Våga vägra idioti

Jag har så oerhört svårt för intolerans och människor som saknar förståelse för andra människors öden. Därför gick jag i taket idag när en kollega sa att hon tyckte att ”Torka aldrig tårar…” var äckligt och onödigt och helt fruktansvärt val på bästa sändningstid. Att sakna förståelsen för de homosexuella som drabbades dels av den då mycket dödliga sjukdomen aids, men också av samhällets generella fördömanden. Att inte förstå att detta är en sorts upprättelse för dem som blev illa behandlade ända in i döden. Det är liksom inte okej i min värld.

Men i en tv-värld där man kan välja dokusåpor om kärlekstörstande bönder och allt vad det är istället för att se på något som är både välproducerat och bildande antar jag att alla de som verkligen borde se på ”Torka aldrig tårar…” väljer något annat istället. Det är synd. För jag skulle vilja påstå att serien är precis så viktig för alla, oavsett toleransnivå, för att förstå hur det varit och därigenom se till att det inte händer igen.

Jag kan visst det ha förståelse för att man inte orkar se något som är så känslomässigt starkt en vardagkväll. Jag kan visst det förstå att det är obehagligt, dels själva innehållet, dels av att bli påmind om hur vi behandlade våra medmänniskor på den tiden. Men det gör det inte mindre viktigt, och att säga att man inte vill se det för att ”det är äckligt” bevisar ju bara precis hur viktigt det är.

Jag har så oerhört svårt för intolerans och diskriminering oavsett hur den ter sig eller var den dyker upp. Och anser därför att jag måste poängtera, om det så handlar om småsaker eller större, var jag står och varför jag tycker att det är fel att bete sig som folk gör ibland. Inte för att jag är felfri. Jag kan också slänga ur mig saker jag inte helt tänkt igenom ibland. Men det är viktigt att poängtera att de inte har rätt och att man ibland behöver dra tanken ett varv till i huvudet innan man verbaliserar den.

Som någon sa på twitter; ”vi måste INTE våga prata om våra mögiga tankar”.