På 1,5 år hinner man trots allt rota sig lite. Man har hittat sina rutiner, man har lärt känna folk. Och det är egentligen det som känns värst. En annan tycker ju inte om avsked. Vissa människor vill jag bara helt enkelt ha kvar. Men jag vet inte hur jag ska lyckas med det.
Men jag ska inte bli alltför melankolisk. Jag ska ju få nytt jobb (hoppas jag). Jag håller fortfarande tummarna för de där 2 jobben jag inte hört något om, och håller på med två nya ansökningar. Jag ligger minsann inte på latsidan. Det har jag inte råd med.
Och i helgen åkte vi över till Köpendansk. Det var jag, Ingengören, Malmöiten, Holländskan och hennes parkompisar. Vi käkade gott och gjorde ett par barhopp och joinades så småningom av Miss Iceland som gjorde välkommen comeback i min umgängeskrets. Det blev en väldigt trevlig kväll, även om jag på hemvägen slogs av tanken att det bara var konstigt folk som var ute sådär dags. Först redan på tågstationen i Köpendansk, fulla människor som sprang fram och tillbaka mellan olika spår, och sedan på bussen då en man frågade mig ”om jag fått någon kärlek ikväll” och sist när jag mötte ett cyklande par som uppenbarligen bråkat och skrek på varandra. Jag gick snabbt hem och stängde dörren om mig. Men visst hade det varit en trevlig kväll åtminstone fram till dess.
Igår tog jag det mest lugnt. Lyckades fixa lite av det jag lovat mig och tog mig ut en snabb sväng i regnet. Men sedan kunde jag inte somna. Vet inte om det var för att jag låg och tänkte på alldeles för intressanta saker eller om det är stress över vad som komma skall. För en som trots allt är rätt bra på att planera upp saker känns jag väldigt oorganiserad när jag inte har en aning om vad jag ska pyssla med nästa vecka. Oh well, det löser sig väl. Det gör det alltid. Förhoppningen är ju bara att det ska lösa sig på ett bra sätt. På ett sätt som jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar