Gott nytt år!

Vi har kommit till allra sista dagen av år 2012, och det absoluta slutet ska som vanligt firas med Holländskan och denna gång några fler bekanta ansikten. Det blir hemmafest och förhoppningsvis väldigt roligt.

Sammanfattning av året? Nja, inte riktigt min grej. Det har säkert hänt både bra och dåliga saker och jag har säkert lärt mig nya läxor som gjort mig till en bättre människa.

Den senaste veckan har varit fullspäckad med julfiranden och träffar, och jullovet har därmed maximerats och inte bara inneburit slapp i soffan. Julfirandet kan sammanfattas som att jag verkligen har varit snäll i år. Övriga träffar har innefattat gamla vänner som jag inte träffat på alldeles för länge. 

Luktar nyårslöfte kanske? Att ta tag i och hålla fast i de där kontakterna...

Jag är ju å andra sidan inte så mycket för nyårslöften. De känns allt för ofta som önsketänkande som man inte står fast vid när nyårsfirandet övergår i vardag. Själv väljer jag nog bara att bibehålla optimism inför det nya året. Jag hoppas på ett toppenår, fyllt med både gott sällskap som nya möjligheter på arbetsfronten. Jag hoppas att alla som har en given plats i mitt hjärta får ha både god hälsa och fantastiska möjligheter de med. 

Vi lämnar det här året med de orden och tar vid igen nästa år. Gott nytt år!

Jullugn

Det är dan före dan och jag är så glad att alla julklappar är köpta sedan tidigare i veckan och att jag därför sluppit ut och trängas med alla. Igår var det fullkomligt kaos överallt vad det verkade. Själv begav jag mig via centrum ut till brorsan och svägerskans hem tillsammans med pappa och styvmor för att ha ett litet julfirande. Det var mycket trevligt. Lite ost/köttbricka och ett glas vin och trevliga samtal som givetvis kom in på politiska ställningstaganden. Jag har ju oundvikligt blivit jättepolitisk senaste tiden.

När jag satt på intervjun i fredags och fick frågan om jag hade något kulturellt intresse och mumlade något om bio och teater medan mitt inre skrek ”Politik! Politik är mitt intresse! Fråga mig om det!”. Men den frågan kommer inte på en arbetsintervju, förutom, antar jag, om man söker ett mer politiskt jobb.

Men strunt i det, jag vet ju trots allt nu var jag kommer jobba till våren. :-)

Annars är det som sagt jullov med lugna dagar och sena kvällar. Det tog bara någon dag så var jag fullkomligt uttråkad. Därför har jag engagerat mig i filmens värld och sett ett par helt okej filmer. Dagtid försöker jag hitta något att hänga upp dagen på. Inte så att jag klagar, det är enormt skönt att faktiskt vara ledig och bara kunna ta det lugnt, men det konstiga är att jag inte verkar ha tillräckligt att göra för att min puls ska kunna ta det just lugnt.

Nåja, det ger sig väl. För idag är det dan före dan och imorgon kommer väl förhoppningsvis tomten! God jul!

Åh vad jag har saknat det här!

Adrenalinet och nervositeten blandat till en gryta av känslor där man måste hitta fokus och hitta rätt ord. Det är det roligaste jag vet! Är detta drömjobbet? Vem vet! Men det kändes absolut bra och det kändes som att det finns potential. Dessutom minns jag väl hur det var både på intervjun och första dagarna på senaste arbetsplatsen... Fick jag sagt allt jag ville få sagt? Såklart inte! Men det är ju så det är. Man får göra det bästa man kan under förutsättningarna som finns och försöka göra ett så gott intryck som möjligt.

Visst kände jag mig lite ringrostig, men jag tror att jag gav dem ett smakprov på vem jag är och ett axplock ur min bakgrund. Och jag tror att jag skulle kunna göra ett bra jobb om jag bara fick chansen. Och det är ju den chansen jag hela tiden eftersträvar.

Mitt jobbsökande är trots allt jobbsökande på olika nivåer, och säga vad man vill om konsultandet, men de försöker i alla fall att hitta en långsiktig lösning som kan funka för alla inblandade.

Och de skickar mig åtminstone på intervju!

Självklart fortsätter jag söka jobb på egen hand, fortsätter försöka lista ut vad jag vill bli när jag blir stor. Men får jag det här jobbet så kommer jag åtminstone undan struntjobben och vet var jag kommer att vara framöver. Det vore en delseger, och sedan återstår bara min önskan inför nästa år att jag faktiskt ska hitta en helt ny arbetsplats där jag kan jobba under helt andra förutsättningar.

Att förändra och förändras

Till skillnad från rasisterna i det här landet så tror inte jag på en marxistisk kulturelit som styr vad vi får och inte får säga i offentliga medium. Däremot tror jag på kunskap och på att ge rätt människor tolkningsföreträde i olika frågor. Jag tror också på att hålla en god ton och att vi är fullt förmögna att både förändra och förändras. Bara för att vi alltid gjort på ett visst sätt betyder inte det att det absolut är rätt sätt. Och kan vi snälla sluta hetsa upp oss över småsaker, och kanske framför allt sluta hetsa upp oss innan vi har alla detaljer.

Den senaste tiden har vi lärt oss att pepparkakor inte är rasistiska, men att de kanske inte behövs i ett luciatåg om man inte tänkt sjunga om dem. Vi har också sett hur upprördheten mot allt och alla satt nya nivåer när ett stort amerikanskt företag visat gott omdöme genom att klippa bort vissa bitar ur en gammal film som kunde tolkas både rasistiskt och allmänt fördomsfullt.  

När det kommer till luciatåg kan jag tycka att det väl egentligen inte spelar någon riktig roll – låt barnen vara pepparkaksgubbar om de vill det. Och, när vi ändå är inne på ämnet, låt alla som vill vara lucia – hellre det än att låta det bli en popularitetstävling.

Vad gäller filmen som visas på julafton, så ser jag på riktigt fram emot den. Ännu mer än vanligt nu eftersom de valt att föregå med gott exempel och klippa bort bitar som folk kan anse stötande. Mitt julfirande kommer snarare förhöjas av detta, och jag kan tycka att det är helt fruktansvärt tragiskt om människors jul seriöst kommer förstöras av några sekunder bortklippt film.

Det var någon på twitter som konstaterade det härom sistens, att även om rasistdemokraternas väljarstöd växer, så börjar åtminstone deras världsbild och tolkningsföreträde ifrågasättas, och detta är enormt viktigt.

Jag har funderat mycket under de senaste åren över vem som faktiskt sympatiserar med dem. Jag har konstaterat att vi har en strukturell rasism och en tyck synd om mentalitet som grundar sig i att vi historiskt sett haft en ganska homogen befolkning. Men det kan omöjligt vara hela bilden. Det är mänskligt att tänka i vi och dem termer, men det är inte humant att döma människor efter en grupptillhörighet som du tryckt på dem.

Jag tänker tillbaka på min utbildning och identitetsbegreppet som vi diskuterade vid flertalet tillfällen och ser inga svårigheter med en mångfacetterad identitet. Snarare är det något positivt. Identitet är dessutom något ytterst personligt och därmed i min mening inte något någon annan har att göra med.

Vi måste sluta försöka stoppa in människor i fack och övergå till ett direkt humanistiskt synsätt och sluta bestämma över andras rätt till precis den identitet som de anser sig ha. Vi måste också sluta hetsa upp oss över saker som egentligen inte har någon betydelse för helheten. Kan vi inte bara bestämma oss för det och därigenom ha en lite trevligare och öppnare jul?

Flexibilitet i alla ära

Måndag morgon och dags att bege mig mot nya äventyr, eller i alla fall ett nytt uppdrag. Jag fick förvisso stanna i Malmö, men jag fick bege mig mot en av utkanterna - i princip på andra sidan stan. Jag hade oroat mig över att jag inte skulle hitta dit, bussen gick inte hela vägen, men jag hade ju gps:en som en extra livlina och det löste sig ganska enkelt.

Väl på plats fick jag ett rum, en lista och en telefon. Jag skulle ringa och informera företagets kunder om ett avslutat samarbete och meddela var de kan få sina produkter hädan efter. Enkelt sagt och gjort tänkte jag och satte igång. Arbetsledaren hade ju hintat att det kanske inte skulle ta alla tre dagar han bokat in mig för och det var motivation om något! (Det är konstigt att känna en större vilja att göra ingenting än att jobba, men i rådande situation...)

Jag säger som nya kompisen sa igår; jag ska inte hälla buljong, det är jag överkvalificerad för. 
Nu var det förvisso inte tal om någon buljong, men själva arbetet var å andra sidan inte heller särskilt svårt.

Jag tänkte att om jag bara hinner igenom hela listan en gång innan dagen är slut så är jag ju bra på det. Men innan jag visste ordet av hade jag ringt alla nummer och klockan var bara lunch. Så jag tog lunch innan jag satte mig och tog en ny omgång på de som inte svarat efter första samtalet. Jag ska tillbaka imorgon och köra det sista, men är jag klar vid lunch så var det okej enligt arbetsledaren.

Vad skulle jag gjort? Myglat för att få jobba mer? Skulle jag ha suttit och petat navelludd för att inte bli färdig? Nej, jag har väldigt svårt för att inte vara effektiv. Det är bara att hoppas att jag blir färdig tidigt och att jag sen får ta jullov. Flexibilitet i all ära, men någon sorts måtta får det ju vara på galenskapen...

Tentavakt

När jag vaknade imorse hade jag en sådan grotesk hosta att jag tänkte att det här ju aldrig kommer gå. Men så tänkte jag att jag inte kunde sjuka mig å att det säkert blir bättre efter ett glas juice. Så jag körde. Hostan lugnade ner sig lite å jag begav mig.

Jag skulle ju vara tentavakt idag å det skulle väl knappast bli så betungande...

Studenterna ramlade in en efter en å såg både dödströtta å ångestfyllda ut, medan jag gjorde mitt bästa för att inte känna skadeglädje. Det var minst sagt skönt att vara på andra sidan av en tenta.

Mitt uppdrag innefattade att titta efter fusk å kolla så att alla hade papper å penna. Å hålla i toalistan - man kan ju inte gå på toaletten hur som helst.

Jag skulle också presentera mig och säga åt alla att flytta sina väskor och jackor, vilket var lättare sagt än gjort - hostan hade satt sig på mina stämband och jag som normalt sett har en ganska stark röst fick nästan viska fram instruktionerna.

Inledningsvis lekte jag med min mobil. Sedan insåg jag att det bara hade gått en halvtimme och tog fram Offside som jag hade med mig. Någon frågade om det var till 12 de hade på sig och jag tänkte "herre jösses, de här typerna tänker inte gå det minsta tidigare!". Annat var det på min tid...

Så småningom lämnade även den sista in sin tenta och jag kunde bege mig ut och möta upp mamsen för en lunch och lite julklappsshoppande. En ganska lagom arbetsdag. På måndag blir det annat, då ska jag till något ställe jag inte vet var det är och göra något som jag ännu inte vet vad det är ännu...Oh well, vi tar helg först!

Mellan uppdrag...

Jag jobbade alltså måndag-tisdag denna veckan på gamla arbetsplatsen. Jag pulsade genom snö och gjorde det jag skulle. Sedan var det knäpptyst. Både igår och idag har jag varit helt utan uppdrag. Om alternativet hade varit att ha struntuppdrag så är jag minst sagt nöjd. Sen har jag ju slagits mot en förkylning också, så det var mer än lägligt med ett par dagars vila. Jag tog det lugnt, och passade på att tvätta lite, skrev en ansökan... Och så har jag ätit nästan ett kilo clementiner för att c-vitaminen kanske snart ska få övertaget över förkylningen...

Men imorgon ska jag faktiskt jobba. Jag ska vara tentamensvakt! Sitta och stirra på stackare som skriver tenta, känna att det är helt utomordentligt skönt att jag inte längre har såna. Principen är att jag får göra vad jag vill så länge jag har koll, för jag är skyldig att rapportera fuskare. Och kolla att folk inte går på toa tillsammans. Är ett struntuppdrag det med naturligtvis, men det låter mycket bättre än att testa förpackningar... Vi får väl se...

Och sedan är det ju faktiskt helg härligt nog. Jag har ju jobbat så hårt denna veckan så jag förtjänar fredagsmys med Holländskan och Ingenjören. ;-) haha.

Ja, se det snöar…

Efter en halvsjuk men ändå ganska småmysig helg befann jag mig imorse återigen på gamla arbetsplatsen för ett gästspel. Utöver gårdagens rejäla snöfall som ledde till bussproblem imorse, var det ändå helt okej att dra till jobbet igen. Jag skulle ju åtminstone få göra något som kändes lite kvalitativt. Roligt också att alla är så glada att se mig! Det värmer hjärtat så att bitterheten inte helt tar över! Resten av veckan (utöver imorgon då jag ska gästspela igen) är dock mycket oklar. Det skulle dock inte förvåna mig om min arbetsgivare skickar ut mig på nya struntuppdrag.

Och Tysken var ju nere och vi hann med både mysmiddag, då Ingenjören och Holländskan hävdade att jag utvecklats mest i matlagningen genom tisdagsklubben (marängpaj minsann!), och en sväng ute på stan, efter att Tysken julfestat igång sig. 

Och så har det snöat och snöat och snöat lite till. Och sen har det snöat ytterligare.

Jag hade en lång diskussion om ett jobb som jag sökte med pappsen, han undrade hur hög nivå det var på det och jag kände att det struntade jag lite i. Efter förra veckans struntuppdrag ville jag helt enkelt inte mer. Jag ville bort. Om det så bara innebar att jag skulle lulla med minimalt ansvar ett tag. Man kan ju alltid fortsätta söka jobb sen om man vill.

Och så kan jag konstatera att karma existerar i allra högsta grad… :-s

Limbo

Så var förra jobbet ett minne blott och jag är två dagar in i den limbo som kallas mellan uppdrag. Känslan så här långt är en ännu större vilja att byta arbetsgivare...

Igår, efter en liten vardagssovmorgon, åkte jag för att ha möte med min chef. Vi pratade kort om situationen och om vad jag vill och har för karriärstankar. Vi pratade om att jag ska tillbaka till gamla arbetsplatsen och gästspela, och att jag kan komma att skickas ut på andra uppdrag emellanåt. Redan denna veckan ska jag ju tillbaka till min gamla roll imorgon, och övriga dagar behövde de hjälp någon annanstans. Jag skulle få ett samtal om det senare på dagen. Ja, ja, tänkte jag och begav mig ut på stan för att invänta att Holländskan ville umgås.

Jag hälsade på barndomsvännen och småtittade i lite affärer innan jag mötte Holländskan för en fika. Någonstans där mitt i fick jag samtalet om vad jag skulle pyssla med resterande tid, med start redan dagen efter, idag alltså. Jag skulle testa och analysera vätskor. Jag ska erkänna att jag redan då var skeptisk, men var naturligtvis tvungen att testa innan jag bestämde mig för vad jag tyckte om det hela.

Idag åkte jag därför iväg i snövädret och möttes av frågan om jag hade rätt skor innan jag fick reda på vad jag riktigt skulle göra idag. Utan att gå in på alltför mycket detaljer kan jag bara säga att det var enormt enformigt och uttröttande  utöver att det var fysiskt krävande (de för små skorna jag till sist fick låna var inte direkt ergonomiska och att stå upp hela dagen och göra exakt samma saker om och om igen var inte direkt bra för rygg och axlar, för att inte tala om hur misshandlade mina händer blivit...). Inte direkt ett drömuppdrag om man säger så. Och detta ska jag göra 2 dagar till denna veckan? Hur ska jag klara det?

En sak i sänder, imorgon är det i alla fall bättre arbetsförhållanden. Sedan får vi väl ta en dag i taget...

Oj vilken vecka!

Inte nog med att detta är sista veckan på nuvarande arbetsplatsen och det är lite att göra eftersom det är lite att göra nu och det lilla som finns måste jag ju låta min elev göra för att lära sig, det är fullt upp på fritidsfronten, så fullt upp faktiskt att jag knappt ens hinner med att kolla min mail. Det känns fortfarande lite vemodigt att det är sista veckan, även om jag vet att jag mycket väl kan vara tillbaka om 1 vecka eller senare. Men det kommer liksom bli lite konstigt att inte kliva upp i ottan och åka dit på måndag. Å andra sidan får jag istället lite välförtjänt sovmorgon…

Men jag har som sagt i princip planerat hela denna veckans kvällar i tokdetalj på grund av att det är så mycket så jag hinner åtminstone inte fundera så mycket på jobbsituationen förutom när jag sitter och försöker sysselsätta mig på jobbet. (Utöver att jag tydligen drömmer mardrömmar om att jag får tack, men nej, tack-mail från alla jobb jag söker…) I tisdags skyndade jag hem för att träffa vicevärden och ha ett förmöte med honom inför styrelsemötet och hann sedan i princip bara hem om innan det var dags för tisdagsklubben hemma hos Holländskan. Igår skulle jag både äta och försöka få svar från käre storebror om alla presenter innan styrelsemötet började kl 18. Jag tänkte att jag efteråt skulle ha lite tid över att småfixa, men efter mötet hade vi ett litet småfirande som slut på året och då gick det liksom inte att bara gå. Idag har jag emporia-dejt med nya kompisen och hoppas, utöver en trevlig stund med henne, att jag hinner lösa några av mina presentbekymmer.

Imorgon kommer jag väl behöva sörja en liten stund, men annars tror jag att jag kommer stupa i säng. Det är ju inte direkt så att jag sovit tillräckligt denna veckan, om det i sig beror på mitt pressade schema eller bara ren stress låter jag vara osagt. Och sedan är det lördag med klipptid och sedan kalas och presentutdelning. Söndag ska jag hinna med både fastighetsbesiktning och en Mademoiselle-skypedejt.

Men sen lugnar det ju ner sig antar jag och man får väl börja fundera på hur upplägget blir med Tysken och Kalas nästa helg och kanske på vad folk ska få i julklapp. Och fortsätta leta potentiella nya jobb och skriva ansökningar. Det känns nästan normalt nu, men jag vill få napp snart. Varför kan inte bara alla de arbetsgivare som jag söker jobb hos fatta att de ska anställa mig?

På det stora hela känns det nog trots allt helt okej. Man får ta det som det kommer bara och hoppas att allt löser sig på bästa sätt.

Att arbeta eller inte

Idag fyller min pappa 65 år och det är ju ganska stort. Pensionsålder liksom. Fast han har ju inte tänkt pensionera sig. Det är ju så olika det där med hur man känner inför pensionen. Vissa längtar i flera år, vissa vill inte alls. Min pappa känner ju sig inte så gammal. Han känner att han fortfarande kan bidra på arbetsfronten och då är det väl klart att han ska få möjligheten att göra det, men pensionsåldern ska självklart inte höjas för alla. Och jag kan generellt tycka att det måste finnas ett avslut om alla unga arbetssugna måste få en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Själv vill jag väldigt gärna arbeta, och är inte bara intresserad av ett så kallat vuxendagis. Diskussionerna på nuvarande arbetsplatsen är många om just det här. Kanske framför allt eftersom några tjänster ska bort och de unga är generellt de utan fast anställning och som därmed med största sannolikhet kommer ryka. De unga är också de som generellt bryr sig mer om att göra ett bra jobb och som är hungriga och vill arbeta. Självklart gäller inte det alla, men det finns alldeles för många här som gör en uppgift och som sedan kollar FB eller AB, som ser sin arbetsplats lite mer som ett vuxendagis än just en arbetsplats.

Det är som jag brukar säga, las-lagarna har varit bra och självklart ska man som anställd ha rättigheter och inte kunna bli utsparkad hur som helst, men samtidigt har rådande lagar gjort det svårare för rotation på arbetsmarknaden och framför allt svårare för unga människor att hitta en fast anställning. Då kommer också personer sitta kvar på sin position oavsett om de trivs eller om det passar dem eller inte istället för att släppa in någon annan person som kanske kan göra ett bättre jobb. Det måste väl gå att skapa arbetsmarknadslagar som fungerar bättre och som skapar både möjlighet till rotation och till fast anställning?

Sista veckan med gänget?

Idag var första dagen på sista veckan på nuvarande arbetsplatsen. Ja, jag tar för givet att det är så eftersom jag inte hört något. Men visst, det finns kanske en minimal chans att saker och ting förändras i sista timmen. Det skulle inte vara första gången. Men jag har slutat tro på det. Och det känns naturligtvis lite vemodigt. Mer nu än för 1,5 år sedan då jag skulle lämna första gången.

På 1,5 år hinner man trots allt rota sig lite. Man har hittat sina rutiner, man har lärt känna folk. Och det är egentligen det som känns värst. En annan tycker ju inte om avsked. Vissa människor vill jag bara helt enkelt ha kvar. Men jag vet inte hur jag ska lyckas med det.

Men jag ska inte bli alltför melankolisk. Jag ska ju få nytt jobb (hoppas jag). Jag håller fortfarande tummarna för de där 2 jobben jag inte hört något om, och håller på med två nya ansökningar. Jag ligger minsann inte på latsidan. Det har jag inte råd med.

Och i helgen åkte vi över till Köpendansk. Det var jag, Ingengören, Malmöiten, Holländskan och hennes parkompisar. Vi käkade gott och gjorde ett par barhopp och joinades så småningom av Miss Iceland som gjorde välkommen comeback i min umgängeskrets. Det blev en väldigt trevlig kväll, även om jag på hemvägen slogs av tanken att det bara var konstigt folk som var ute sådär dags. Först redan på tågstationen i Köpendansk, fulla människor som sprang fram och tillbaka mellan olika spår, och sedan på bussen då en man frågade mig ”om jag fått någon kärlek ikväll” och sist när jag mötte ett cyklande par som uppenbarligen bråkat och skrek på varandra. Jag gick snabbt hem och stängde dörren om mig. Men visst hade det varit en trevlig kväll åtminstone fram till dess.

Igår tog jag det mest lugnt. Lyckades fixa lite av det jag lovat mig och tog mig ut en snabb sväng i regnet. Men sedan kunde jag inte somna. Vet inte om det var för att jag låg och tänkte på alldeles för intressanta saker eller om det är stress över vad som komma skall. För en som trots allt är rätt bra på att planera upp saker känns jag väldigt oorganiserad när jag inte har en aning om vad jag ska pyssla med nästa vecka. Oh well, det löser sig väl. Det gör det alltid. Förhoppningen är ju bara att det ska lösa sig på ett bra sätt. På ett sätt som jag vill.

En sista ansträngning innan helgen

Äntligen fredag igen. Oavsett om man trivs på jobbet eller inte så är fredagar alltid så himla eftertraktade. Man borde bara jobba 4 dagar och vara ledig 3…

Igår på lunchen satt vi och pratade om bidragsfusk och om människor som känner att de har rätt till att bara vara hemma istället för att jobba. Med tanke på de diskussionerna är ovan kanske lite opassande, men faktum är att jag tror på en kortare arbetsvecka (om så bara den danska varianten där man jobbar en halvtimme mindre om dagen…). Då skulle man ha mer tid att leva och kanske skulle det bli utrymme för att sätta fler människor i arbete. För arbeta ska vi naturligtvis, förutsatt att vi inte har en sådan stor nedsättning (funktion, sjukdom…) att det inte går.

En av kollegorna pratade om en som hade rullator normalt sett (och gick snabbare med den än kollegan utan) och som sedan rusade runt i trädgården på egna ben. Man kanske inte vill anmäla hur som helst, men hon kunde ju i alla fall ringa och fråga hur snabbt man får gå med rullator och fortfarande behålla bidrag.

Nu är det ju givetvis inte alls säkert att den personen fuskar, men gör den det ska det naturligtvis uppdagas. Det är fusket som förstör för alla dem som faktiskt behöver hjälp från samhället. Det är också fuskarna som förstör för alla andra då de blir misstrodda om de någon gång behöver tillfällig hjälp.

Diskussionen fortsatte att handla om politiker som har hur mycket som helst i lön och bara sitter av tiden, och hur det är en annan typ av fusk. För att inte tala om de pensionsavtal de har efter avslutad riksdags-/ministertjänst.

Vi återkommer till frågan om lön för sitt arbete, och hur olika arbeten värderas. Och jag vill återigen poängtera att jag tror att en stor genomgång av löneskillnaderna i landet, och en utjämning av dessa, skulle vara nyttig. Det ska givetvis löna sig att arbeta framför att lyfta bidrag, men bidragen måste finnas kvar för dem som är längst ner i näringskedjan. Och eftersom jag inte kan komma på något bättre sätt att hitta fuskarna än att kontrollera alla så är det väl just så man måste göra. Med det sagt ska man naturligtvis inte låta gamla och sjuka komma i kläm.

Men nu är det helg och vi lämnar arbetet och de politiska diskussionerna därhän. Fast det är klart, jag ska ju umgås med Malmöiten så det lär ju bli någon diskussion i alla fall. :-)

Magont och miljökompensation

I måndagskväll drabbades jag av akut magvärk. Efter en självdiagnos kunde jag konstatera att min stressmage gjort oönskad comeback. Jag känner mig ju inte så stressad, men antar att senaste tidens turbulens trots allt satt sina spår. Detta ledde i sin tur till att jag bara vågade dricka en kopp kaffe igår (som ledde till stor smärta…) och därmed höll på att somna vid mitt skrivbord framåt eftermiddagen. Men några dagars sparsamt kaffedrickande och försiktighet borde ju hjälpa och få magen att bli som den ska vara igen. Hoppas jag.

Annars är fokus mycket på jobben jag sökt och som jag vill ha. Jag vill bli utvald till intervju och funderar på vem jag kan be vara mitt bollplank inför den. Om det nu blir någon. Ber alla jag kan komma på hålla tummarna och försöker genom ren vilja få som jag vill. Det är dags nu. Jag känner det. Jag vill gå vidare.

Härom kvällen körde för övrigt en av grabbarna mig hem i sin fetebil. Holländskan kallade mig svag som lämnade mina miljötankar utanför bilen och njöt i fulla drag av att sitta bekvämt och veta att händer det något så skadas i alla fall inte jag. Jag kan inte hjälpa det, men jag är oerhört svag för stora bilar. Men jag har miljökompenserat lite i alla fall genom att fortsätta vara vardagsvegetarian.

Glad och peppad

Har haft en väldigt lugn och skön helg. Framför allt har jag varit på ganska bra humör. Jag fick brev om löneförhöjning i fredags och så har jag sökt 3 nya jobb som känns intressanta. Mamma ville gratulera så hon köpte blommor till mig igår när hon kom förbi på middag och för att fixa min nätverkssladd så att den slutade vara i vägen.

Vi hade medlemsmöte i föreningen i lördags som jag kände att jag behövde medverka på eftersom jag varit så dålig på att vara med nu ett tag. Det tog mycket mindre tid i anspråk än jag trott (vilket var skönt). Det blir spännande att höra hur det kommer bli sen, om jag blir kvar eller inte. Har ju inte blivit kallad till årets ”kvartssamtal” ännu så det är öppet lopp…

Och igår var det dags för promenad igen innan jag tog tag i de där jobbansökningarna. Jag är faktiskt riktigt pepp inför dem (framför allt en av dem, men de andra två är inte helt ointressanta de heller) och hoppas lite försiktigt på att åtminstone bli utvald till intervju. Helt ärligt hoppas jag på mer än så, men det är bara att avvakta och se hur det blir antar jag…

Känner mig rent generellt peppad och förhoppningsfull. Och vill verkligen tro att jag får det där nya jobbet jag längtar efter. Vilket det nu än blir. Och hoppas givetvis på att det blir bra. Jag känner ju att jag är anställningsbar och uppskattad (nu också av arbetsgivaren…), förra veckan pratade jag med den andra chefen på min nuvarande arbetsplats och han är ju också positiv till mig. Även om det nu inte kommer betyda något för min fortsättning här så är det ju alltid roligt när man får höra att man gör ett bra jobb.

Kung Zlatan och rasisterna

Vissa dagar är grått händelselösa. Allt är som vanligt och inget engagerar en mer än något annat. Gårdagen var inte en sådan dag.

Först blev det klart att en av rasistdemokraternas högre politiker klantat sig så till den grad, genom att först vara aggressiv, rasistisk och sexistisk och sedan genom att blåneka alltihop så länge det bara gick, att han fick respass ut från offentligheten. Twitter hade en så kallad field day med det hela naturligtvis.

Nu är det självklart så att det knappast är en överraskning att rasistpartiets representanter beter sig på det här viset. Det är snarare överraskande att det tagit sådan tid innan något sådant här blossat upp så mycket. Kan vi ta och hantera detta på ett bra sätt nu då så att det blir lite svårare för dem att anse sig vara som människor är mest? Kan vi sluta hjälpa dem mot målet att göra rasism rumsrent?

Sedan var det dags för fotbollsmatch och med den invigning av nya nationalarenan. Det var på något sätt poetiskt, med tanke på den tidigare diskussionen och hans generella överlägsenhet, att Zlatan fick göra första målet. Det var fantastiskt att han fick göra ett hattrick (eller Zlattrick som det genast döptes om till...). Och det var ett helt sjukt mål han avslutade matchen med.

Zlatan är kung. Och Zlatan är svensk. Men det är rätt tråkigt att han varje gång han gör något magiskt, vilket är ganska ofta, måste reduceras till invandrarkillen från Rosengård som gjort succé. Inte för att folk nödvändigtvis menar något illa med det, men kan han inte bara få vara Kung Zlatan, kapten i svenska landslaget?

Räddad i nöden

Jag vet inte hur alla andra är, men jag brukar inte vilja ha för mycket pengar på mitt visa-kort – stöld/skimningsrisk and all – och det funkar för det mesta bra, om det inte vore för att jag glömmer kolla saldot med jämna mellanrum. Jag menar, orka gå in och kolla saldot hela tiden! Det har ju dock lett till att man varit lite osäker och tyst tackat fotbollsgudarna varje gång köpet gått igenom.

En gång i snabbkassan i mataffären medgavs inte köpet. Som tur var hade jag både en rabattkupong och tillräckligt med cash för att kunna lösa ut mig. Igår hade jag inte riktigt samma flyt. Köpet medgavs inte och jag insåg att jag nog inte hade cash nog att lösa ut mig själv så jag gjorde vad jag alltid gör när jag behöver hjälp. Jag ringde mamsen och bad en stilla bön till fotbollsgudarna om att hon var hemma. Hon kom på stört, men det tar ju ändå en 10 minuter för henne att hinna dit så jag stod kvar vid min snabbkassa, försökte en gång till på mitt kort och låtsades sedan som ingenting. Tittade mig omkring, kollade mobilen… Folk undrade säkert varför jag stod där och bara stod, men shit the same. Jag vägrade skämmas. Och till sist kom hon ju och kunde lösa ut mig.

Som tack för hjälpen fick hon ägg och matyoghurt och följa med mig hem på ett glas vin. (Jag som skulle städat och fixat…nåja, en dag idag också…) Och så hade jag ju en anledning att kolla kontosaldot. Det känns i alla fall som att jag kanske kommer kolla saldot lite oftare nu. Känns som att det kan vara hyfsat bra liksom att vara säker på att man har pengar på kontot när man ska använda kortet. För annars får man visst inte handla…

Måste tänka positivt

Det är en månad kvar till Lucia sa min kollega imorse. Julen känns fortfarande ganska långt bort, men visst borde man börja fundera på presenter (även om man rationaliserat rätt bra där…). Det är ju en bra jul i år, massa röda dagar på vardagar. I övrigt vet jag ju inte riktigt var jag kommer befinna mig arbetsmässigt…

Jag vill ju egentligen undvika att prata om det där, den konstanta osäkerheten och det känslosamt jobbiga som det medför. Jag måste ju tänka positivt, annars skulle jag inte komma ur sängen på morgonen.

Så vi kan fokusera på andra saker istället. Som att jag ska bli faster framåt våren. Och att Holländskan ska åka och plugga down under, och att jag då förhoppningsvis kommer iväg på en visit. Vi kan fokusera på mitt nya hälsosammare liv (igen). Eller att Zlatan vann en ny guldboll igår. Vi kan fokusera på fina vänner och god mat och dryck.

Samtidigt måste jag ju naturligtvis tänka på min framtid. Jag måste söka jobb och förhoppningsvis hitta ett. Jag vill lämna konsultverksamheten bakom mig och hitta min plats någonstans. Jag vill göra något som känns bra och där uppskattning för mitt arbete kan uppskattas på ett annat sätt än det görs just nu.

Och folk frågar mig hur det går med kärleken? Vem har tid med det? Fokus är någon helt annanstans just nu…

Jag vill skriva

Igår kväll var det styrelsemöte för min del. Jag var beredd att skämmas eftersom jag hade dåligt samvete över att jag inte hunnit med allt jag kanske skulle ha gjort. Det är så mycket nu och när det inte är det känns det som att behovet av att ta det lugnt är så stort att jag måste göra just det, ta det lugnt. Men det var okej. Snarare fick jag komplimanger för mitt språkliga sinne och hur jag skriver saker. Jag framstod också som kompetent inom ett område jag egentligen inte alls behärskar. Så det var ju bra.

Och att skriva saker tycker jag ju egentligen bara är roligt så det ska jag väl kunna lösa. ;-)

Är fortfarande lite kluven till en eventuell fortsättning, min tvåårsperiod tar ju slut i februari. Inte för att jag inte tycker att det är roligt, men det finns gränser för mitt engagemang som i mångt och mycket handlar om tid. Framför allt på grund av nuvarande arbetssituation som tvingar mig att konstant leta nya jobb.

Jag har ju rätt livlig fantasi och tillåter mig många gånger dagdrömma om hur livet hade varit om jag gjort något helt annat. I den världen tillåter jag mig själv att vara allt möjligt och imorse på väg till jobbet reflekterade jag över att om jag trodde på mig själv lika mycket i verkligheten så hade det nog inte funnits någon eller något som hade kunnat stoppa mig. Problemet är väl just när det kommer till arbete att jag inte riktigt vet vad jag skulle vilja göra för att brinna för det. Jag vet att jag har potential att både göra ett bra jobb och engagera mig och jobba mycket, men för att jag inte ska titta på klockan och fundera på att det snart är dags att gå hem måste förutsättningarna vara bättre. Jag måste jobba med något jag tycker är roligt och intressant. Jag måste känna att jag bidrar på något sätt, och att jag är uppskattad.

Igår på mötet var jag beredd att gå in i försvarsposition och säga att jag hade så mycket just nu. Istället tog jag på mig extrauppgifter för att de handlar om saker som jag tycker är roligt – jag får lov att formulera och skapa. Igår på jobbet sa jag att jag inte var bohem (det senaste grabbarna börjat kalla mig efter miljöaktivist och feminist…) och inte heller estet längre, men det är nog inte helt sant. Jag kanske inte är teaterapa och strävar efter att ta till vara mina mer alternativa sidor, men skrivandet är fortfarande min passion, oavsett om det bara handlar om en fruktskylt eller rättande av en verksamhetsberättelse. Det kanske är där jag måste börja för att hitta rätt.

Obama!

Det är många avgöranden nu. Häromdagen allsvenskan. Inatt presidentvalet i USA. Jag ska erkänna att jag trots mina Obama-sympatier inte kände mig helt säker på valutgången. Kanske var det därför som jag imorse sömndrucken inte riktigt hängde med om vem som vunnit utifrån valvakan på tv. Men han tog det. Obama får sitta kvar.

För egen del förstår jag inte hur valet kunde vara så jämt, hur folk på fullt allvar kunde rösta på republikanen. Han står för den totala motsatsen till vad jag står för. Ekonomi i all ära, men politik handlar också om människor. Och en politiker som inte pratar om alla människor, som inte står för jämlikhet, som vill, tillsammans med andra män, bestämma över kvinnors kroppar kan aldrig få bli en av de mäktigaste människorna på jorden.

Obama sa det bäst ”Rape is rape, and rape is a crime”. Det är inte svårare än så, oavsett vad republikanerna säger.

Sedan är Obama en så karismatisk man, det spelar naturligtvis in i alla avseenden då människor vill bli inspirerade av sin president. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att han står för en politisk vilja att från grunden förändra och göra livet bättre för alla amerikaner, till skillnad från republikanerna som bara verkar vilja göra livet bättre för dem som redan har det gott ställt.

Min egen politiska färg lyser naturligtvis igenom här, men jag kan liksom inte förstå hur man kan vara republikan. Även om man skulle tycka mindre om vissa demokratiska idéer så kan man omöjligt känna att republikanerna står för det bättre alternativet. Därför glädjer det mig att amerikanerna röstade ”rätt”.

Obama – four more years!

Guldet blev till plast

Det har gått ett par dagar nu sedan guldet blev till plast. Malmö hade chansen, men tog den inte. Sista matchen för säsongen kan man inte säga var något annat än något av en flopp. AIK vann. Samtidigt som Åtvid fixade oavgjort mot Ellos. Malmö hade stora problem så när väl kvitteringen kom i Borås visste vi att de inte skulle klara att göra 3 mål på 15 minuter.

Så jag hade rätt. Det blev inget guld i år. Men med tanke på förutsättningarna, med sålda oersatta stjärnor, uddlöst anfallsspel och diverse plattmatcher får man väl ändå anse att en tredjeplats och det europaspel det medför är något av en vinst i sig. Det är klart dock att jag in i det sista hoppades på mina himmelsblå hjältar…

Men nu är säsongen över och arbetet inför nästa ska sättas igång. Vi kommer förlora Wille, Speedy och Dansken. Och de måste såklart ersättas, men vi måste fortfarande hitta en (eller helst 2) bra yttermittfältare som kan ersätta Durmaz. Klart vi kan fortsätta köra på unga talanger som kan växa och blomma ut i himmelsblått, men jag tror att vi behöver ett par nya etablerade spelare också för att balansera laget och både klara av europaspel och vinna allsvenskan nästa år (för det ska vi naturligtvis göra i sedvanlig innan säsongen anda).

Annars så var jag en snäll syster/svägerska i helgen och hjälpte storebror och hans tjej att flytta till större lägenhet. Trodde jag var smart som stannade i bilen och lastade in istället för att springa upp och ner i trapporna, men det betydde att jag förvisso sparade benen, men jag lyfte ju allt därinne, inklusive det tunga. Så mina axlar, skuldror och armmuskler kände att de fanns efteråt. Dagen efter vaknade jag och undrade om jag verkligen var flytthjälp dagen före, eller om någon använt min överkropp som boxningspartner…

Men nu är det ny vecka och nya utmaningar. Och de är inte längre de minsta himmelsblå…

Teoretisk guldchans

Jahaja. Guldläge med två omgångar kvar. Teoretisk guldchans med en omgång kvar. Får jag lov att hålla fast vid det jag tidigare sagt kanske? Det är inte ett malmöitiskt guldår i år. Tyvärr. Självklart har jag sjungit om sm-guld och inför gårdagens match var det klart att jag hoppades, men laget visade samma uddlösa spel som tidigare under säsongen. De var dessutom nervösa och hade fokus på fel saker kändes det som.

Visst påverkade det säkert att Ellos redan spelat sin match. Och vunnit den. Men för ett riktigt guldlag ska inte sådant spela någon roll. Man ska kunna forcera in bollen i mål och vinna matchen oavsett andra resultat. Oavsett motståndare som förstör spelet. Oavsett domare som dömer fel. Man ska bara ta det.

Det är kanske det som är grejen, att Malmö spelat bra men inte avgjort matcher i den utsträckning de skulle ha gjort det. Det tål att upprepas, men det spelar ju faktiskt ingen roll hur fint ett lag spelar om man inte gör mål.

Trots det har vi legat topp 4 hela säsongen om jag inte missat någon visit därunder. Det är också ett sorts bevis på hur bra man är.

Nu står vi inför sista omgången med ett Ellos som egentligen bara kan förlora guldet, de har det ju nu, med oss som enda utmanare. Jag ber till fotbollsgudarna om ett mindre fotbollsmirakel. Jag tror väl egentligen inte att det kommer bli så, men nog vore det mer rätt att ett lag som klarar av att spela på gräs tar hem guldet, jämfört med ett som nästan uteslutande bara vinner på plast. Å det säger jag inte det minsta partiskt!

Oavsett vad vill jag att vi tar revansch på Råsunda på söndag. Revansch för gårdagens debacle.

Vi ska helt enkelt vinna vår match och så får fotbollsgudarna bestämma resten.

(Guld)fokus

Eftersom jag fick lite på att göra listan med deadline onsdag gjort igår vet jag att jag bara måste ta tag i resten ikväll. Jobbar man mot deadline är det inte mycket att göra, eller jo, det är ju det. Det är lite det som är problemet…

Annars har jag känt hela dagen att jag haft lite svårt att koncentrera mig och att jag varit lite mer pirrig än vanligt. Guldstriden har börjat kännas nu och kanske, kanske börjar jag tro litegrann. Det är ju bara två omgångar kvar och vi leder. Vi ligger först. Vi har ett guldläge att ta hem det här.

Allt som krävs är två segrar, en hemma på torsdag och en borta på söndag för att helt säkert ta hem det. Men den som tittat på fotboll i allmänhet (och Malmö i synnerhet) vet att det inte alltid är så enkelt. Men det är oavsett onekligen ett guldläge och jag känner det mer och mer – tänk om vi tar hem det! Tänk om det blir guld!

I ett försök att fokusera på något annat försöker jag på nytt inspireras i det vegetariska köket och lagade igår pasta med spenatsås. Med tanke på att jag totalt improviserade så blev det riktigt gott! Ikväll ska jag istället försöka följa ett recept som jag hoppas blir minst lika bra.

Innan dess ska jag försöka fixa det som fixas måste på att göra listan, istället för att tänka för mycket på den där vackra färgen och hur gärna jag vill ha den hem till Malmö. En sak i sänder liksom, annars är risken stor att det inte blir något alls.

Guldstrid

I fredags kväll klädde jag på mig så mycket kläder jag bara kunde (2 byxor, 4 tröjor, tjocka strumpor, stövlar, halsdukar, varmaste vinterjackan, vantar och filt) och begav mig mot Stadion tillsammans med Brasilianskan. Malmö skulle möta Djurgården och vi skulle heja fram dem till vinst. Det bidde 1-0, men snart 1-1. Det blev onödigt spännande, men kändes ändå som att vi skulle vinna så det var bara att fortsätta sjunga och fortsätta tro. Djurgården var inte alls dåliga, spelet var ganska jämt, men i andra kom Malmö in efter att uppenbarligen ha druckit bumbisaft eller något för helt plötsligt gjordes 2 snabba mål med kort tid emellan, och båda var i Djurgårdens kasse. :-)

Att det var en bra start på helgen var det inget tvivel på, det kunde om inte annat min röst intyga. Eller nej, den kunde ju inte riktigt det, det var ju det som var poängen.

Vi lämnade stadion och vandrade hemåt på stelfrusna fötter, och väl hemma studsade jag lite till. Jag tittade på tabellen och såg det vackra himmelsblå längst upp. Som det ska vara. Men jag tänkte att det är väl bara idag, imorgon lär vi väl förlora förstaplatsen igen.

I lördags kollade jag resultatet och insåg att Häcken förlorat. Så vi behöll topplatsen en dag till.

Igår kollade jag resultatet och insåg att AIK bara spelat oavgjort. Så vi höll toppen en dag till.

Idag spelar Elfsborg. Jag hoppas få titta på resultatet ikväll och inse att vi fortfarande leder, men tar det inte för givet. Fotbollen är rund och allt kan hända och jag känner ju inte att Malmö tar hem detta, hur mycket jag än skulle vilja att det var så. Med det sagt sjunger jag ändå att guldet ska hem och följer ju fortfarande matcherna slaviskt. Till skillnad från många andra Malmöbor.

Känns som att fler än jag inte känner att det är ett guldår, så lite folk som det var. Inte ens medgångssupportrarna verkar ha fattat hur tabellen ser ut.

Men det spelar ingen roll. Framåt Malmö! Mot guldet!

Fredag igen

Å så var det fredag igen, och nej, jag lyckades inte hålla mig sådär härligt otrött resten av veckan. Det höll bara i två dagar, sedan var det kört igen. Det tär på kroppen att kliva upp innan solen gått upp oavsett när man går och lägger sig.

Hunnit med både att träffa nya kompisen över en after work och tjejerna i tisdagsklubben. Efter framför allt tisdagsklubben var man mer än lagom mätt, så det blev till promenad hemåt med Holländskan, annars hade jag nog varit mätt än. Det var i alla fall mycket gott. :-)

Det har annars varit mycket snack om nya jobb i veckan, kanske delvis på grund av situationen på min nuvarande arbetsplats, de ska ju dra ner på en massa tjänster för att klara sig ekonomiskt. Så de som har tillfälliga anställningar söker ju för fullt (och det gör väl en del andra också förvisso) och det gör ju jag med, även om det hittills mest varit tittande och inte så mycket sökande. Kanske är det på gång att förändras.

Den som inte söker kommer ju inte heller att hitta.

Men nu är det i alla fall helg och den kommer inledas i ett himmelsblått fotbollstecken. Det är ju bara 3 matcher kvar totalt på årets säsong, så jag ska dit och frysa…jag menar heja (!) fram Malmö till ytterligare en seger tillsammans med Brasilianskan. Eller jag hoppas på det i alla fall. Vinst alltså. Gärna många mål också så att man i ren glädje flyger upp ur stolen och hoppar lite. (För så varmt som det var förra helgen, så kallt är det ju nu :-s)

Torka tårar

Igår visades sista delen av ”Torka aldrig tårar…” och jag fick då torka tårar från mina egna kinder. En sådan fantastisk tv-serie! Fantastisk historia, fantastisk produktion och fantastiska skådespelare. Och ett så oerhört viktigt ämne. Om man inte blir rörd av åtminstone sista avsnittet så är man en helt annan typ av människa än jag är.

Men allra mest har serien pratat om hur homosexuella på 80-talet i Sverige behandlades så fruktansvärt illa, oavsett om de blivit sjuka eller inte. Jag är övertygad om att även om det säkert blivit bättre så är det säkert inte helt lätt idag heller, åtminstone i vissa kretsar. Det gör mig oerhört ledsen, eftersom jag själv tycker att människor ska få älska vem de vill och få lov att visa det på lika villkor utan att bli utsatta för diverse trakasserier.

När den tidigare nämnda kollegan (som tydligen fortsatt titta på serien trots att hon sa att hon absolut inte skulle göra det) skriver på FB efter sista avsnittet att hon inte tyckte att det var sorgligt och ifrågasatte varför de homosexuella var tvungna att framstå som ”fjollor”, blir jag inte längre arg, jag blir bara ledsen. Ledsen över att det finns såna människor som är på det viset, som inte kan se saker ur andras perspektiv och så inser jag hur viktigt det är att vi fortsätter prata om detta. Att vi fortsätter att ge detta medial uppmärksamhet. Att vi fortsätter tala om för människor som henne att hon har fel, att hon förvisso har rätt att tycka vad hon vill, men att vi andra inte håller med.

Man måste ju inte berätta allt man tycker. Man borde ha en intern empatikontroll som hjälper en tänka igenom tankarna en gång till innan man uttrycker dem.

Hösthår och sommarsol

Idag är en ovanlig dag. Av någon outgrundlig anledning vaknade jag idag utvilad och redo för en ny arbetsvecka. Jag var naturligtvis trött när klockan ringde – det är fortfarande inte naturligt att vakna vid 6 på morgonen – men liksom inte sådär sjukt trött. En helt klart skön omväxling till förra veckans totala sömnbrist.

Jag sov ju ut riktigt ordentligt i helgen.

I fredags, efter att ha lagat lite käk, kanderat lite nötter och hällt upp ett glas vin, satt jag framför dumburken tills jag med mer eller mindre våld fick hålla ögonen öppna. 9 timmars sömn senare vaknade jag och tog en lugn frukost innan det var dags för en extra lång promenad med Malmöiten. Vädret var helt fantastiskt. Soligt, varmt (närmare 20 grader! I oktober!) och alldeles, alldeles underbart. Det kändes inte som oktober, den saken är klar. Efteråt tog jag det lugnt, gick en sväng till affären och drog så småningom hem till Holländskan på kvällen.

Vi skulle snacka skit, äta pannkakor och färga mitt hår. Det blev också skuttande till glad partymusik, skumpa och så småningom hemfärd med vad som skulle vara chokladfärgat hår. Det blev i princip inte alls rött, utan mest mörkare brunt, men jag gillar det ändå skarpt även om skillnaden för det ouppmärksamma ögat kanske inte är så stor. 

Jag möter hösten med en ny hårfärg helt enkelt.

Det blev inte så sent i lördags heller, Holländskan var trött och skulle upp och jobba på söndagen, och det passade mig ganska bra att komma i säng i lagom tid och därmed få chansen att sova ut ordentligt igen. Under söndagen gjorde jag inte heller så mycket, mer än att följa Malmös segermatch mot Kalas Kalmar och sedan dra till mamsen för middag och IT-support.

Och så var det plötsligt måndag igen. Idag skulle jag ha jobbat på inköp, men blev nerskickad en trappa ner på grund av lite jobb däruppe (tänka sig att alla fanns på plats!). Och mina grabbar blev superglada över att de skulle ha en hel dag framför sig där de skulle få retas och kasta papper. Jag har uppenbarligen fått en väldigt uttalad roll i den gruppen; jag är miljöaktivisten!

Massenkarambolage

Jag trodde att gårdagen skulle bli ihågkommen för att det var första gången jag kanderade nötter. Men det kommer jag glömma, medan det som kommer bestå är miraklet på Olympiastadion i Berlin.

Redan innan matchen börjat skickade jag ett sms till Tysken för att gratulera. Det fanns liksom inte i min värld att Sverige skulle göra något annat än förlora mot Tyskland i Berlin. Jag höll tummarna för att vi bara skulle förlora med 1-0.

Men 1-0 kom snabbt. 2-0 strax därefter. Och där någonstans började jag fundera på hur stort nederlaget skulle bli. Det blev 3-0 och 4-0 och man undrade hur Hamrén tänkt när han tog ut laget, men jag tänkte samtidigt att det var rätt väntat. Sverige anno 2012 är väl inte bättre än så här. Glansdagarna då vi faktiskt kunde utmana också storlagen är förbi.

Men sedan hände något. 2 magiska byten och så visade plötsligt Kapten Zlatan vägen med ett otagbart nickmål. Sedan gjorde Lustig 2-4 med en fjuttspark som gick in förbi Neuer i mål! (Neuer glömde hålla stolpen!) Tyskarna var märkbart skakade och svenskarna hade plötsligt självförtroende. Elmander får in trean och jag var tvungen att lägga ifrån mig datorn och telefonen och följa matchen med all min uppmärksamhet. Zlatan tröstade Sana som missade mer eller mindre öppet mål och sedan skickade RElm in 4-4 i slutsekunderna efter att tyskarna försökt maska.

Sverige hade hämtat upp 0-4 och spelat oavgjort 4-4 på Olympiastadion i Berlin! Helt jävla sjukt.

Jag hoppade upp och ner i soffan, Reinfeldt hoppade upp och ner bredvid Merkel och ingen trodde väl riktigt att det var sant. En sak är säker, mina kanderade nötter kommer inte, oavsett hur goda de blev, leva med mig lika länge som denna matchen!

Höstförändringar

Jag har börjat träna i form av mina motionspromenader med Malmöiten. Jag har börjat äta vegetariskt på vardagar. Jag har börjat fundera på både det ena och det andra för att bli en bättre människa. Inte för att jag inte tycker att jag duger som jag är, men för att tweaka mig lite. Jag har ju till och med sagt att jag på sikt ska ge upp mitt beroende.

Nu börjar jag fundera på nya projekt. Som att på allvar ta tag i mitt sovrum – det enda rum i min lägenhet som inte känns helt inflyttat som det är nu. Där behöver rensas och ordnas och en ny möbel av någon sort behöver inhandlas. Jag skulle behöva gå igenom mina tusen kläder också och faktiskt rensa lite. Och till sist ordna med något på väggarna där också. Höststädning?

Det är lätt att nu sitta och säga att jag ska ta tag i det (har jag sagt i över 2 år nu), frågan är om jag faktiskt gör det framåt helgen. Man måste bara ta det första steget och börja. Varför är det alltid lika svårt?

Nog för att det är mörkt och rått ute, men promenaderna och den nya kosten ger mig ju extra energi så det borde inte vara helt omöjligt. Kanske hjälper det att skriva det här också. Svårare att backa…

Annars så ska landslaget undvika alltför stor förlust ikväll (mycket att leva upp till efter gårdagens tv-kväll med ”Torka aldrig tårar” som inte svek på någon nivå, så klistrad framför burken som jag var) och jag ska förbereda lite inför morgondagens tisdagsklubb.

Våga vägra idioti

Jag har så oerhört svårt för intolerans och människor som saknar förståelse för andra människors öden. Därför gick jag i taket idag när en kollega sa att hon tyckte att ”Torka aldrig tårar…” var äckligt och onödigt och helt fruktansvärt val på bästa sändningstid. Att sakna förståelsen för de homosexuella som drabbades dels av den då mycket dödliga sjukdomen aids, men också av samhällets generella fördömanden. Att inte förstå att detta är en sorts upprättelse för dem som blev illa behandlade ända in i döden. Det är liksom inte okej i min värld.

Men i en tv-värld där man kan välja dokusåpor om kärlekstörstande bönder och allt vad det är istället för att se på något som är både välproducerat och bildande antar jag att alla de som verkligen borde se på ”Torka aldrig tårar…” väljer något annat istället. Det är synd. För jag skulle vilja påstå att serien är precis så viktig för alla, oavsett toleransnivå, för att förstå hur det varit och därigenom se till att det inte händer igen.

Jag kan visst det ha förståelse för att man inte orkar se något som är så känslomässigt starkt en vardagkväll. Jag kan visst det förstå att det är obehagligt, dels själva innehållet, dels av att bli påmind om hur vi behandlade våra medmänniskor på den tiden. Men det gör det inte mindre viktigt, och att säga att man inte vill se det för att ”det är äckligt” bevisar ju bara precis hur viktigt det är.

Jag har så oerhört svårt för intolerans och diskriminering oavsett hur den ter sig eller var den dyker upp. Och anser därför att jag måste poängtera, om det så handlar om småsaker eller större, var jag står och varför jag tycker att det är fel att bete sig som folk gör ibland. Inte för att jag är felfri. Jag kan också slänga ur mig saker jag inte helt tänkt igenom ibland. Men det är viktigt att poängtera att de inte har rätt och att man ibland behöver dra tanken ett varv till i huvudet innan man verbaliserar den.

Som någon sa på twitter; ”vi måste INTE våga prata om våra mögiga tankar”.

Lugnet efter stormen

Jag har börjat lugna ner mig efter förra helgens och inledningen av veckans generella politiska ilska. Jag är fortfarande arg, för jag tycker fortfarande att rätt mycket är åt helvete, men det känns lite bättre, lite lugnare.

Kanske för att jag är så trött.

Kanske för att jag lyckades köpa inte mindre än 2 par skor igår (gympaskor och stövlar) och åt på brasilianska restaurangen med mamsen efter det.

Kanske för att jag fått så mycket bekräftelse på att fler tycker som jag.

Kanske bara helt enkelt för att det är fredag idag och Obama-lägret gjorde bra ifrån sig i nattens debatt vad jag förstår.

Jag verkligen tokföljer presidentvalet i USA och ställer mig fortfarande ytterst frågande till hur man kan vara republikan. Det är så enormt konstiga och förlegade åsikter som de representerar. I debatterna verkar dessutom presidentkandidaten och hans vicepresidentkandidat köra med osanning mest hela tiden.

Det gör mig förvisso arg igen men av andra skäl. Ärlighet borde vara A och O i politiken. Visst får man lov att låta bli att svara om man vill det, man kan byta ämne eller upprepa saker som låter bra (men som är sanna!) men man får inte rakt upp och ner ljuga! Det kan aldrig vara okej. Och det skrämmer mig att folk kanske då tar lögnen på allvar och tror på att deras kandidat bytt åsikt.

Men jag kanske är naiv.

Nu är det i alla fall fredag och ikväll ska landslaget vinna över mina gamla kollegors hemland på en stadion som ser ut att höra hemma i någon lägre division. Det är så jag tänker spendera min fredagskväll. Är alldeles för seg för att hitta på något mer avancerat.

Pengar är inte allt

Jag hade så många politiska diskussioner i helgen (och var stundtals väldigt upprörd) och vi diskuterade bland annat välfärden som blir sämre och sämre. Mamma tyckte att om alla betalade 1 krona mer i skatt så skulle det ju bli rätt mycket att skapa välfärd för. Pessimisten i mig (ja, hen kliver fram ibland om än inte ofta) sa att de pengarna troligtvis ändå skulle gå till högre löner för politiker och tjänstemän. Inte för att jag inte tycker att de ska ha betalt för sitt arbete – för det är klart de ska – man kan väl bara fråga sig om det verkligen går att motivera höga löner som ska betalas av skatten. Ta t.ex. den före detta ministernissen som på halvtid ska fixa jobb i telekombranschen åt alla dem som förlorat jobbet när Sony Ericsson varslat. Han skulle få 45 laxar i månaden för det om jag inte missminner mig. 45 laxar för ett halvtidsgig. 45 laxar skattepengar som hade kunnat satsas på annat, t.ex. välfärden.

Jag är för att man ska få en lön som motsvarar prestation och ansvar, men skäms man inte när man har en månadslön som närmar sig tresiffrigt som enbart finansieras av alla andras avdrag på lönen?

Jag roade mig idag med att kolla på medellöner för de jobb jag haft de senaste åren idag. Det är ju inte direkt några högavlönade jobb, framför allt eftersom jag inte är man. Till och med som meteorolog skulle man tjänat bättre, vilket ju är lite charmigt med tanke på hur ofta de har fel.

Som min kollega sa, ”jag har suttit här i över 25 år och tittat på vädret då borde jag ju också få högre lön”.

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill ha högre lön, det är klart jag vill det, men jag tycker samtidigt att lönen måste ställas i relation till flera olika faktorer; som t.ex. prestationen och ansvaret och kanske erfarenhet, utbildning o.s.v. men också hur mycket man faktiskt behöver för att klara sig (utan lyxvilla, lyxbåt, lyxbil… ja, utan lyx helt enkelt).

Och så kanske människor som arbetar med människor skulle få lite mer i fickan än de som arbetar med maskiner. (Lite som jag tycker att det är konstigt att ekonomisk brottslighet alltid döms hårdare än brott mot människor…) Vi borde liksom satsa på varandra åtminstone lika mycket som vi satsar på saker.

Och visst förstår jag också att en chef ska ha mer betalt än sina anställda, denne är ju ytterst ansvarig på ett sätt de anställda inte är, men det måste ju finnas någon form av måttlighet även där.

Jag tänker tillbaka på den där intervjun jag var på, för det där jobbet där man skulle jobba för i princip ingenting med skyhöga krav, för mannen som var chef och sa att pengar ju alltid var det viktigaste. Nu är inte jag född igår, så det är klart att jag förstår att pengar är en viktig dimension av ett företags arbete, men jag kan aldrig tycka att det är det viktigaste. Varken på en arbetsplats eller i mitt val av arbete. Jag tjänar hellre mindre och gör något jag trivs med på en arbetsplats jag trivs på, än jobbar någonstans där jag blir deprimerad men tjänar massor.

Men det kanske bara är jag?

Och de som tjänar massor på sina drömjobb har väl antingen valt rätt eller bara insisterat. Oavsett tror jag att en nationell lönerevision skulle visa på enorma skillnader mellan olika yrken, kön och åldrar. Skillnader som kanske inte behövt vara där.

Känner mig inte som hemma

Enligt de senaste opinionsundersökningarna så vill allt fler rösta på rasistdemokraterna. 9,3 % läste jag någonstans och det är skrämmande på så många plan. Är var tionde svensk rasist eller handlar det fortfarande om missnöjesröstande?

Rasistdemokraterna har som jag många gånger hävdat ingen konkret politik utöver att minska ”massinvandringen” (den punkten är för övrigt också oklar exakt HUR de ska göra det). Att kalla dem främlingsfientliga är inte bara osant, det är att göra oss alla en otjänst. De är ett rasistiskt parti som har öppet rasistiska åsikter. De är också ett parti som spelar på gemene mans rädslor istället för att gå in på den problematik som finns och hitta orsakerna bakom.

Vi har inte invandringsproblem i Sverige, vi har integrationsproblem som till stor del beror på strukturell diskriminering och en tyck synd om-attityd snarare än att se på våra medmänniskor för vad de är – fler invånare som kan bidra till att göra Sverige till ett framgångsrikt och bra land. Tillsammans.

Nej, rasistdemokraterna, ni står inte för en politik som skulle göra Sverige till ett bättre land, ni står för totala motsatsen. Men mest skrämmande är hur utbredd vardagsrasismen är, hur accepterad den blivit. Hur kan vi gå med på att problematisera kring en oidentifierad grupp, när det är så uppenbart för alla som har tankeförmåga att problemen finns på andra ställen, hos helt andra personer?

Jag tycker att det är helt fruktansvärt att rasistdemokraterna tillåts sätta agendan. Det är ett Sverige som inte jag känner igen, och inte känner mig hemma i.

Möte på hög höjd

Jag stressade hem efter jobbet igår, tryckte i mig det sista av ugnspannkakan sen häromdagen och gick sedan mot mötesplatsen för styrelsemötet (ordföranden hade ju satt mötet en kvart tidigare och insisterat på att jag skulle vara där redan då eftersom det var en överraskning involverad). Vi blev alla ganska förvånade när det stod 2 taxibilar och väntade på oss. Vi satte oss i dem och i vår taxi (utan ordföranden) sa sekreteraren som satt fram ”Ja, jag vet ju inte vart vi ska” och chauffören som ville retas sa att det visste ju inte han heller! Varpå vi ropade ”Follow that taxi!” fast på svenska och då kom det fram att chauffören minsann visst det visste vart vi skulle.

Vi skulle till västra hamnen och turning torso.

Lite småroligt sådär och absolut inte något jag hade funderat på. Men vår moderförening har ju sin huvudverksamhet där och vi skulle ju ha ekonomisk genomgång om budgeten så det var kanske inte helt galet. Men för en som aldrig varit inne i torson var det ju helt fantastiskt skoj.

Vi lämnade vice-ordföranden med svindel i konferensrummet och begav oss upp till 49:e våningen för att titta på utsikten. Det var nog lite svårt att fatta hur högt upp man faktiskt var, men allt såg väldigt litet ut. Bryggorna längs stranden såg ut som små legobitar som skulle bygga något som aldrig blivit klart. Kronprinsen såg max ut som ett 4-våningshus med lågt till tak.

Efter en stunds tittande åkte vi ner igen till konferensrummet och själva mötet. Vi blev serverade gigantiska mackor och satte igång att diskutera ekonomin. En annan är ju ganska värdelös på alla termer och tycker att hela budgetarbetet är sjukt detaljstyrt och därmed svårt att ta in helheten utav, men mot slutet var jag kanske lite mer insatt än förra året ändå. Om det beror på att jag varit med om detta en gång förut, att det är ett lite bättre program som budgeten görs i eller att vi har en ny betydligt mer pedagogisk ekonom låter jag vara osagt.

Efter den ekonomiska genomgången skulle vi ha ett eget möte för att diskutera de punkter vi hade på dagordningen. I det läget var vi alla trötta och det blev därför lite småknasiga samtal, men vi löste i alla fall det vi skulle lösa och kunde så småningom sätta oss i taxi hem igen.

Vi var ju inte 2 minuter hemifrån denna gången…

Hemma var det bara att bita ihop och fixa det som fixas behövdes och så dundrade jag väl i säng 1 timme senare än jag borde, en halvtimme senare än jag normalt sett gör. Inte helt uttänkt med tanke på att dagen jag hade framför mig, men men. Jag har i alla fall varit inne i och uppe i torson!

Nya arbetsförhållanden

Så har mer än halva veckan gått och jag har inlett mina nya arbetsförhållanden, jobba på gamla avdelningen 3 dagar och jobba i projektet resterande 2 dagar. Nu har jag ju inte börjat med projektdelen av veckan ännu, men det verkar ha blivit precis som jag var rädd för. Det vill säga att ingen jobbat med det, utan snarare kommer det vara tokmycket för mig när jag kommer till jobbet imorgon… Nåja, bara bra om jag är ovärderlig. Och cheferna bråkar visst om vem som ska få ha mig när. :-)

I måndags fick jag en halv mjukstart med lagom mycket att göra, men igår jobbade jag minst 200%. En ledig, en sjuk och 2 stora listor… Min puls var minst sagt hög större delen av dagen. Tyckte att jag med gott samvete förtjänade ugnspannkaka-resterna med sylt och grädde. Jag skulle ju dessutom ut på promenad på kvällen trots att Malmöiten ställt in pga jobb -  jag fick ju med mig nya kompisen istället och hon var en utomordentlig stand-in. Och pannkakan och promenaden var nog precis vad jag behövde efter en helt sanslöst stressig dag. Jag sov så gott inatt att jag förvisso inte vaknade före klockan, men åtminstone vaknade när klockan ringde imorse.

På övrigt sidan tycker jag bussarna jag åker till och från jobbet börjat ha lite väl mycket problem nu. Igår eftermiddag fick bussen typ punka på motorvägen och vi fick hoppa på en annan vid vägkanten, och imorse var det vägarbete så att jag blev sen. Det var ju inte så länge sen som jag på morgonen var tvungen att byta buss till en som var sönder… Skärpning!

Annars så vann Malmö i måndags och hakade på i striden om guldet, och ikväll är det dags för styrelsemöte. Den ganska upptagna veckan fortsätter med andra ord och jag försöker mest…hinna med. Jag tror förvisso att det är ganska bra att ha mycket på gång (inte för mycket) eftersom det ger liv och energi i en allt mörkare vardag (jag vet att jag tjatar om det, men jag tycker verkligen inte om höst och vinter!).

Uddlöst

Det var match igår igen. Maratontabellsavgörande och, efter att de andra guldkandidaterna fått oavgjort, en möjlighet för Malmö att få en riktigt fin position i tabellen. Men vad hände denna regntunga och hyfsat kalla kväll, då TV igen fått påverka starttiden så att matchen började 20.05? (Det är fan snart dags att på riktigt protestera, TV borde inte få påverka på det viset. Supportrarna, framför allt klacken, är ju en del av produkten som TV säljer.) Jo, vi förlorade med 2-1 mot jumbolaget Gbg. Domaren gjorde en lite tvivelaktig insats, Gbg:arna föll ganska lätt, men framför allt är vi fortfarande på tok för uddlösa framåt.

Saknade ett tredje offensivt byte – ville ha det redan innan deras ledningsmål – men kanske kom det inte för att vår huvudcoach saknades? Missförstå mig rätt, jag älskar Kapten Daniel, och är positiv till att han kör coachning för försvaret, men det hade behövts göras något framåt i det där läget. Vi hade behövt Renergy.

Malmö sålde nog guldet när vi sålde Renergy. Så är det bara. Hur förtjust jag än är i Tiki Taki så hade han behövts igår. Han hade behövt i så många av de senaste matcherna…

Men shit the same, det är ändå roligt att vara med där uppe. Motivationen att gå på regniga och kalla höstmatcher är lite större. Faktum är att det igår inte alls var så kallt som jag hade förväntat mig. Men det blev rätt sent, vilket ledde till att jag imorse varken visste ut eller in när alarmet satte igång.

TGIF!