TGIF!

Det har varit en tung vecka, flera sjuka i mitt team på jobbet vilket lett till att jag hela veckan jobbat minst 150% och igår kändes det verkligen. Jag var så trött när jag kom hem att jag knappt orkade förbi affären för att plocka upp det absolut viktigaste som tagit slut. Men nu är det äntligen helg, inte en dag för tidigt!

För mig är det oerhört viktigt med lojalitet och att vara hjälpsam. Framför allt professionellt på arbetsplatsen. Ingen annan ska få lida för att jag inte gör det jag ska. Och medan jag är medveten om att jag har svårt att be om hjälp när jag har mycket, erbjuder jag mig mer än gärna att hjälpa andra. För mig är det fullkomligt naturligt att göra det. Men allt eftersom man får mer och mer arbetslivserfarenhet inser jag att alla verkligen inte är på det viset.

När någon är borta i vårt team så måste vi andra täcka upp åtminstone hjälpligt. Så är det bara. Och det gör vi ju också. De allra flesta visar verkligen viljan, hur mycket man än har själv så tar man på sig extrauppgifterna dels för de sjukas skull, men också för varandras skull.

Dock inte alla.

Redan innan jag började här (nästan) hade jag förstått att vi har en hypokondriker i teamet som, har det visat sig, inte gärna hjälper till på samma sätt som vi andra gör. Ursäkter och många dagars hemmavarande pga sjukdom har alltså lett till viss friktion inom teamet.

Personligen vill jag gärna tro gott om alla, men efter en månad i nya arbetssättet börjar jag också tröttna. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Jag vill inte verka religiös, men det är ju så. Vi får hoppas att det löser sig på något sätt.

Å annars är jag fett stolt över att jag eventuellt bidrog till att min namne fick nytt jobb! Woho!