Ja, se det snöar…

Efter en halvsjuk men ändå ganska småmysig helg befann jag mig imorse återigen på gamla arbetsplatsen för ett gästspel. Utöver gårdagens rejäla snöfall som ledde till bussproblem imorse, var det ändå helt okej att dra till jobbet igen. Jag skulle ju åtminstone få göra något som kändes lite kvalitativt. Roligt också att alla är så glada att se mig! Det värmer hjärtat så att bitterheten inte helt tar över! Resten av veckan (utöver imorgon då jag ska gästspela igen) är dock mycket oklar. Det skulle dock inte förvåna mig om min arbetsgivare skickar ut mig på nya struntuppdrag.

Och Tysken var ju nere och vi hann med både mysmiddag, då Ingenjören och Holländskan hävdade att jag utvecklats mest i matlagningen genom tisdagsklubben (marängpaj minsann!), och en sväng ute på stan, efter att Tysken julfestat igång sig. 

Och så har det snöat och snöat och snöat lite till. Och sen har det snöat ytterligare.

Jag hade en lång diskussion om ett jobb som jag sökte med pappsen, han undrade hur hög nivå det var på det och jag kände att det struntade jag lite i. Efter förra veckans struntuppdrag ville jag helt enkelt inte mer. Jag ville bort. Om det så bara innebar att jag skulle lulla med minimalt ansvar ett tag. Man kan ju alltid fortsätta söka jobb sen om man vill.

Och så kan jag konstatera att karma existerar i allra högsta grad… :-s