Pengar är inte allt

Jag hade så många politiska diskussioner i helgen (och var stundtals väldigt upprörd) och vi diskuterade bland annat välfärden som blir sämre och sämre. Mamma tyckte att om alla betalade 1 krona mer i skatt så skulle det ju bli rätt mycket att skapa välfärd för. Pessimisten i mig (ja, hen kliver fram ibland om än inte ofta) sa att de pengarna troligtvis ändå skulle gå till högre löner för politiker och tjänstemän. Inte för att jag inte tycker att de ska ha betalt för sitt arbete – för det är klart de ska – man kan väl bara fråga sig om det verkligen går att motivera höga löner som ska betalas av skatten. Ta t.ex. den före detta ministernissen som på halvtid ska fixa jobb i telekombranschen åt alla dem som förlorat jobbet när Sony Ericsson varslat. Han skulle få 45 laxar i månaden för det om jag inte missminner mig. 45 laxar för ett halvtidsgig. 45 laxar skattepengar som hade kunnat satsas på annat, t.ex. välfärden.

Jag är för att man ska få en lön som motsvarar prestation och ansvar, men skäms man inte när man har en månadslön som närmar sig tresiffrigt som enbart finansieras av alla andras avdrag på lönen?

Jag roade mig idag med att kolla på medellöner för de jobb jag haft de senaste åren idag. Det är ju inte direkt några högavlönade jobb, framför allt eftersom jag inte är man. Till och med som meteorolog skulle man tjänat bättre, vilket ju är lite charmigt med tanke på hur ofta de har fel.

Som min kollega sa, ”jag har suttit här i över 25 år och tittat på vädret då borde jag ju också få högre lön”.

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill ha högre lön, det är klart jag vill det, men jag tycker samtidigt att lönen måste ställas i relation till flera olika faktorer; som t.ex. prestationen och ansvaret och kanske erfarenhet, utbildning o.s.v. men också hur mycket man faktiskt behöver för att klara sig (utan lyxvilla, lyxbåt, lyxbil… ja, utan lyx helt enkelt).

Och så kanske människor som arbetar med människor skulle få lite mer i fickan än de som arbetar med maskiner. (Lite som jag tycker att det är konstigt att ekonomisk brottslighet alltid döms hårdare än brott mot människor…) Vi borde liksom satsa på varandra åtminstone lika mycket som vi satsar på saker.

Och visst förstår jag också att en chef ska ha mer betalt än sina anställda, denne är ju ytterst ansvarig på ett sätt de anställda inte är, men det måste ju finnas någon form av måttlighet även där.

Jag tänker tillbaka på den där intervjun jag var på, för det där jobbet där man skulle jobba för i princip ingenting med skyhöga krav, för mannen som var chef och sa att pengar ju alltid var det viktigaste. Nu är inte jag född igår, så det är klart att jag förstår att pengar är en viktig dimension av ett företags arbete, men jag kan aldrig tycka att det är det viktigaste. Varken på en arbetsplats eller i mitt val av arbete. Jag tjänar hellre mindre och gör något jag trivs med på en arbetsplats jag trivs på, än jobbar någonstans där jag blir deprimerad men tjänar massor.

Men det kanske bara är jag?

Och de som tjänar massor på sina drömjobb har väl antingen valt rätt eller bara insisterat. Oavsett tror jag att en nationell lönerevision skulle visa på enorma skillnader mellan olika yrken, kön och åldrar. Skillnader som kanske inte behövt vara där.