Guldstrid

I fredags kväll klädde jag på mig så mycket kläder jag bara kunde (2 byxor, 4 tröjor, tjocka strumpor, stövlar, halsdukar, varmaste vinterjackan, vantar och filt) och begav mig mot Stadion tillsammans med Brasilianskan. Malmö skulle möta Djurgården och vi skulle heja fram dem till vinst. Det bidde 1-0, men snart 1-1. Det blev onödigt spännande, men kändes ändå som att vi skulle vinna så det var bara att fortsätta sjunga och fortsätta tro. Djurgården var inte alls dåliga, spelet var ganska jämt, men i andra kom Malmö in efter att uppenbarligen ha druckit bumbisaft eller något för helt plötsligt gjordes 2 snabba mål med kort tid emellan, och båda var i Djurgårdens kasse. :-)

Att det var en bra start på helgen var det inget tvivel på, det kunde om inte annat min röst intyga. Eller nej, den kunde ju inte riktigt det, det var ju det som var poängen.

Vi lämnade stadion och vandrade hemåt på stelfrusna fötter, och väl hemma studsade jag lite till. Jag tittade på tabellen och såg det vackra himmelsblå längst upp. Som det ska vara. Men jag tänkte att det är väl bara idag, imorgon lär vi väl förlora förstaplatsen igen.

I lördags kollade jag resultatet och insåg att Häcken förlorat. Så vi behöll topplatsen en dag till.

Igår kollade jag resultatet och insåg att AIK bara spelat oavgjort. Så vi höll toppen en dag till.

Idag spelar Elfsborg. Jag hoppas få titta på resultatet ikväll och inse att vi fortfarande leder, men tar det inte för givet. Fotbollen är rund och allt kan hända och jag känner ju inte att Malmö tar hem detta, hur mycket jag än skulle vilja att det var så. Med det sagt sjunger jag ändå att guldet ska hem och följer ju fortfarande matcherna slaviskt. Till skillnad från många andra Malmöbor.

Känns som att fler än jag inte känner att det är ett guldår, så lite folk som det var. Inte ens medgångssupportrarna verkar ha fattat hur tabellen ser ut.

Men det spelar ingen roll. Framåt Malmö! Mot guldet!