Igår var det så dags att ta mitt nya politiska engagemang
till en helt ny nivå. Malmöiten och jag skulle ju gå på möte och träffa fler
medlemmar och se hur det kändes att ha gått med i ett parti. Se om det
fortfarande kändes rätt. Och när vi tryckte i oss lite indiskt stunden innan
var vi lite nervösa, men vi promenerade bort och möttes av ca 14 personer och
medan inledningen kändes lite förvirrad var stämningen ändå väldigt god.
Eftersom gruppen inte var så stor och vi var många nya där,
skulle vi gå varvet runt och berätta vem vi var och varför vi var där. Det är
ju såna rundor som alltid gör mig så himla nervös för att jag sällan kommer på
bra saker att säga, men ärligt talat kändes det bra den här gången. Jag var
exalterad och upprymd över möjligheten att berätta om framför allt intresset
för huvudämnet för kvällen (och gruppen i stort) och ilskan som på många sätt
lett mig till stolen jag nu satt på.
Jag fick dessutom genast gensvar och reflekterade kort
över gruppens öppenhet och nyfikenhet. Det var något som fanns under hela
kvällen faktiskt, ingen avbröt eller satte sig på tvären utan diskuterade man
var vi ganska överens eller åtminstone inte misstroende mot varandra.
Det är rätt sjukt att det ska vara en sån stor grej. Att
samtalstonen och den generella öppenheten ens är något att reagera på, men det
är en diskussion för en annan gång...
På det stora hela kände jag på många sätt att jag hade
hamnat i ett rum med likasinnade, där jag kände att jag kunde hänga med i
diskussionerna och både få uttala mig med och få lyssna på smarta kommentarer.
Jag kände mig både välkommen och som hemma och gick därifrån med både en känsla
av jävlaranamma och en leende vilja att återvända.
Det kändes rätt helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar