Ett sista farväl

Efter en hyfsat fullsmockad helg var så dagen kommen. Det var dags för begravning och för att säga hejdå till farfar. Så i lätt snöfall begav vi oss, jag, mamma, brorsan och svägerskan mot fiendeland och tillika platsen för det sista avskedet. På plats i kapellet mottog vi kramar från såväl kända som (för oss) okända, och det fylldes snart på. Vi var nästan 30 pers som samlats och det i sig var ganska talande för den farfar var. Han har berört många under åren.

Prästen, farfars bästa kompis dotter, höll ett personligt och träffsäkert avskedstal medan vi satt och mindes och lyssnade medan tårarna stilla rann längs kinderna. Det spelades jazz och en speciell sångare såg till att också psalmerna hördes. Med tanke på farfars musikintresse gav det en extra dimension.

Begravningar är aldrig roliga, men det var rörande att se hur många som tagit sig dit, och extra fint att det blev så personligt.

Efteråt begav vi oss mot centrum och det café där vi var inbokade för en minnesstund. Jag hamnade vid ett bord tillsammans med mamma, farfars bästa kompis och en kusin till pappa och vi pratade och mindes. Alltihop inleddes med att alla fick presentera sig och fick en möjlighet att dela med sig av något minne. Det målades en bild av farfar och hans liv med genomgående teman som att han var social, musikalisk, vänlig och rolig. Det talades om hur han kom från nästan ingenting och arbetade till sig ett liv som bestod av så mycket. En kärleksfull man som vi nu alla saknade så mycket.

Själv hade jag svårt att hitta orden. Det var ju ett så påtagligt avsked och samtidigt så rörande fint alltihop.

Det var ett värdigt slut för en fin människa och hans närvaro kändes starkt. Inte minst när han kom och tog en av kakorna från kakfatet på vårt bord framåt slutet av minnesstunden!

Nu blir det att försöka gå vidare i sorgearbetet. Att minnas med glädje den man vi haft förmånen att ha i våra liv. Hejdå farfar, hoppas du har det bra.