Olika sidor av samma mynt

Där hade jag suttit, på ett tomt kontor i sällskap av sommarprat om mens och vinterprat och sedan lite allmän standup med Soran Ismail och blivit på ganska bra humör trots ensamheten och den ganska stora bristen på arbete att göra. Sorans humor och samhällskritik är min humor och samhällskritik och jag satt där och småskrattade och njöt i min ensamhet.

Jag hade ingen aning om vad som skulle ske bara lite senare.

Jag lämnade jobbet, gick till bussen och kollade igenom sociala medier medan jag lyssnade på bautalistan på spotify. Jag funderade på om jag verkligen skulle lyssna på ett sommarprat till idag, men bestämde mig till sist för att göra det. Jag skulle ju ändå handla på vägen hem och någon form av ljud i öronen då var ju verkligen inte fel. Jag valde det av Jenny Strömstedt och fick världens chock bara någon minut in i programmet.

Hon pratade om ett mord som hennes farfar eventuellt utfört uppe i Ångermanland 1924. Den mördade satt i kommunfullmäktige och hade 11 barn.

Jag reagerade direkt. Jag tittade på telefonen som för att få se en bekräftelse på det jag trodde jag hört. Historien fortsatte och jag blev mer och mer övertygad.

Hon pratade om mordet på min farfars far! Något jag själv bara blivit medveten om för några månader sedan, strax innan farfar somnade in för sista gången.

När sommarpratet var slut och jag var hemma, ringde jag genast pappa för att höra om det kunde vara som jag trodde och han bekräftade det nästan direkt. Tydligen hade en av hans många kusiner ringt och berättat, men pappa hade inte kunnat lyssna på programmet så han hade inte tänkt mer på det förrän jag nu ringde för att ta upp detta igen.

Han skulle själv lyssna och återkomma till diskussionen sedan, för att ytterligare bekräfta. Men han var säker. Och nyfiken på andra sidan så att säga.

Just nu känner jag mig mest fascinerad över hur ett sommarprat kunde tala så direkt till mig, inte bara för att det var bra, utan för att hon berättade delar av min egen historia. Hon pratade om delar av ett för mig ganska stort mysterium och jag kände mig riktigt upprymd.

Det är intressant hur det blir ibland. När min kollega lämnade skutan strax efter lunch och jag satt där ensam hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här framåt kvällskvisten med delar av ett mysterium klargjort för mig utan att jag varit beredd på det.