Strax före 18 begav jag mig hemifrån med mamma som ville följa mig till flygbussen när hon inte ville köra mig till flygplatsen. Vi hittade hållplatsen efter visst letande och snart bar det av. Jag tog den tidigare flygbussen för att säkert vara på plats i tid. Jag köade för att checka in mitt baggage. Jag pep inte i säkerhetskontrollen. Jag tog en snabb reseöl innan jag begav mig mot gaten och det redan försenade planet. Framåt 22 satt jag på planet och väntade på avfärd. Planet var inte fullbokat så man fick lite space i det trånga utrymmet. Resan var helt okej tills vi närmade oss landning och planet nästan störtar ner (kändes det som) i hur hög hastighet som helst. Vi når landningsbanan i fortsatt hög hastighet och medan piloterna försöker få planet att stanna börjar planet ”wobbla” fram och tillbaka.
Jag är resvan och knappast särskilt flygrädd, men för ett kort ögonblick innan planet stod helt still undrade jag om slutet var nära.
När mina fötter väl var på marken andades jag ut och gick mot passkontrollen. UK är ju lite speciella av sig och förstår inte att man bara kan vinka förbi mig. Vad jag inte förstår är vad som skulle hänt mellan de många passkontrollerna jag redan hade passerat under kvällen (incheckningen av min väska, passkontrollen på flygplatsen och sedan vid gaten...). Men, men, inte läge att protestera, utan det var bara att vänta snällt och gå igenom kontrollen med ett leende. Min väska hade åtminstone kommit fram och väntade på mig så att jag kunde bege mig ut och leta upp taxichauffören som skulle plocka upp mig.
Det visade sig vara en man från Tipperary, Irland, som bott lite överallt som skulle köra mig och som efter 2 ord fick mig att plocka fram Dublin-accenten (för två ord på utspädd irländsk dialekt är tydligen allt som krävs...). Han var i alla fall trevlig och jag var rätt tacksam över att han väntade på mig så att jag slapp hitta egna färdmedel för den över 1,5 timme långa färden till slutdestinationen.
Dublin förresten, det är snart 10 år sedan jag och Holländskan satte oss på ett likadant RyanAir-plan och begav oss på vårt livs äventyr. Tiden går fort när man har roligt eller något, för jag minns fortfarande den avresan och de första dagarna som om de vore igår. Och 10 år förresten, hur gammal är jag inte då!?
En lång taxiresa senare checkade jag så småningom in på mitt hotell strax före klockan 1 på natten lokal tid. Väl på mitt rum hittade jag en tv-kanal med sitcoms och lullade runt ett tag innan jag lyckades somna in strax före klockan 2 lokal tid.
Måndagmorgon vaknade jag strax före klockan som var ställd på 8. Tur var väl det för mobilen (med alarmet) låg trots allt långt ifrån sängen då jag inte hade lyckats hitta ett eluttag vid sängen. Jag gick upp, duschade och gjorde mig i ordning innan jag gick ner och fick beskedet att frukost inte ingick i min bokning. Oh well, frukost var ju trots allt nödvändigt så det var väl bara att betala. Strax före 9 blev jag upplockad av min engelska kollega och lärare (som var i Sverige i förra veckan) och körd de drygt 20 sekunderna till arbetsplatsen. Där ”skuggade” jag det engelska kundserviceteamet och lullade runt tills klockan var dags att bege mig hemåt.
Det var lite småtungt framåt eftermiddagen då ”jetlaggen” efter resan och de få och sena timmarnas sömn gjorde sig påminda, men efter en stunds lugn på hotellrummet var jag redo för middag. Läraren (eller hon är väl nästan mer som en kompis nu...) plockade upp mig i sin stora bil och körde mot en väldigt engelsk och rustikt inredd restaurang för kvällens middag. Hon lovade ju när hon var i Sverige att jag inte skulle behöva käka ensam och hon höll sitt löfte mer än väl. Vi hade en mycket trevlig middag med god (engelsk) mat och mycket trevliga samtal. Efter några timmar körde hon mig till hotellet igen och jag kunde slappa en stund innan jag stupade i säng.
Tisdagmorgon vaknade jag av alarmet och käkade frulle innan jag tog mig gåendes till arbetsplatsen. Väl på plats fick jag på förmiddagen sitta med en del av kundtjänsten som jag inte varit i kontakt med tidigare och sedan sitta med läraren och gå igenom potentiella situationer för att känna mig säkrare om de situationerna dyker upp på riktigt. Somliga saker klarnade lite mer och andra vet jag att jag kommer behöva titta på mer. Dagen gick fort och snart befann jag mig på hotellrummet igen för att pausa innan jag blev upplockad av läraren igen för en ny middagsdejt på en annan hyfsat engelsk restaurang.
När jag kom tillbaka till hotellet packade jag och lullade runt lite innan jag somnade. Imorse struntade jag i att äta den dyra frukosten utan checkade bara ut och var glad över att se att samma irländska chaufför som körde mig dit skulle köra mig tillbaka till flyget. Jag var där i god tid (man vet ju aldrig), men köandet gick fort och jag hade gott om tid att både strosa runt lite och äta frukost.
Planet var i tid och landningen var betydligt trevligare denna gången. Roligast denna resan var nog när jag gick igenom tullen och en vovvsing var så intresserad av mig att en tulltant ville kolla om jag hade olagliga saker i mitt baggage!
Det har varit en både lärorik och rolig resa och jag känner mig både utvilad och full av intryck. Hur jag ska klara av att vakna vid 6 imorgon bitti förblir dock väldigt oklart. Skönt att det snart är helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar