Libyens diktator är död. Det hände häromdagen och det var flera som ville ta på sig dödandet och jag kan till viss del förstå det. Jag tycker naturligtvis att det är tragiskt synd att han inte får stå till svars för vad han gjort i alla dessa år, men kan förstå att det inte gick att inte skjuta honom när man väl hade honom. Han har förtryckt och dödat så många människor genom åren att det inte är så konstigt egentligen. Och med segervittring och glädje över fångsten, samt testosteron i kroppen och gruppen är det väl egentligen ett under att de lyckades hålla honom halvt vid liv så länge som de gjorde.
Jag stödjer det som sagt inte, men jag kan ha viss förståelse för det och undra om han ångrade sig där, sina sista minuter i livet.
Med det resonemanget kan man tycka att jag borde ha förståelse för alla meningsmotståndare till rebellerna som dödats efter att de tillfångatagits, men det har jag inte. Visst har de någonstans valt att fortsätta stödja diktatorn även efter det att han så att säga förlorat makten, men jag tror inte på ”ett öga för ett öga”-mentaliteten, utan på riktiga rättegångar och straff som följer mänskliga rättigheter och de lagar som finns.
Det är väl dumt att sänka sig till samma nivå som de man störtat? Hur kan man då påstå sig vara ett bättre alternativ?
Det är en stor utmaning att göra om, göra rätt, oavsett situation. Att inte önska livet ur dem som dödat de man älskar. Men man måste försöka för civilisationens och framtidens skull. Och hur svårt det än är, hur lång tid det än tar, så måste man ju tro på att resultatet blir bättre än hur det var, hur det är. Det är det som måste vara motivationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar