Uppkopplad generation

Vi tillhör ju internetgenerationen och faktum är att det ju idag är mer ovanligt att folk inte har diverse sociala medier kopplade till sig än att de har det. Och på många sätt är det ju positivt även om man kan tycka att de inte ska ersätta riktiga relationer och möten.

Ibland tänker jag på filmen ”Nätet” med Sandra Bullock som jag såg (igen) härom sistens och hur de redan då på 90-talet insåg hur mycket av ens liv som fanns på nätet. Den filmen avslutas ju med att huvudpersonen konstaterar det och att det är ganska enkelt att kapa någons hela liv. Tänk då hur det är idag!

Igår kväll såg jag på fb att två av mina vänner befann sig på samma plats. (Man är ju mer av en stalker nu när man har internet i mobilen). Jag funderade på om jag skulle uppmärksamma dem på det eller om jag skulle se om de hittade varandra ändå. Senare på twitter såg jag att de hade träffats. Komisk situation. Kanske framför allt eftersom jag kunde följa det hela på håll.

Med alla sociala medier och följden att folk läser och därmed vet vad man gör, var man är, får man tänka efter innan lite mer så att man inte avslöjar något för fel person. För även om det är din profil, där du vädrar dina privata åsikter, vädrar du dem trots allt på nätet inför alla som kan tänkas läsa det.

Detta verkar inte alla förstå.

Men att kommunikationen med människor som befinner sig på andra ställen än du förbättras kan man ju konstatera. Och allt i samhället blir ju mer och mer nätbaserat och ”socialt” så det är väl bara att acceptera. Förutsatt att det inte missbrukas är det ju jättebra.

Allt i lagom dos är väl okej egentligen.

Att vara det bättre alternativet

Libyens diktator är död. Det hände häromdagen och det var flera som ville ta på sig dödandet och jag kan till viss del förstå det. Jag tycker naturligtvis att det är tragiskt synd att han inte får stå till svars för vad han gjort i alla dessa år, men kan förstå att det inte gick att inte skjuta honom när man väl hade honom. Han har förtryckt och dödat så många människor genom åren att det inte är så konstigt egentligen. Och med segervittring och glädje över fångsten, samt testosteron i kroppen och gruppen är det väl egentligen ett under att de lyckades hålla honom halvt vid liv så länge som de gjorde.

Jag stödjer det som sagt inte, men jag kan ha viss förståelse för det och undra om han ångrade sig där, sina sista minuter i livet.

Med det resonemanget kan man tycka att jag borde ha förståelse för alla meningsmotståndare till rebellerna som dödats efter att de tillfångatagits, men det har jag inte. Visst har de någonstans valt att fortsätta stödja diktatorn även efter det att han så att säga förlorat makten, men jag tror inte på ”ett öga för ett öga”-mentaliteten, utan på riktiga rättegångar och straff som följer mänskliga rättigheter och de lagar som finns.

Det är väl dumt att sänka sig till samma nivå som de man störtat? Hur kan man då påstå sig vara ett bättre alternativ?

Det är en stor utmaning att göra om, göra rätt, oavsett situation. Att inte önska livet ur dem som dödat de man älskar. Men man måste försöka för civilisationens och framtidens skull. Och hur svårt det än är, hur lång tid det än tar, så måste man ju tro på att resultatet blir bättre än hur det var, hur det är. Det är det som måste vara motivationen.

Leka Idol

Det har varit en händelserik helg. Det har hunnits med allt möjligt och det har varit bra, men kändes ändå som att helgen tog slut lite för snabbt. I lördags bjöd jag in mig själv till min namne Malmöiten på middag och det slutade med att vi hamnade på 90-tals klubb och dansade till gamla hits. Hon lyckades också övertala mig att sjunga karaoke, något jag inte gjort sedan sist jag bodde utomlands. Det var kul om än nervöst. Och jag hade till och med ett riktigt fan vid andra låten.

Fast att sjunga karaoke är egentligen jättedumt. Man måste ju då sjunga i den förutbestämda tonarten, som sällan passar mig särskilt bra. Men det kan ju vara kul ändå att leka idol för en låt eller två.

Igår var det cup cake fest framåt eftermiddagen, en möjlighet till söndagsmys med godsaker och snack med nya människor. Det hela avslutades med en promenad förbi stadion och lyssnandes på de himmelsblå som säkrade 4:e platsen. Alltid något efter den senaste kollapsen internationellt.

Imorse var det så dags igen. Man vaknar, gör sig i ordning och beger sig mot jobbet där man möts av beskedet att halva arbetsstyrkan är sjukanmäld! Jag har nog aldrig varit med om att det är så många sjuka som här. Vi har inte varit alla här en hel vecka någonsin sedan jag började här. Det är rätt crazy. Och visst kan man sällan rå för om man blir sjuk, men att det hela tiden är någon sjuk i en grupp på 9 personer är rätt galet. Hade jag varit arbetsledare hade jag nog undersökt varför det är så.

Forza Malmö

Igår var en rätt bra dag. Jag lärde mig en massa nya saker. Insåg att jag och en tillfällig kollega trivs väldigt bra i varandras sällskap. Tysken körde taxi till tisdagsklubben. God mat och trevligt sällskap. Insett att jag trots att det är mörkt och kallt och jävligt känns helt okej att vara uppe lite för sent till skillnad från i våras då jag var stenhård mot mig själv. Vana?

Idag då? Jodå, det är väl inget större fel på idag heller. Och ikväll smäller det ju!

Det kommer bli dubbla byxor, strumpor, halsdukar, varma skor, minst 3 tröjor, varm jacka, vantar och filt. Det kommer förhoppningsvis blir en fest nu när vi inleder andra halvlek av den här galet intensiva fotbollsperioden. Vi vet vi kan 3-0 till Malmö!

(Ja, eller 1-0 för den delen… verkar ju vara den senaste tidens resultat).

Jag hoppas tränaren inte kör på det gamla utan tar vara på de här senaste matchernas uppvisning. Visst är inte alla de unga exempelvis ultimata för den här typen av utmaning, men somliga spelare i den tidigare så ordinarie startelvan borde inte spela!

Jag vill se rätt attityd, vinnarinstinkt, styrka och vilja. Jag vill inte se uppgivenhet, flashigt spel bara för att och svaghet. Nej, ska vi ta hem det här behövs intelligens och koncentration i 90 minuter. Inga ursäkter. Vinna eller försvinna.

Heja Di Blåe!

Våldsamt onödigt

Det har varit en ovanligt lugn helg, ändå har det hunnits med ganska mycket och jag känner mig utvilad, redo för nya utmaningar och en ny arbetsvecka.

Dels har det hunnits med en filmkväll med nya homien, där åtminstone 2 av 3 filmer var helt okej. Dels har det varit allsvensk fotboll på juniorfotbollstid – omspelet som faktiskt slutade som den gjorde senast, med 1-0 till Malmö. Lite onödigt då med omspelet kan tyckas?

2 av 5 matcher på 11 dagar är alltså avklarade och 6 poäng inkasserade. Fortsätter vi så här?

Tog tag i medlemsinfon jag var tvungen att producera och som vanligt gick det fort, enkelt och hyfsat smärtfritt. Allt handlar bara om att sätta igång. Som vanligt.

Har funderat en del på det här med polisinsatser, dels eftersom MFF tvingades spela sin match på en sådan löjlig tid, men också efter att ha sett de 10-15 piketer som stod parkerade vid hotellet på väg till stadion. De var ju inte där lika mycket på grund av matchen som på grund av demonstrationen senare på dagen. Ungrasisterna skulle ju ut på stan och det räknades med en ganska stor motdemonstration.

Polisen finns ju för att skydda medborgarna och se till att lagarna följs. Löjligt att det behövs sådana insatser i fotbollssammanhang, men så är det ju. Finns alldeles för många idioter som inte förstått att fotboll är kärlek, att våld inte hör hemma i fotbollssammanhang.

Våld hör ju egentligen inte hemma någonstans i vårt moderna samhälle. Tycker jag i alla fall.

Självklart tycker jag att det är rätt att stå upp emot det rasistbudskap som rasisterna vill sprida, men att ge sig på dem med våld är någonstans inte rätt. Det är lika fel som att som partiledare för ett stort parti vägra medverka i en debatt för att man skulle få stå bredvid dem.

Samtidigt blir det någonstans löjligt när rasisterna snackar om att det är odemokratiskt att de inte får framföra sitt odemokratiska budskap. De får tycka vad de vill, men kan knappast räkna med att få medhåll, åtminstone inte från mig.

TGIF!

Det har varit en tung vecka, flera sjuka i mitt team på jobbet vilket lett till att jag hela veckan jobbat minst 150% och igår kändes det verkligen. Jag var så trött när jag kom hem att jag knappt orkade förbi affären för att plocka upp det absolut viktigaste som tagit slut. Men nu är det äntligen helg, inte en dag för tidigt!

För mig är det oerhört viktigt med lojalitet och att vara hjälpsam. Framför allt professionellt på arbetsplatsen. Ingen annan ska få lida för att jag inte gör det jag ska. Och medan jag är medveten om att jag har svårt att be om hjälp när jag har mycket, erbjuder jag mig mer än gärna att hjälpa andra. För mig är det fullkomligt naturligt att göra det. Men allt eftersom man får mer och mer arbetslivserfarenhet inser jag att alla verkligen inte är på det viset.

När någon är borta i vårt team så måste vi andra täcka upp åtminstone hjälpligt. Så är det bara. Och det gör vi ju också. De allra flesta visar verkligen viljan, hur mycket man än har själv så tar man på sig extrauppgifterna dels för de sjukas skull, men också för varandras skull.

Dock inte alla.

Redan innan jag började här (nästan) hade jag förstått att vi har en hypokondriker i teamet som, har det visat sig, inte gärna hjälper till på samma sätt som vi andra gör. Ursäkter och många dagars hemmavarande pga sjukdom har alltså lett till viss friktion inom teamet.

Personligen vill jag gärna tro gott om alla, men efter en månad i nya arbetssättet börjar jag också tröttna. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Jag vill inte verka religiös, men det är ju så. Vi får hoppas att det löser sig på något sätt.

Å annars är jag fett stolt över att jag eventuellt bidrog till att min namne fick nytt jobb! Woho! 

Bästa landslaget i världen

Det var länge sedan jag skrev en hyllningstext till ett fotbollslag. Sist var väl förra hösten då mitt kära himmelsblått avslutade 100-års firandet med guld. Bara häromdagen beklagade jag hur länge sedan jag såg en bra fotbollsmatch som fick mig att hoppa upp och ner.

Igår hände alltså det oväntade, oförklarliga, enormt fantastiska. Sverige slog de där orangea. Sverige slog världens nästbästa landslag.

Det bara måste ju betyda att vi är det bästa landslaget, eller? ;-)

Jag var som sagt rätt övertygad om att det inte skulle gå vägen, för i teorin har ju även en b-betonad holländsk laguppställning betydligt större kvalitet än det landslag som vi kallar vårt. Jag till och med frågade brorsan om han också skulle titta på när Holland vinner.

Tji fick jag, men jag lider inte direkt av det. Snarare motsatsen.

Det var en laginsats värd namnet där vi förvisso släppte in 2 mål, men vi gjorde ju 3 så då spelar det ju inte så stor roll. Det var sådan total harmoni och beslutsamhet, och grabbarna bara sprang. Elmander brukar ju göra det, men jag trodde på riktigt att Seb skulle ställa sig och spy efter att ha tagit ett språng tvärs över planen i tokfart! Och vilken säker straff han satte!

Mellberg nickade bort allt, Isak fotparerade när han hamnade fel, Martin Olsson toksprang, RElm kastade långt, Kim inledde målskyttet genom att slå frispark rätt i mål, Lustig försvarade och Anders snodde bollen från holländarna om och om igen.

När Toiboi missade friläget i slutet av första tänkte nog många att han skulle få skit för det, att det var chansen och han missade. Istället var han helt på rätt ställe och bevisade varför han kan vara precis så malmö-kaxig som somliga andra i laget när han satte det avgörande 3-2-målet i andra halvlek.

För en gångs skull satt jag där och hoppade upp och ner och knöt näven triumfartat medan jag nervöst, konstant, tittade på matchklockan. Det gick fanimej vägen! Sveriges landslag slog fanimej det holländska! Vem hade trott att det var möjligt?

Eftersom han den store från Malmö var avstängd har givetvis diskussionerna satt igång om att vi spelar mycket bättre utan honom i laget. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tror bara att han har ett sådant stort symbolvärde och att man sett honom göra det omöjliga så många gånger att man blir direkt besviken när han inte lyckas. Att man förväntar sig det. Det gör resten av laget också, så när han inte är med tar de allihop mer ansvar och gör gemensam sak av det.

Är han den store tillgänglig och frisk är det en ickefråga huruvida han ska få spela eller inte. Han är Sveriges bästa fotbollsspelare. En sån behöver vi när vi ska ner till Polen/Ukraina i sommar och (förhoppningsvis) slå de bästa av de bästa. Att vi har ett lag som kan prestera utan honom är bara en bonus.

Och när vi ändå pratar fotboll och Malmö, ”Disciplinnämnden slog fast att MFF var oskyldigt, men valde ändå omspel för att det inte fanns 100-procentiga bevis för att Djurgården var skyldigt”. Jag är på riktigt nyfiken vem som faktiskt är skyldig då!? Allt är inte svart och vitt, men i fotbollssammanhang känns det ändå ganska nära till hands. Hela historien är så skrattretande dåligt skött att det verkligen känns logiskt att omspelet kommer att ske kl 11, 38 timmar efter en annan match…

Mediala fel(s)teg

Helgen har varit bra men kort. Eller det känns som att den kom och gick alldeles för snabbt. Fast jag har ju ändå hunnit med en hel del. Fotboll, fredagsmys, handling, utgång, familjemiddag. Men roligast har nog varit alla politiska diskussioner om de mediala felstegen som två sossar i maktpositioner sysslat med de senaste dagarna.

Dels gjorde ju Malmös starke man ett utspel om att brottsbenägna med invandrarbakgrund skulle utvisas, men fick sedan klargöra att det handlade om dem som inte är svenska medborgare. Det blev naturligtvis oerhört kritiserat. Från alla håll.

Att folk inte lär sig, rasisterna må ha rätt i att många håller med dem i invandringskritiken, men att göra det offentligt möts sällan med hejarop.

Sedan har ju sossarnas partiledare, han med mustaschen, återigen klantat sig och jag ser inte hur han kan tas på allvar, än mindre se till att partiet går framåt. Okej, att alla kan begå misstag, men han verkar liksom ha gjort saker med vilje, för att han kan. Och sättet han försvarar att han mottagit betydligt mer bostadsbidrag än han skulle är ju rent ut sagt ett skämt.

Nej, jag säger då det och håller fast vid att jag inte kommer att stödja dem så länge han sitter vid första stolen.

Och sedan utspelet kring debatten och vägran att vara med bara för att han skulle behöva stå bredvid rasisten. Jag förstår att vänstern tar det beslutet, de vill ju väldigt gärna markera allt vad de kan vid alla tillfällen.

Men medan de nog tog beslutet för att visa sin ståndpunkt och vinna på det, är nog sossarna och vänstern de största förlorarna. Ingen tror att de spelar för samma lag som rasisterna. Men att inte ta debatten ens, det funkar inte. Det såg vi när de trots allt kom in i riksdagen. Nu finns de där och även om stora delar av deras politik inte kan legitimeras får man någonstans respektera det demokratiska mandat de sitter på. Oavsett om man håller med dem eller inte.

Fredagsmys

Vi hade en diskussion igår på lunchen, jag och ett par kollegor. Den handlade om hur skönt det faktiskt är att ta det lugnt på fredagskvällen, stanna hemma och njuta av det där fredagsmyset. Faktum är att man ju är ganska slut efter en veckas arbete med tidiga morgnar och fokus och allt vad det innebär. Då är det rätt skönt att bara få vara och inta soffläge.

Eftersom man är trött från början, går man ju oftast och lägger sig i lagom tid vilket innebär att man kan vakna hyfsat utsövd ganska tidigt och därmed ha hela lördagen på sig att hinna med att göra saker innan man eventuellt utnyttjar att det är helg och går ut och roar sig.

Helgen blir liksom längre på något vis. Och det är liksom alltid positivt.

Stora visioner

En annan lekte igår intervjuare åt min namne Malmöiten. Det var skoj. Jag tycker ju att en hel del konstiga saker är roliga, och intervjuer är onekligen en av dem. Har ju dessutom en del erfarenhet av dem på senare tid, en 7 st mellan mars och juli, så jag kanske inte är expert men har ju hört standardfrågorna ett antal gånger och kan en del knep som oftast funkar. Så hoppas att det hjälpte henne och att det hela går vägen! 

Annars så har jag de senaste dagarna, via twitter som vanligt, följt debatten kring Birros senaste klanterier. Jag blir återigen överraskad över hur bra han är på att inte tänka på konsekvenser och på att utmåla sig själv som offer. Visst är det tokigt av tv-kanalen att sparka honom på grund av det – let’s face it, alla vet var han står politiskt – men jag kan liksom inte förmå mig att tycka synd om honom. Han har det ju trots allt ganska bra och lär inte stå utan inkomst nu eftersom han inte gjort det efter tidigare klavertramp. 

Och den nygamle blivande ryska presidenten snackar kompisklubb för vad jag antar är odemokratiska länder i öst med mindervärdeskomplex. Intressant, och som Tysken sa, det har ju varit på tok för mycket snack om demokrati på sista tiden. Man förstår ju om de känner sig lite utanför. 

När han dessutom ser till att de markerar i säkerhetsrådet genom att motsätta sig påtryckningar på Syrien förstår man ju att han söker allierade hos andra som inte är så förtjusta i att makten ska komma från folket. 

Ikväll har jag framfört min webbvision inför mina styrelsekamrater. Det känns bra och de har fullt förtroende för att jag kan åstadkomma underverk. Nåja. Det blir spännande i alla fall. Jag är ju faktiskt själv övertygad om min visions storhet. Hur det blir återstår väl att se.

Vardagsrytm igen

Den här bloggen heter ju så fint Mitt i Livet och det är vad jag varit den senaste tiden. Därav tystnaden. Eller, ja, tystnad och tystnad, jag har ju fört oväsen på andra håll och de som haft (o)turen att finnas närvarande har koll på läget.

Jag är tillbaka på Ingenjörens arbetsplats sedan en tid tillbaka och börjar äntligen känna att jag har lite koll på läget. Att man frågar saker behöver ju trots allt inte betyda inkompetens eller okunskap, det är ju bara det att jobbet är så väldigt ombytligt ibland och vissa dagar är såklart konstigare än andra.

Jag har i alla fall hittat min plats och trivs som teaterapan mitt på scenen och hoppas lite försiktigt på en fortsättning även när just det här uppdraget går mot sitt slut.

Det jag verkligen finner motiverande är att jag fortsätter att utvecklas och får utrymme att göra det jag är bra på lika mycket som jag får lära mig nya saker. Eller kanske i takt med varandra.

Det är det här med att lära känna sig själv och lära sig nya saker, den resan tar nog inte slut förrän man lämnar in handduken för sista gången.

Och även om jag mest känner att jag just sover, jobbar, äter ungefär och försöker att inte gå under av mörkret som redan nu börjar göra sig påmint, så händer det givetvis saker vid sidan om ändå. Och när nu vardagen börjar bli just vardag och rytmen börjar infinna sig kanske orken att göra saker vid sidan av infinner sig lite mer.

Kanske kan jag få liv i den här bloggen igen. Om inte annat så för min egen skull.