sedan. Man har kommit tillbaka till vardagen helt enkelt. Och det är väl egentligen inte fel det heller.

Häromdagen drömde jag att jag var på uppdrag. Jag skulle göra något jätteviktigt och hade en massa människor med, det fanns alltid en backup. Efter ett tag var Jude Law min backup, det var inte hans tur, men han ville väldigt gärna hjälpa mig. Han ögon var blodsprängda och folk ville typ mörda honom.

Ganska spännande med andra ord. Inte lika frustrerande som drömmen natten innan dock där jag skulle gå på match på stadion tillsammans med brorsan, hans tjej, brassa och brasse och alarmet ringde precis som vi tagit oss in på stadion utan att jag fått se något av matchen!

Och apropå fotboll, som himmelsblå supporter har man ju blivit uppmärksammad flertalet gånger på derbyskandalen. Det är lite ovant eftersom Malmö trots allt varit befriade från de mörka krafterna i många år och när de väl kommit till varit ganska marginaliserade. I Malmö är det positiv supporterkultur som gäller. Sånger och tifon istället för slagsmål och inkastade föremål. Åtminstone fram till den där ödesdigra dagen för ett par veckor sedan.

Själv tog jag ett aktivt beslut för något år sedan att inte sjunga med i ”Hata”-sångerna, eftersom fotboll för mig är kärlek och för att det finns alldeles för många som inte förstår att släppa det där när de lämnar klacken.

Men en person gör förståss väldigt liten skillnad…

Det diskuteras friskt vad som ska göras nu för att säkerställa att något sådant inte händer igen. Fast ska vi vara ärliga så har ju diskussionen kring huliganismen pågått under en längre tid nu. Vi är nog lite naiva i Sverige, har inte haft så stora problem tidigare och därför vet vi inte riktigt hur vi ska hantera det nu när det faktiskt är problem. Själv kan jag tycka att det ska vara hårda tag eftersom de som förstör, förstör för så många.

Nog om det. Det är ju faktiskt helg och fint väder och det vankas picknick! Så jag kan ju inte sitta här inne hela dagen!