Vi fortsätter i rasande tempo i höstmörkret. Verkar som
att jag är inne i en period av mycket aktiviteter på både det ena och det andra
planet.
I fredags efter att brorsan ringt och informerat om att
de trots allt skulle på styvsysterdotterns kalas fick jag specialuppdrag att
presenthandla och tog mig till nya mobiliahuset för första gången. Detta delvis
av nyfikenhet och delvis för att möta rädslan efter att ha drömt mardröm om
stället. Men jag var inte rädd. Jag var mest fascinerad och positivt överraskad
både av hur det såg ut och vilka affärer som fanns där. Men så hade jag ju
handväskan en storlek större också. Det kanske underlättade. Med viss support
från presentspecialisten also known as Tysken kände jag mig nöjd med mina inköp
och begav mig så småningom hemåt för fredagsmys med fotbollsmatch.
Arg depression över landslagets spel blev tokglädje när
jag insåg vad resultatet faktiskt innebar – att vi får vara med i leken
åtminstone 1 sista omgång, att det inte slutade med gruppspelet. Glädjen gjorde
att jag bestämde mig för att se på det uppenbart sorgliga avskedsavsnittet av
Glee därefter, och efter att ha bölat mig igenom hela avsnittet kändes det som
att jag hade gått igenom de flesta känslorna under loppet av en fredagskväll...
Lördagen inleddes så småningom med en promenad med
Malmöiten och snack om feminism, politik och allting däremellan. Efter en dusch
och lite ta det lugnt tid kom till sist brorsan, svägerskan och lilleman och
hämtade upp mig för kalaset ute på landet.
Jag förberedde mig på de många frågorna angående min om
inte nya så i alla fall mycket mer konkreta politiska inriktning som mer eller
mindre cementerades på fredagskvällen. Mammas direkta stöd var knappast
oväntat, men samma stöd förväntades inte av alla närstående. Men efter att jag
tagit mitt beslut känner jag mig redan lugnare och som att jag på en gång är
mer förmögen att föra en diskussion på ett sätt där jag slipper hetsa upp mig
eller bli upprörd, utan där personen jag diskuterar med snarare tvingas
förklara varför mina fullkomligt grundläggande åsikter inte ska tas på allvar.
Givetvis måste inte alla människor hålla med mig i min
politiska uppfattning, men jag förväntar mig ändå ett stöd av mina nära och
kära. Ett ”vad roligt att du engagerar dig”, inte nödvändigtvis ett ”du har så
rätt”. Men alla är ju inte förmögna att se andra människors känslor och behov. För
en del är det viktigare att konstatera att man inte håller med.
Mamma sa det nog bäst när hon sa att hon troligtvis
skulle stöttat mig även om jag gått med i rasistpartiet även om hon nog hade
blivit lite besviken. Jag svarade med
att hon verkligen inte skulle stötta mig om jag hade fått för mig något så dumt,
det hade inte jag gjort om rollerna varit omvända.
I söndags skulle jag ha promenerat igen, men det totala
regnhöstovädret höll mig inne tills jag tvingades iväg på snusuppdrag. Jag som
slutat sedan 2 månader nu (!) tvingades ut för att handla snus till min
snusande familj. Nåja. Efter det åkte vi hem till brorsan, svägerskan och lilleman
och myste och lekte ett par timmar.
Måndagseftermiddagen spenderades i stora delar på bussen,
då en bilolycka försenade all trafik och en bussresa som normalt sett tar
någonstans mellan 30-40 minuter helt plötsligt tog 1 timme. Nu är det såklart
oerhört sorgligt när en olycka är framme, oavsett om folk skadas eller inte,
men framför allt är det ju så fruktansvärt dumt och onödigt. Jag tror att folk
har lite för bråttom ibland och stressar för att få ihop det där berömda
livspusslet och därmed kanske inte har fullt fokus på det de håller på med för
stunden. Att det sedan påverkar och försenar hur många pendlare som helst är ju
en tråkig bonus i sammanhanget.
Redan försenad tog jag mig till nya mobilia igen för
ytterligare bebispresentinköp och till sist var jag hemma 18.40, en bra bit
över en timme senare än jag normalt sett borde vara hemma...
Landslaget spelade sista matchen innan playoff mot
tyskarna igår kväll, och matchen slutade precis som i Berlin med 8 gjorda mål,
även om det i denna matchen fanns en tydlig vinnare. Men att vårt landslag
inledde så starkt med att ta en 2-0-ledning hade jag nog aldrig kunnat gissa. Nu
väntar en svårare playoff än nödvändigt, men vi är åtminstone med så långt. Huruvida
det blir Brasilien eller inte får vi väl se, men nu väntar istället fullt fokus
på de himmelsblå hjältarna och den guldstrid vi onekligen är inblandade i.
Idag på förmiddagen arbetade jag för första gången i mitt
liv hemifrån. Det innebar sovmorgon – och möjlighet att i princip gå från
sängen till kontoret utan att passera gå – och en rofylld tillvaro där jag hade
möjligheten att fokusera på sånt jag inte känner går på arbetsplatsen. Och
sotarna kom tidigt (de var ju den direkta anledningen till att jag satt hemma)
och fixade det de skulle och jag kunde sedan slappna av i vetskapen om att jag
i lugn och ro kunde bege mig mot Lund i lagom tid.
Det kändes vuxet på något sätt att arbeta hemifrån, att
få lov att göra det, och när jag tryckte i mig lunchen kl 11 för att hinna
innan jag skulle gå mot bussen, fastnade jag framför en riksdagsdebatt och
tänkte shit hur många vuxenpoäng har jag inte nu samlat på mig bara idag! Något
måste jag ju göra när alla andra bara ynglar av sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar