Mästarna från Malmö här är vi!

Ja, det var ju det här med guld och det faktum att det är en himmelsblå metall nu igen... :-)

Inför säsongen och under inledningen så var jag väl normalt övertygad om att detta var en guldsäsong, men någonstans där mitt i tappade jag tron och tänkte väl att detta var ytterligare en säsong då vi är med däruppe, och det är ju kul, men att det troligtvis inte skulle räcka hela vägen.

Tji fick jag! Och jag kunde inte vara gladare över att ha så fel.

Fast det är klart, tron kom ju tillbaka och de senaste matcherna har jag varit så övertygad om guld och dess himmelsblå nyans att inte ens en kass match kunde rubba tron på laget och att guldet skulle him igen.

Så landade vi på en måndag då stormen intagit Skåne medan Malmö och ungefär 4000 himmelsblå skulle spela på ”skräckarenan” i Borås med chansen att ta hem guldet redan där. (Annars skulle det ju komma hem på söndag....) Det stormade så pass mycket att mamma undrade om jag verkligen skulle komma över, om vi inte skulle skita i att ta hem och se matchen ändå.

Men det står ju guld på spel, sa jag. Och flög dit med blåsten efter att klartecken om att matchen faktiskt skulle spelas givits.

Jag tänker på 2004, mitt första guld och också min första säsong som himmelsblå. Lite magiskt sådär att få vara med och fira ett så efterlängtat guld.

Jag tänker på 2010, mitt personliga riktigt efterlängtade guld, som kom samma år som klubben fyllde 100 år. Det var också som en saga.

Denna gång, 2013, tog vi hem guldet på bortaplan på en stadion vi i princip alltid haft svårt på, i en storm som riskerade ställa in guldfesten på planen.

Innebär det att Malmö bara vinner guld på sätt som innebär berättelser utöver det vanliga?

Det spelar egentligen inte så stor roll idag, huvudsaken är att guldet är himmelsblått och på söndag ska vi fira det på en helt himmelsblå stadion. Tills dess kommer jag troligtvis ha stora svårigheter att sluta le från öra till öra. Det får folk ha överseende med. :-)