Torka tårar

Igår visades sista delen av ”Torka aldrig tårar…” och jag fick då torka tårar från mina egna kinder. En sådan fantastisk tv-serie! Fantastisk historia, fantastisk produktion och fantastiska skådespelare. Och ett så oerhört viktigt ämne. Om man inte blir rörd av åtminstone sista avsnittet så är man en helt annan typ av människa än jag är.

Men allra mest har serien pratat om hur homosexuella på 80-talet i Sverige behandlades så fruktansvärt illa, oavsett om de blivit sjuka eller inte. Jag är övertygad om att även om det säkert blivit bättre så är det säkert inte helt lätt idag heller, åtminstone i vissa kretsar. Det gör mig oerhört ledsen, eftersom jag själv tycker att människor ska få älska vem de vill och få lov att visa det på lika villkor utan att bli utsatta för diverse trakasserier.

När den tidigare nämnda kollegan (som tydligen fortsatt titta på serien trots att hon sa att hon absolut inte skulle göra det) skriver på FB efter sista avsnittet att hon inte tyckte att det var sorgligt och ifrågasatte varför de homosexuella var tvungna att framstå som ”fjollor”, blir jag inte längre arg, jag blir bara ledsen. Ledsen över att det finns såna människor som är på det viset, som inte kan se saker ur andras perspektiv och så inser jag hur viktigt det är att vi fortsätter prata om detta. Att vi fortsätter att ge detta medial uppmärksamhet. Att vi fortsätter tala om för människor som henne att hon har fel, att hon förvisso har rätt att tycka vad hon vill, men att vi andra inte håller med.

Man måste ju inte berätta allt man tycker. Man borde ha en intern empatikontroll som hjälper en tänka igenom tankarna en gång till innan man uttrycker dem.