Det var länge sedan jag skrev en hyllningstext till ett fotbollslag. Sist var väl förra hösten då mitt kära himmelsblått avslutade 100-års firandet med guld. Bara häromdagen beklagade jag hur länge sedan jag såg en bra fotbollsmatch som fick mig att hoppa upp och ner.
Igår hände alltså det oväntade, oförklarliga, enormt fantastiska. Sverige slog de där orangea. Sverige slog världens nästbästa landslag.
Det bara måste ju betyda att vi är det bästa landslaget, eller? ;-)
Jag var som sagt rätt övertygad om att det inte skulle gå vägen, för i teorin har ju även en b-betonad holländsk laguppställning betydligt större kvalitet än det landslag som vi kallar vårt. Jag till och med frågade brorsan om han också skulle titta på när Holland vinner.
Tji fick jag, men jag lider inte direkt av det. Snarare motsatsen.
Det var en laginsats värd namnet där vi förvisso släppte in 2 mål, men vi gjorde ju 3 så då spelar det ju inte så stor roll. Det var sådan total harmoni och beslutsamhet, och grabbarna bara sprang. Elmander brukar ju göra det, men jag trodde på riktigt att Seb skulle ställa sig och spy efter att ha tagit ett språng tvärs över planen i tokfart! Och vilken säker straff han satte!
Mellberg nickade bort allt, Isak fotparerade när han hamnade fel, Martin Olsson toksprang, RElm kastade långt, Kim inledde målskyttet genom att slå frispark rätt i mål, Lustig försvarade och Anders snodde bollen från holländarna om och om igen.
När Toiboi missade friläget i slutet av första tänkte nog många att han skulle få skit för det, att det var chansen och han missade. Istället var han helt på rätt ställe och bevisade varför han kan vara precis så malmö-kaxig som somliga andra i laget när han satte det avgörande 3-2-målet i andra halvlek.
För en gångs skull satt jag där och hoppade upp och ner och knöt näven triumfartat medan jag nervöst, konstant, tittade på matchklockan. Det gick fanimej vägen! Sveriges landslag slog fanimej det holländska! Vem hade trott att det var möjligt?
Eftersom han den store från Malmö var avstängd har givetvis diskussionerna satt igång om att vi spelar mycket bättre utan honom i laget. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tror bara att han har ett sådant stort symbolvärde och att man sett honom göra det omöjliga så många gånger att man blir direkt besviken när han inte lyckas. Att man förväntar sig det. Det gör resten av laget också, så när han inte är med tar de allihop mer ansvar och gör gemensam sak av det.
Är han den store tillgänglig och frisk är det en ickefråga huruvida han ska få spela eller inte. Han är Sveriges bästa fotbollsspelare. En sån behöver vi när vi ska ner till Polen/Ukraina i sommar och (förhoppningsvis) slå de bästa av de bästa. Att vi har ett lag som kan prestera utan honom är bara en bonus.
Och när vi ändå pratar fotboll och Malmö, ”Disciplinnämnden slog fast att MFF var oskyldigt, men valde ändå omspel för att det inte fanns 100-procentiga bevis för att Djurgården var skyldigt”. Jag är på riktigt nyfiken vem som faktiskt är skyldig då!? Allt är inte svart och vitt, men i fotbollssammanhang känns det ändå ganska nära till hands. Hela historien är så skrattretande dåligt skött att det verkligen känns logiskt att omspelet kommer att ske kl 11, 38 timmar efter en annan match…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar