Vi har bytt månadsblad i almanackan, och i samma takt som det blir varmare
(och den där förbenade allergin gör sig påmind) och mitt politiska engagemang
intensifieras, inser jag att jag närmar mig den där 0:an. Men som Brasilianskan
uttryckte det igår – 30 years awesome and still going strong! Vi får väl se det
på det viset.
På senaste tiden har jag hamnat i flertalet situationer då människor i min
närhet varit direkt elaka mot mig, verbalt och genom indirekt mobbing. Själv
förstår jag inte riktigt varför eftersom jag inte anser att deras eventuella
anledningar är särskilt bra (det verkar inte finnas så många, och i de fall de
sagt något har de varit rätt dåliga anledningar).
Det kulminerade lite (eller ja, det vet jag ju inte, det kan ju trots allt
fortsätta) med att en manlig kollega utövade maktmissbruk och kom med både hot
och direkta kränkningar, något som jag direkt kände att detta accepterar jag
inte.
Men det blir kanske bättre?
Den internationella kvinnodagen firade jag med mina rosa vänner; först med
tårta, sedan med kvinnofest och politisk debatt och till sist på klubb med
Malmöiten där vi dansade med en massa feminister och hade the time of our
lives. Glädjen och kärleken och hoppet var så stort och livet kändes underbart.
Därför var det ett bryskt uppvaknande när en dagen efter vaknade till ett
fruktansvärt våldsdåd som skett bara några gator bort från där en själv befann
sig.
Det är annars fortsatt
högt tempo, på jobb likväl som utanför. Och jag har bytt chef igen, 4:e på 1 år
– måste vara något slags rekord. Och jag har lyckats boka in flera vänner som
jag inte sett på länge den senaste tiden trots det pressade schemat. Utöver det
är det mest politik, planering inför kommande händelser och överlevnad.
