Efter trötthet kommer pigghet

Förra veckan blev en lite kortare vecka eftersom måndagen spenderades på annat håll. Trots det blev det en vecka i trötthetens tecken. Med facit i hand kan jag konstatera att det hade varit bra att ha en extra dag efter begravningen att sova ut och reflektera på. Inte för att dra ut på hela processen, utan för att en begravning är en väldigt känslomässigt uttömmande dag och att det kan vara bra att ha en dag att ta igen sig på direkt efteråt. Min vila fick istället vänta tills helgen, men jag går händelserna i förväg.

Under förra veckan fortsatte min utbildning då jag fick gå en trappa upp och hänga med dem som sysslar med det jag gjorde tidigare. Det var ett trevligt möte som framför allt innefattade diskussioner om hur de arbetar och vad vi kan få ut av varandra i min nuvarande roll. Mötet avslutades med att jag insåg att en gammal klasskompis jobbar på den avdelningen och att de hintade att jag kanske skulle söka mig dit med tanke på min kompetens på området.

Det var tisdagsklubb och så småningom årsstämma i föreningen då jag utan protest blev omvald på två nya år som ledamot. Inte för att så många står i kö för att ta över, men det finns ju en möjlighet för stämman att säga nej när frågan om omval kommer upp.

Jag blev också skickad till danska kontoret en dag, vilket var skönt för det innebar lite sovmorgon och hämtning utanför grinden den tid som jag normalt sett måste vara i Lund.

I fredags fick jag köra helt solo hela dagen då han som vet allt tagit ledigt. Givetvis var det en sån dag då allt blev mer eller mindre kaos och konstiga frågor haglade in. Men jag tycker att jag löste det hela rätt bra och säljaren som är mer eller mindre jämngammal med mig fick agera expert och hjälpa mig hitta rätt artiklar och svara på frågor.

Sedan tog jag välförtjänt helg och fredagsmys med mamsen och tacos. Faktum är att jag hade fredagsmys hela helgen. Jag gjorde ingenting jag inte var tvungen att göra och tog det väldigt lugnt. Jag tänkte att jag skulle titta lite på melodifestivalen på lördagskvällen eftersom Holländskan hade varit på genrepet dagen före och vi hade messat om det men jag klarade bara 2,5 låt sedan stängde jag av. Det var inte bra nog för att jag skulle orka spendera min lördagskväll med att titta på det.

Generellt tror jag att jag behövde en stilla och lugn helg för att komma ifatt efter den sista tidens emotionella påfrestningar och efter att ha varit allmänt uppbokad så mycket som jag varit. Imorse vaknade jag faktiskt hyfsat pigg och redo för en ny vecka med allt vad det innebär, så det var nog ett bra val.

Ett sista farväl

Efter en hyfsat fullsmockad helg var så dagen kommen. Det var dags för begravning och för att säga hejdå till farfar. Så i lätt snöfall begav vi oss, jag, mamma, brorsan och svägerskan mot fiendeland och tillika platsen för det sista avskedet. På plats i kapellet mottog vi kramar från såväl kända som (för oss) okända, och det fylldes snart på. Vi var nästan 30 pers som samlats och det i sig var ganska talande för den farfar var. Han har berört många under åren.

Prästen, farfars bästa kompis dotter, höll ett personligt och träffsäkert avskedstal medan vi satt och mindes och lyssnade medan tårarna stilla rann längs kinderna. Det spelades jazz och en speciell sångare såg till att också psalmerna hördes. Med tanke på farfars musikintresse gav det en extra dimension.

Begravningar är aldrig roliga, men det var rörande att se hur många som tagit sig dit, och extra fint att det blev så personligt.

Efteråt begav vi oss mot centrum och det café där vi var inbokade för en minnesstund. Jag hamnade vid ett bord tillsammans med mamma, farfars bästa kompis och en kusin till pappa och vi pratade och mindes. Alltihop inleddes med att alla fick presentera sig och fick en möjlighet att dela med sig av något minne. Det målades en bild av farfar och hans liv med genomgående teman som att han var social, musikalisk, vänlig och rolig. Det talades om hur han kom från nästan ingenting och arbetade till sig ett liv som bestod av så mycket. En kärleksfull man som vi nu alla saknade så mycket.

Själv hade jag svårt att hitta orden. Det var ju ett så påtagligt avsked och samtidigt så rörande fint alltihop.

Det var ett värdigt slut för en fin människa och hans närvaro kändes starkt. Inte minst när han kom och tog en av kakorna från kakfatet på vårt bord framåt slutet av minnesstunden!

Nu blir det att försöka gå vidare i sorgearbetet. Att minnas med glädje den man vi haft förmånen att ha i våra liv. Hejdå farfar, hoppas du har det bra.

Polletten håller på att ramla ner

Efter jobbresan utrikes har det varit tillbaka till kontoret tors-fre och både vanligt jobb där jag kunnat applicera kunskaperna jag samlat på mig hittills, samt fortsatt training – denna gång konkret om produkterna. Långsamt känns det som att saker faller på plats och igår när han som kan allt flexade ut tidigt fick jag känna på det hela lite extra när allt blev kaos och jag inte kom någonstans.

Jag löste det till sist och det kändes bra, men det var en stund där jag frenetiskt letade i huvudet för att hitta en lösning...

Igår var det ju dessutom kommersiell högtid i form av alla hjärtans dag och jag firade tillsammans med Holländskan och Ingenjören och vår tisdagsklubb. Chili con Carne och snabb cheesecake med ett försök till att illustrera ett hjärta ovanpå med hjälp av blåbär (inte det enklaste i ett litet glas...). Det var ungefär så puttinuttigt det blev.

Och nu är det helg igen. Det både känns skönt och konstigt. Å ena sidan är jag trött efter veckans bravader på resande fot, å andra sidan känns det ju inte som att jag jobbat en hel vecka. Men jag klagar naturligtvis inte. Dessutom har jag så mycket inplanerat att frågan är väl hur mycket vila och avslappning det egentligen blir.

Helgen kommer ju också kulminera i ett sista farväl av farfar och allt vad det innebär. Förhoppningsvis blir det ett fint och värdigt avslut som kan ta oss vidare i sorgen och hanterandet av ett fortsatt liv utan honom.

A trip to the Borough of Peter

På min gamla arbetsplats skickade de mig en förmiddag till en leverantör i Staffanstorp. På min nuvarande skickade de mig till Peterborough, England, söndag-onsdag. Själva resan blev klar och bokad i torsdags (jag hade dock fått veta att det var på gång) och i söndagskväll bar det alltså av. Jag håller fast vid att jag ogillar själva resandet från A till B, men jag såg fram emot att komma bort några dagar på en sorts minibreak trots att detta var en jobbresa. När det närmade sig började jag dock naturligtvis nojja lite, även om jag trodde att det skulle gå bra.

Strax före 18 begav jag mig hemifrån med mamma som ville följa mig till flygbussen när hon inte ville köra mig till flygplatsen. Vi hittade hållplatsen efter visst letande och snart bar det av. Jag tog den tidigare flygbussen för att säkert vara på plats i tid. Jag köade för att checka in mitt baggage. Jag pep inte i säkerhetskontrollen. Jag tog en snabb reseöl innan jag begav mig mot gaten och det redan försenade planet. Framåt 22 satt jag på planet och väntade på avfärd. Planet var inte fullbokat så man fick lite space i det trånga utrymmet. Resan var helt okej tills vi närmade oss landning och planet nästan störtar ner (kändes det som) i hur hög hastighet som helst. Vi når landningsbanan i fortsatt hög hastighet och medan piloterna försöker få planet att stanna börjar planet ”wobbla” fram och tillbaka.

Jag är resvan och knappast särskilt flygrädd, men för ett kort ögonblick innan planet stod helt still undrade jag om slutet var nära.

När mina fötter väl var på marken andades jag ut och gick mot passkontrollen. UK är ju lite speciella av sig och förstår inte att man bara kan vinka förbi mig. Vad jag inte förstår är vad som skulle hänt mellan de många passkontrollerna jag redan hade passerat under kvällen (incheckningen av min väska, passkontrollen på flygplatsen och sedan vid gaten...). Men, men, inte läge att protestera, utan det var bara att vänta snällt och gå igenom kontrollen med ett leende. Min väska hade åtminstone kommit fram och väntade på mig så att jag kunde bege mig ut och leta upp taxichauffören som skulle plocka upp mig.

Det visade sig vara en man från Tipperary, Irland, som bott lite överallt som skulle köra mig och som efter 2 ord fick mig att plocka fram Dublin-accenten (för två ord på utspädd irländsk dialekt är tydligen allt som krävs...). Han var i alla fall trevlig och jag var rätt tacksam över att han väntade på mig så att jag slapp hitta egna färdmedel för den över 1,5 timme långa färden till slutdestinationen.

Dublin förresten, det är snart 10 år sedan jag och Holländskan satte oss på ett likadant RyanAir-plan och begav oss på vårt livs äventyr. Tiden går fort när man har roligt eller något, för jag minns fortfarande den avresan och de första dagarna som om de vore igår. Och 10 år förresten, hur gammal är jag inte då!?

En lång taxiresa senare checkade jag så småningom in på mitt hotell strax före klockan 1 på natten lokal tid. Väl på mitt rum hittade jag en tv-kanal med sitcoms och lullade runt ett tag innan jag lyckades somna in strax före klockan 2 lokal tid.

Måndagmorgon vaknade jag strax före klockan som var ställd på 8. Tur var väl det för mobilen (med alarmet) låg trots allt långt ifrån sängen då jag inte hade lyckats hitta ett eluttag vid sängen. Jag gick upp, duschade och gjorde mig i ordning innan jag gick ner och fick beskedet att frukost inte ingick i min bokning. Oh well, frukost var ju trots allt nödvändigt så det var väl bara att betala. Strax före 9 blev jag upplockad av min engelska kollega och lärare (som var i Sverige i förra veckan) och körd de drygt 20 sekunderna till arbetsplatsen. Där ”skuggade” jag det engelska kundserviceteamet och lullade runt tills klockan var dags att bege mig hemåt.

Det var lite småtungt framåt eftermiddagen då ”jetlaggen” efter resan och de få och sena timmarnas sömn gjorde sig påminda, men efter en stunds lugn på hotellrummet var jag redo för middag. Läraren (eller hon är väl nästan mer som en kompis nu...) plockade upp mig i sin stora bil och körde mot en väldigt engelsk och rustikt inredd restaurang för kvällens middag. Hon lovade ju när hon var i Sverige att jag inte skulle behöva käka ensam och hon höll sitt löfte mer än väl. Vi hade en mycket trevlig middag med god (engelsk) mat och mycket trevliga samtal. Efter några timmar körde hon mig till hotellet igen och jag kunde slappa en stund innan jag stupade i säng.

Tisdagmorgon vaknade jag av alarmet och käkade frulle innan jag tog mig gåendes till arbetsplatsen. Väl på plats fick jag på förmiddagen sitta med en del av kundtjänsten som jag inte varit i kontakt med tidigare och sedan sitta med läraren och gå igenom potentiella situationer för att känna mig säkrare om de situationerna dyker upp på riktigt. Somliga saker klarnade lite mer och andra vet jag att jag kommer behöva titta på mer. Dagen gick fort och snart befann jag mig på hotellrummet igen för att pausa innan jag blev upplockad av läraren igen för en ny middagsdejt på en annan hyfsat engelsk restaurang.

När jag kom tillbaka till hotellet packade jag och lullade runt lite innan jag somnade. Imorse struntade jag i att äta den dyra frukosten utan checkade bara ut och var glad över att se att samma irländska chaufför som körde mig dit skulle köra mig tillbaka till flyget. Jag var där i god tid (man vet ju aldrig), men köandet gick fort och jag hade gott om tid att både strosa runt lite och äta frukost. 

Planet var i tid och landningen var betydligt trevligare denna gången. Roligast denna resan var nog när jag gick igenom tullen och en vovvsing var så intresserad av mig att en tulltant ville kolla om jag hade olagliga saker i mitt baggage!

Det har varit en både lärorik och rolig resa och jag känner mig både utvilad och full av intryck. Hur jag ska klara av att vakna vid 6 imorgon bitti förblir dock väldigt oklart. Skönt att det snart är helg!

Fullt ös

Jösses, är det redan/bara torsdag? Igår satt jag hela dagen i ett konferensrum och fick flera dagars training inproppat i huvudet. På engelska. Inte för att engelska är problematiskt, men jag insåg att jag inte hade använt engelskan i jobbet så mycket på ett tag som det tog en liten stund innan jag kom in i det. Idag satt min "lärare" bredvid mig hela dagen för att hjälpa och tipsa om hur jag bäst kan göra jobbet som förväntas av mig.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men min jämnåriga lärare och jag klickade alldeles utomordentligt och hon sa att hon tyckte att jag nog absolut skulle vara helt rätt för det här jobbet. Det kändes bra. Dessutom ska jag nog få resa lite i jobbet också och besöka henne. (Hon hotade med att jag skulle få ta telefonsamtal från såna där engelskpratande också, eftersom min engelska är så bra... :-o). En liten tripp och miljöbyte är nog ganska precis vad jag kan tänkas behöva i dagsläget.

I ett dagsläge som för övrigt är fullproppat av aktiviteter. Igår efter en hel dags training, en snabb burgare, ett styrelsemöte och slutet på en fotbollsmatch så bara snurrade det i mitt huvud. Ikväll har jag förvisso bara egentid inplanerat, men imorgon är det aw med Brasilianskan och Italienskan, och lördag middag med nya kompisen, gamla gymnasiekompisen och resten av det gänget. Det blir tisdagsklubb, födelsedagsfest, begravning och allt runt omkring det... Och mycket mer.

Nåja, bara att sätta mig i passagerarsätet, sätta på bältet och hoppas på att jag hänger med. Det är ju trots allt kul att det händer lite grejer! 

Komma ifatt

Så har en ny vecka startat efter en lugn och skön helg. Eller tja, i fredags var det ju först after work med nya jobbet. Vi var 8 st som åt och drack i centrala Malmö. Jag hängde på delvis eftersom jag är ny och det var en utomordentlig möjlighet att lära känna folk, och delvis eftersom jag tycker att den där typen av utanför jobbet aktiviteter trots allt är väldigt roliga. Och roligt var det!

Under lördagen tog jag det mest lugnt. Jag hade tvättid, men utöver det var det mjukiskläder och soffan som gällde. Fredagsmys på en lördag. Kan rapportera att det gick alldeles utmärkt det med om någon undrade.

I söndags fick jag mig en pratstund med Mademoiselle och så bokade vi resa för att hälsa på dem i Lyon. Vi ska faktiskt åka nästan allihop; jag, Ingenjören, Tysken, Kalas och deras lilleman. Det är bara Holländskan vi kommer att sakna. Det ska oavsett bli jättekul att komma iväg och dit. Jag längtar redan nu.

Jag tror jag behövde ta en hyfsat lugn helg för att komma ifatt lite. Förra veckan blev ju trots allt ganska konstig i och med att jag under arbetsdagarna knuffade bort så mycket av sorgen jag orkade med. Nu är det ju dessutom klart med begravning och med det så kommer ju den första etappen klaras av.

Även om det, som vanligt, var tidigt att vakna igår morse, så kände jag mig ändå hyfsat redo för en ny vecka. Och vilken start det blev! Om jag nästan inte hade något att göra förra veckan, så var det desto mer igår. Jag hade konstant 5 ordrar som väntade på att göras och telefonen ringde non-stop. Det var först framåt 15-15.30 som det började lugna ner sig. Klart det var skönt att ha att göra, men det var nästan extremt.

Idag skulle en person komma från engelska kontoret för att ordentligt ta tag i min upplärning, men hennes flyg gick inte som det skulle så jag får helt enkelt vänta tills imorgon. Det blev att fortsätta som vanligt istället, men i lugnare takt än igår som tur var.