Väder- och aktivitetskontraster

Igår var en underbart härlig och solig dag, idag vaknade vi upp till regn och åska. Augusti – kontrasternas månad! (Uppenbarligen)

Gårdagen tillät mig i alla fall bjuda in till en tisdagsklubbsmiddag på balkongen i kvällssolen, och den vegetariska paellan blev utomordentligt god! Nästan bättre än senast, kanske för att jag fristylade lite. Holländskan och Ingenjören verkade också nöjda, och samtalen handlade om allt mellan himmel och jord. Allt var med andra ord precis som vanligt.

Vi pratade mycket om vänskap igår och hur det ibland är svårt att ta och framföra kritik, men att det är ganska nödvändigt. Och hur man måste våga ta tag i problem.

Vi pratade också om mat och dieter, eftersom jag blivit en ambassadör för vardagsvegetarianism. Ingenjören tyckte inte att man skulle äta både kött och kolhydrater, Holländskan tyckte om lättare plockluncher och jag fortsatte hävda den vegetariska matens överlägsenhet när det kommer till skön mättnadskänsla. Ingen av oss var dock särskilt förtjust i dieters fyrkantighet, eller rent generellt i saker som gör att vi inte får viss valfrihet. Allt i lagom mängd är väl att föredra vad gäller det mesta, svensk som man är.

Tänk vad det kan variera, förra veckan var omtumlande, men förhållandevis lugn på hitta på-fronten. Ikväll är första kvällen denna veckan som jag ska ha en lugn hemmakväll. Sedan är det grejer igen fredag-lördag och en förhoppningsvis lugn och skön söndag. Klart att det är roligt att hitta på saker, men jag måste värna om mina helt lediga dagar också.

Hälsosammare

Igår fortsatte jag min strävan mot ett lite nyttigare och hälsosammare liv genom att gå ett par snabbvarv runt pildammsparken tillsammans med Malmöiten. Vi bestämde ju oss för det härom veckan när vi sågs och höll fast vid det trots lite lätt regn och allmän gråhet. Innan promenaden skulle jag fixa middag och hinna äta och tänkte därför att det var ett ypperligt tillfälle att satsa på den andra tanken jag haft – vegetarisk mat. Jag slängde ihop lite linsgryta och tänkte återigen på hur snabbt och enkelt det är att laga vegetariskt. Och gott!

Under våra 2 varv i snabb takt hann vi diskutera hur vi haft det och hur vi ska ha det. Det var mycket trevligt och jag kände mig så hälsosam att jag sa att Malmöiten kanske också skulle lyckas få mig att sluta med mitt förbenade nikotinberoende… DÅ har hon ju verkligen lyckats! Hon var pepp på idén, men frågan är väl om det bara är prat från min sida… :-)

Man är aldrig för gammal för att förnya sig, men vissa saker är svårare än andra…

Och så insisterade jag på att genast boka in nästa promenad så att det verkligen blir av. Det kändes ju rätt bra att köra två varv på en halvtimme, det tar inte alltför mycket tid i anspråk, men man känner att man gjort något bra. Sista biten hem kände jag dock både rygg och vader, att de hade rört på sig lite mer än de är vana vid. Jag trillade direkt ner i soffan hemma och tänkte efter en liten stund att jag kanske skulle ha stretchat? Men det var lugnt. Promenader är något jag klarar av ganska bra förutsatt att jag har bra skor på mig.

Dessutom fick jag höra från en kollega att förutom att promenaden i sig bränner en hel del fett, pratar man under tiden gör man av med ännu mer. Så att slå 2 flugor i samma trevliga smäll är med andra ord inte alls dumt.

Och idag känner jag mig lite friskare, lite mer fit och väldigt mycket nyttigare. Och planerar för fullt för kvällens tisdagsklubb som också blir vegetarisk.

Förlängd och 3 nya poäng

Ibland är det tydligare än andra gånger att det projekt jag jobbar i involverar 2 väldigt olika länder. Vi hade ett telefonmöte igår, kollegorna i Långtbortistan loggade på 25 minuter senare än vi gjorde… Sedan följde ett långt stakande samtal som resulterade i en huvudvärk som inte riktigt ville ge med sig trots efterföljande eftermiddagskaffekopp. Kanske var det också lite spänningar som höll på att släppa…

Jag är ju faktiskt förlängd nu.

En månad till vet jag åtminstone var jag kommer vara (om än inte konkret eftersom det är lite osäkert var jag kommer att sitta…), och det känns bra. En månad till och jag får möjligheten att ytterligare bita mig fast. Exakt om det blir så är förståss fortfarande osäkert, men jag får försöka utnyttja tiden till att visa vilja och intresse (och för personlig del, söka lite andra jobb…).

Jag firade förlängningen med att gå på fotboll och se mitt älskade MFF möta min födelsestads giffarna. Jag såg fram emot en vinst, för vi firade ju, och den må ha suttit långt inne, men den kom till sist. 2-0 och nye Tiki-Taki har presenterat sig på allvar.

Men det var verkligen inte en direkt underhållande match. Nog för att giffarna gjorde allt de kunde för att spela destruktivt och dra ner på tempot, men jag anser mig kunna ställa högre krav på mitt MFF. Vi har alldeles för många snabba sprintare och alldeles för många mycket bättre tekniskt kapabla spelare för att falla i fällan. Vi ska trasa sönder och köra slut på ett lag som de vi mötte långt tidigare. Men det blev vinst i alla fall och vi hänger på i toppen.

Ingenjören frågade mig om jag tror att Malmö ska ta guld i år och jag vet inte riktigt vad jag tror. Fortsätter de spela så här (och dessutom sanslöst underpresterar på bortaplan) så kommer det bli svårt. Då måste alla andra lag underprestera ännu mer. Men å andra sidan tror jag verkligen inte att Ellos tar hem det heller och av de andra lagen tror jag ändå mest på Malmö (såklart), så vi får väl se framåt senhösten hur det ser ut. Vi får se om det blir ett nytt guldfirande hemmavid. Det hoppas vi naturligtvis på.

I goda vänners lag

Så fick jag en ganska lugn helg trots allt. I fredags var jag så trött när jag kom hem att jag med nöd och näppe lyckades laga mig en snabb och enkel middag. Sedan halvsov jag i soffan framför en film som jag tyckte slutade mitt i. Det var Martha Marcy May Marlene som jag såg och den var intressant på sitt sätt, men förtjänade att sluta på riktigt, eller åtminstone lite halvt. Som det var nu, slutade den inte ens lite grann.

Sedan sov jag närmare 10 timmar, som jag redan hade bestämt, tog det lugnt, städade och sedan träffades Ingenjören och jag och handlade till kvällens begivenheter. Hon försökte lära mig om rött vin, som hon ju föredrar, och jag försökte bara hitta ett par sorter att sikta in mig på de gånger jag ska bjuda henne på vin.

Vi hann precis in och packa in maten i kylen innan Mademoiselle parkerade på gatan med sin lille goding. Holländskan dök också upp i samma veva och så gick vi hem till mig och fikade innan vi tog en promenad till det viktigaste stället i Malmö – stadion!

Vi lagade gemensamt en god middag och satt och umgicks som i gamla tider på min balkong tills Mademoiselle kände att hon ville köra hem igen. Det var ju trots allt en resa på närmare 2 timmar…

Det där med nära vänner och att man bara fortsätter konversationen man påbörjade sist.

Eftersom jag inte fick någon nattlig gäst, slappade jag lite och sov sedan 10 timmar till. Sedan gjorde jag inte så mycket igår, mer än det där man måste hinna med, och funderade över vad jag har framför mig under veckan. Imorgon ska jag nog ut och promenera, onsdag är det tisdagsklubben igen, och sedan är det ju nästan helg. Men först, ikväll ska MFF besegra min födelsestad. Framåt Malmö!

Timbukterapi deluxe

Så blev det äntligen fredag och sista arbetsdagen på en vecka som varit präglad av allmän förvirring och trötthet. Det är fortfarande inte helt utrett, men gårdagens konsert (ja, jag tog mig faktiskt till festivalen till sist…) med min hustomte Timbuk var ganska precis vad jag behövde.

Lite Timbukterapi deluxe sådär på torsdagskvällen liksom. Damn! that’s good! :-)

Hade bett Ingenjören komma över på middag innan för att vara säker på att jag skulle komma iväg. Kände att det fanns risk för att jag skulle komma med undanflykter annars och visste att Ingenjören kunde vara precis så hård som det behövdes ifall jag skulle börja vela. Så jag slängde ihop lite mat och sen drog vi mot stan. Pratade om personligt space och hur vi inte gillar när främlingar är för närgångna, och var ganska överens om att lite avstånd till scenen och de unga kidsen var inte helt fel.

Vi ställde oss strategiskt, men det fyllde ju på. Och ut på scenen kom så Damn! och så småningom också lille Timbuk och gjorde en precis så bra och skön spelning som jag hade förväntat mig. Gung och ös och välkända sånger. Jag vidhåller att han är en av ytterst få artister som kan få mig att trotsa oviljan att besöka festivalen. Han gör mig inte besviken. Han gör mig bara solskensglad.

Efter lite singalong och dansskuttande tog jag bussen hem, lycklig och avslappnad, med vetskapen att jag skulle få sova alldeles för lite, men det spelade liksom ingen roll. En dag kan bli en lång dag, ikväll kommer jag ju ändå få sova ut innan Mademoiselle med bäbis kommer på besök. Något att verkligen se fram emot!

Bland klarhet och vegetariskt

I en generell tid av ovisshet så kände jag oerhört mycket klarhet i fredagskväll efter några glas vin, när min namne Malmöiten och jag träffades och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var ett sådant där tillfälle när man helt plötsligt ser saker och ting helt klart. Man förstår saker som man tidigare inte tänkt på. Men jag tänker inte gå in på detalj om det, mina personliga lärdomar är ju trots allt för mig att inse och sedan jobba på.

Men vi diskuterade däremot något som en kollega tagit upp med mig i fredags. Nämligen det här med katt- och hundmänniskor och hur det inte bara hänger ihop med vilket djur man föredrar, utan också visar på egenskaper. Hundmänniskor är glada och ”viftar på svansen” mot alla de möter, medan kattmänniskor är lite mer skeptiska. Jag och Malmöiten funderade på människor i vår närhet och konstaterade att det i stort stämmer. Hon och jag är ju dessutom bra representanter för vars ett djur.

Malmöiten är ju för övrigt vegetarian, så det blev vegetariskt igen och jag kände återigen hur bra det känns att äta ”lättare” mat. Det var nästan så att jag avlade ett löfte att äta mer vegetariskt. Jag äter ju redan en majoritet grönsaker så steget är ju inte så stort. Det handlar nog mest om att jag inte vill ha en massa måsten, utan kunna äta vad jag vill när jag känner för det. Men jag tror ju egentligen att jag skulle må ganska bra av att köra mer vegetariskt. Det skulle nog nästan alla må lite bättre av.

Appropå det, så himla komiskt att folk blir direkt arga över de nya kraven på Malmöfestivalens matförsäljare, att de måste erbjuda ett vegetariskt alternativ. Festivalgeneralen har ju blivit kallad fascist på grund av det, för att folk blivit arga över att de ska tvingas bestämma vad de ska äta med ett vegetariskt alternativ på menyn? Jag fattar det inte riktigt. Det finns ju fortfarande kötträtter, detta är ju bara en möjlighet för de som vill att välja vegetariskt. Man måste ju inte välja just den rätten, men de kanske har rätt, kritikerna, det kanske är ett direkt hot mot de mänskliga (kött)rättigheterna det här!

Annars har jag ju mest spenderat Malmöfestivalens början med att undvika allt vad festival heter. Är inte alls särskilt sugen, och skulle det inte vara så att min husgud Timbuk skulle spela så skulle jag nog inte ens överväga att dra ut på stan medan den här cirkusen håller på. Nu är det ju nästan bud på det på riktigt. Så ofta spelar han trots allt inte i Malmö.

Håller mig utanför

Igår frågade min gamla rumkompis mig hur det var att jobba med folket nere på första våningen. Jag sa att jag tycker de är trevliga, men jobbar ju inte direkt med dem eftersom jag sitter i ett projekt som de inte är inblandade i. Hon sa att hon hade hört att det var lite bråkigt från hennes promenadkompis som jobbar här och jag nickade och sa att det är jag medveten om, men jag blandar mig inte i ett bråk som inte direkt rör mig. Det är en sak om någon skulle vara elak mot mig, då säger jag ifrån, men en helt annan sak att folk inte tål varandra utan att jag är involverad. Visst tycker jag att cheferna borde agera mer när det är en person som uppenbart verkar vara problemet, men den personen har inte behandlat mig illa och då anser jag att jag ska vara trevlig och respektera denne tills jag får motsatsen bevisad för mig.

Jag vill gärna tro att folk generellt tycker att jag är ganska trevlig. Inte för att det nödvändigtvis skulle utesluta konflikter, de som mobbar, oavsett ålder och plats, gör ju det sällan av någon bra anledning. Jag är dock rätt bra på att säga ifrån också så skulle någon försöka inleda något mot mig, skulle jag inte tillåta det hur som helst. Det är svårt att sätta sig på mig om man säger, inte bara för att jag är lång.

Men visst trivs jag här nere också. Folk är ju som folk är mest, helt okej, och det är ju lika mycket upp till mig att prata med folk och visa intresse. Den social biten är knappast det som är svårast för mig. Men självklart saknar jag några av dem uppe på andra våningen, även om jag träffar dem  med jämna mellanrum ändå.

Igår kväll var det tisdagsklubben igen efter sommaruppehållet. Holländskan bjöd in till asiatiska smaker och afrikanska träd. Skönt att vara igång igen med lite rutiner. Och skönt att det snart är helg igen!

Underbara tisdag

Plötsligt händer det. En helt vanlig dag förvandlas till något helt fantastiskt och man vill liksom ställa sig och mitt i allt sjunga en glädjesång och dansa runt lite för att man inte kan stå still. En helt vanlig tisdag kan förvandlas till en helt exceptionellt bra tisdag. Bara sådär. Och jag förutspår att de bra dagarna blir fler. Eller jag hoppas det i alla fall. Veta helt kan man ju inte. Men man kan hoppas, optimistisk som man är.

Solen sken redan på morgonen. Högre chefen ville prata projekt och klargöra att även om de inte kan säga något klart nu om hur det kommer se ut efter denna månaden så ville han be mig meddela om jag fick nys om något annat uppdrag så att de skulle kunna ha möjlighet att stjäla mig. Sedan kom den tillfälliga chefen och sa i princip samma sak, men med tillägget att han var glad att jag varit här under den här sommaren eftersom jag gjorde ett så pass bra jobb att han kunde slappna av och fokusera på andra saker. (Idag tittade dessutom förra chefen förbi och frågade hur det såg ut framöver, om jag visste något och sedan såg hon väldigt fundersam ut…).

Efter jobbet skulle jag sedan på återbesök hos tandis (fick ju inte min behandling senast) och fick i princip enbart beröm för mina tänder och min tandvård. Tänk att ordentlig tandborstning kan hjälpa till så mycket!

Sedan begav jag mig mot storebror och svägerskan som skulle bjuda på mer eller mindre spontanmiddag och middagen var inte bara mycket god, det var en helt otroligt trevlig stund vi var där och pratade om allt som heter framtid och nutid och arbetstid och … ja, det var trevligt helt enkelt.

Känns bra att kännas uppskattad och veta att det förhoppningsvis blir nya utmaningar framöver. Känns också bra att det lönar sig att vara uppmärksam och att våga säga vad man själv vill. Blir det ingen fortsättning på nuvarande arbetsplatsen är det åtminstone inte mitt fel.

Jag hade verkligen en solig och underbar tisdag. Det kan nog inte alla påstå att de haft.

En bra helg på det hela taget

Förra veckan var min första hela jobbvecka och jag förutspådde viss trötthet framåt fredagen, vilket kom, och därför var jag inte jättepepp i regnet på att gå på teater som jag bestämt med Ingenjören och hennes kollega. Men jag intalade mig att det visst skulle bli roligt, och att eftersom jag redan köpt biljetten fanns det ingen återvändo. Jag begav mig mot Mölleplatsen och det teatertält som stod uppställt där. Regnet hade tillfällig paus och jag hade vaknat till lite, kanske av att se hur kreativt klädda många var. När mina teaterkompisar kom gick vi in och satte oss. Det var långt ifrån slutsålt men Ingenjörens kollega konstaterade att hon gillar sånt här som är lite konstigt. Hon förutsatte att det skulle bli lite konstigt. Medan Ingenjören lyssnade på slutet av handbollen på webbradion. Sverige vann och pjäsen satte igång.

Det var absolut lite jobbigt att komma in i att behöva läsa text på en tv-skärm vid sidan så fort skådespelarna inte pratade svenska, och det var mycket historia i första akten som man var tvungen att förstå, men det fanns ändå något där som gjorde att det inte spelade så stor roll. I paus tog vi ett glas vin och pratade om pjäsen och det som skulle komma efteråt och konstaterade att vi ju kunde stanna en liten stund i alla fall och kolla läget. Sedan ringde klockan och akt 2 satte igång.

Och vilken akt! Jag blev så engagerad i det som hände framför mig att jag en stund glömde bort att läsa texten på skärmen, tills jag insåg att jag inte förstod vad de sa. Efteråt klappade vi in skådespelarna inte mindre än 3 gånger och vi var alla tre överens om att det hade varit riktigt bra och en enorm upplevelse. Vi gick ut från scenen och ut där efterfesten skulle vara och jag insåg efter en liten stund att hon som var konferencier var samma person som hade varit det på burleskfesten på nyår och jag kände då att det här troligtvis inte skulle vara bättre än som det var då. Ingenjören och hennes kollega ville dock gärna se den första akten i alla fall och jag var öppen för att motbevisas. Det var många som var utklädda, uppklädda, och de verkade alla ha varit på samma fest tidigare eller något. Mina teaterkompisar fick nationsvibbar från studietiden, inbördes beundran, och jag reflekterade mest över att det finns människor som trivs i den typen av utstyrslar.

Så småningom kom första framträdandet, ett burleskt striptease nummer som höll ungefär samma klass som nyårsshowen, det vill säga nästan ingen alls. Nu ska man inte vara sån, hon verkade ha jätteroligt på scen, men jag har så himla svårt för människor som ska göra något och sedan gör det dåligt, inför folk. Jag förstår det liksom inte. Har man ingen självinsikt? Nu har inte jag sett jättemånga burlesk-shower, men jag tänker mig att de ska vara sensuella och flörtiga, inte bara fokus på att få av sig kläderna snabbast möjligt. Det är musik till, vad sägs om lite taktkänsla? Och om man ska göra det hela på ett lekfullt tema, kanske detta ska vara lite bättre uttänkt innan man sätter igång?

Vi gick efter det numret så jag kan omöjligt veta om det blev bättre sen, men efter det jag såg hade jag inget sug att ta reda på det heller. Men teaterpjäsen var mycket sevärd och vi var åtminstone nöjda med den.

På lördagen städade jag (äntligen) och handlade och förberedde inför kvällens middag som nästan blev lite av en katastrof när en efter en hörde av sig och inte ville komma. Men jag fick dit Ingenjören och Holländskan (efter lite övertalning) och jag testade det nya receptet jag hittat och det blev gott. Vi hade blandade diskussioner om oseriösa ämnen och seriösa ämnen och det blev en hyfsat tidig kväll, vilket på sitt sätt var skönt. Huvudsaken var dock att det var trevligt och även om det mot slutet lät som att det var konsert på gården (ett stort svenskt band som jag aldrig gillat spelade visst i pildammsparken och vinden måste ha legat på så att allt ljud färdades mot min lägenhet. Jag började inte gilla bandet då heller.)

Både lördag och söndag vaknade jag hyfsat tidigt, utvilad och nöjd, och hade därmed inte bara en hel dag, utan också en hel förmiddag på mig att ta det lugnt och lulla runt bäst jag ville. Det var en skön helg mycket på grund av det. Med ett sjukt antiklimax när Malmö förlorade mot ellos med 4-1. Seriefinalen blev inte alls vad vi hade tänkt oss. För att inte förstöra den underbara helgstämningen jag hade, var det bara att stänga av och försöka tänka på annat, ladda om. Det var liksom inte ens värt att fundera på varför eller vems fel det var. Kort sagt var det bara för dåligt.

Småsaker

Nä, man vänjer sig inte vid att vakna så tidigt som krävs för att hinna till jobbet i tid så snabbt. Det var helt enormt jättejobbigt imorse. Jag höll på riktigt inte på att komma ur sängen alls. Å då kom jag ändå i säng i hyfsad tid igår. Jag vidhåller att det egentligen inte spelar någon roll, att vakna vid 6 är varken normalt eller okej. I alla fall inte för mig – each to her own!

Några av mina absoluta favoritkollegor är tillbaka efter semestern så arbetsdagen känns lite roligare - även om 90-talist sommarjobbarna varit ett helt okej lunchsällskap ska det bli skoj att gå tillbaka till rutinen igen. Hur länge det nu än blir.

Igår kände jag för övrigt att jag låg bra till i projektet och hade hunnit med mycket mer än jag trodde, eller det vet jag inte förresten, har nog mest känts som att det varit övermycket hela tiden… Men i alla fall, det kändes bra! Och vad händer självklart då? Jo, kollegorna i Långtbortistan underkänner delar av arbetet och kräver förändringar som i princip innebär att jag måste börja om från början igen.

Jag fick spel. Jag ville resa mig och bara gå så frustrerande var det. Men en kort ordväxling med Brasilianskan lugnade mig tillräckligt för att kunna diskutera saken med den tillfälliga chefen som var till 100% på min sida och sa till mig att i princip ljuga för kollegorna för att slippa göra om alltihop…

Brasilianskan förresten, som efter jobbet igår gav mig en spontan lila present och erbjöd mig skjuts hem. :-)

Igår kväll väntade sedan en tränings(jippo)match mellan mitt älskade Blaugrana och Manchester United i Göteborg. Jag såg matchen på TV och blev faktiskt riktigt engagerad trots lågt tempo och 11(!) byten i Barca. 47 000 biljettlösare gav inte heller den inramning som lagen förtjänade, men jag tyckte ändå, jippot och allt det där till trots att det var en okej match att vila ögonen på. Man ser Barca-spelet som jag älskar (är fortfarande helt oförstående hur man inte kan gilla det! En 0-0 match med Barca som ena laget är fortfarande mycket mer kul att titta på än om 2 andra lag spelar…) även om det i denna matchen inte direkt ledde någon vart. Och Rooney missade straff och retur. Allt kändes som vanligt med andra ord, som det ska vara. Förutom de uteblivna målen då…

Roligast var nog att spelarna gick in till Star Wars-melodin, och att Pinto vid straffarna hälsade på straffskyttarna och sedan tog den ena i stolpen och den andra tog Pinto. Xavi och Piqué kunde därmed enkelt avgöra matchen och ta emot bucklan till We are the Champions…

Göteborgshumor?

Blev också glad igår när jag insåg att jag blivit inbjuden på kalas 2 helger på raken i september, och att folk hör av sig och vill ses. Det är små saker, men nu så här direkt efter semestern känns det ju hyfsat tungt i största allmänhet och då är det skoj när folk tänker på en och vill liva upp stämningen lite.

Fast mest glad är jag för att jag häromdagen tog mod till mig och sa till grannen att sänka basen. Strategin var att spela på medmänsklighet och det lyckades. Inte hört ett enda basdunk sedan dess (knock on wood!) och det är helt gudomligt skönt. Musiken i sig stör mig inte (hon gillar ganska bra musik), bara basen som inte går att stänga ute och efter en kort stund befinner sig i mitt huvud dunkandes. Inte helt skönt efter en lång arbetsdag då man redan är trött… Hoppas det håller i sig, min lägenhet ska ju vara min egen lilla oas av stillhet och energi. :-)

Dags att hitta nya utmaningar

Idag insåg jag att jag har en kollega här på våningen. Alltså inte bara en kollega som alla andra, utan en som är här på i princip samma villkor som jag. Som kommer från samma ställe, vi delar till och med chef. Hon har tydligen jobbat via dem i 6 år och sa att hon längtade bort och att hon hade haft diverse duster med cheferna på grund av detta.

Det handlar egentligen om det här med att känna sig utnyttjad och inte uppskattad. Det har jag i och för sig känt länge.

Och om att bli skickad på skitjobb som man är väldigt överkvalificerad för.

Och att inte kunna planera sitt liv som man vill eftersom man inte vet var man kommer jobba någonstans.

Jag har känt det ett bra tag nu och det är nog dags att ta tag i det på allvar. För jag vet ju trots allt inte var jag kommer befinna mig vid månadens slut och vill inte hamna i en limbotillvaro där jag antingen får göra skitsaker eller ingenting alls.

Jag anser mig ju ha arbetslivserfarenhet tillräcklig för en massa ställen och jobb. Jag har jobbat på små företag och stora. Operativt och i projektform. Är serviceminded och social. Och så vidare.

Jag är skyldig mig själv att tro på min förmåga och kompetens och leta upp något som känns motiverande och rätt.

Inte för att jag vet vad jag vill bli när jag blir stor än…

…mer än att jag inte vill vara i samma läge som jag är i nu.

Missförstå mig rätt, jag trivs ju på min nuvarande arbetsplats, men hade nog trivts ännu bättre om jag hade varit en som alla andra och inte ett ufo (som förvisso blir väldigt bra behandlad…), men ändock annorlunda.

Det är dags att ta sig i kragen och visa lite vilja (var jag nu ska få den energin ifrån…). Jag måste ta tillbaka makten över mitt liv. Och jag måste göra det nu.

Fotbollspest

Det är inte helt underligt att rösten är lite si och så idag. Det blev en del skrikande igår, både i form av sång och buande. Det var upplagt för att bli en riktigt fin fotbollsdag med en match mellan 2 spelande lag, det blev istället en kamp mot domaren.  

Jag själv inledde matchen med att konstatera att jag visst förstår att domare har ett bedömningsjobb och att de självklart kan missa saker, begå misstag, men de får inte vara matchavgörande. Och jag tycker att de ska kunna kritiseras på samma sätt som spelare och tränare och publik. De gör ett jobb och gör de det jobbet dåligt måste man ju få lov att framföra den kritiken, givetvis på ett sakligt och konstruktivt sätt. Jag satt med andra ord och hade en ganska lugn inställning. Och inledningsvis gjorde domaren som de brukar, bedömningar hit och dit, inget stort.  

Sedan kom det röda kortet. Jag och 14 000 andra på plats förstod ingenting. Inte heller visades reprisen så det var omöjligt att förstå vad domaren gick på, för vi såg bara en kamp där 2 spelare hoppade upp och föll till marken och sedan reste sig bara 1 av dem upp. Vi var lite upprörda, minst sagt.  

Domaren följde sedan upp med att döma mot oss i varenda situation oavsett om den andra spelaren snubblade på sina egna fötter eller inte. Det är egentligen här den stora problematiken kom. För det kändes som att det röda kortet var felaktigt och att domaren sedan, för att trotsa alla oss som var upprörda, dömde mot oss för att bevisa att publiktrycket inte rörde honom ryggen. Det blev fel.  

När en spelare i motståndarlaget sedan brutalt sparkar ner vår målvakt blir det bara gult kort!  

Bedömningsfråga absolut, men tar du beslut om rött kort måste väl motsvarande åtminstone betyda samma sak. Att vara konsekvent kallas det och är väl något som domare sägs vilja vara. Sätta standarden tidigt och sedan hålla sig till den oavsett nivå.  

Jag har förstått i efterhand att vår kära finne hade en fot högt upp och lyckades sparka ner den andra spelaren och att det var därför han fick kortet, vilket fine, då accepterar jag det. Men jag tycker fortfarande att domaren ska skämmas i fortsättningen, för efter kortet gjorde han inte en godkänd domarinsats.  

Under matchen buade klacken först åt hela Häcken och domaren, sedan bara åt spelaren som ”fick vår spelare utvisad” och jag undrade om man påverkas av det. Domaren gjorde ju det definitivt. Det är liksom enda förklaringen. Men som spelare. Blir man inte bara triggad?  

Matchen slutade till sist 0-0 och vi lämnade stadion med visst vemod. Vi hade förväntat oss en fotbollsfest men fick en fotbollspest. Nu är det bara att ladda om inför nästa match och göra vårt bästa för att inte döma domaren, densamme som igår, på förhand. Men jag tror att det finns en risk för att han kommer att mötas av en del mindre rumsrena ramsor redan under uppvärmningen. Jag säger absolut inte att det är rätt, men det är så det med största sannolikhet kommer att bli.  

Det var i alla fall en fin söndagseftermiddag med värme och lite sol som glimtade fram mellan molnen.

Det är bara att köra på

Igår kväll när jag träffade några vänner för en middag ute kände jag begynnelsen av stressmage. Jag hade alltså haft semester i 3 veckor, jobbat en dag och kände mig redan ohälsosamt stressad. Kändes ju inte helt bra så klart. Av flera skäl. Men jag tänkte att det kanske hade att göra med att jag drack mycket kaffe och sov lite? Nåja, det fick inte störa den trevliga kvällen och det blev lite bättre sen.

Hemma la jag mig och sov tidigare än igår och vill mig minnas att jag somnade rätt omgående. Inte för att det gjorde det enklare att kliva upp imorse – 6.05 är fortfarande inte en okej tid att kliva upp! – men jag fick nog några fler timmars sömn i alla fall.

Väl på plats på jobbet så möttes jag av att kollegorna i Långtbortistan kommit med nya mail om nya saker som är brådskande och måste prioriteras. Jag skrattar lite lätt åt det men främst känner jag att det bara är att göra det! Har jag tusen certifikat att fixa fram, ja då får jag väl fixa fram tusen certifikat… Suck!

Italienskan tyckte igår att jag skulle kalla mig projektledare eftersom chefen och kollegan (snart) båda är på semester…

Medan jag satt där och försökte tänka ut en strategi lyssnade jag på Soran Ismails sommarprat. Och för mig som generellt föredrar musikradio framför prat blev det en positiv överraskning (jätteintressant och bra musikval) som ledde till att jag slutligen lugnade ner mig där jag satt och blev ganska harmonisk trots den uppenbara stressen med att hinna färdigt med de tusen saker jag har att göra.

Man ska inte underskatta vad som kan göras för att hitta harmonin inom sig.

Några möten och mailkonversationer senare känner jag mig lite lugnare ändå. Jag är fortfarande smärtsamt medveten om att det är mycket, men jag har kommit över den inledande chocken och konstaterat att jag får jobba på bäst jag kan och se hur mycket jag helt enkelt hinner med. Det är att frågetecknen börjat räta ut sig som känns lite bättre. Snart kan jag nog börja tokköra (åtminstone fram tills kollegorna i Långtbortistan ändrar sig för sjuttioelfte gången…)

Nåja, det blir nog bra det här med!

Back in business

Tänk vad det går fort när man har roligt, tänkte jag med en suck nästan hela dagen igår. Sista semesterdagen igår och därmed första arbetsdagen idag… svårt att njuta, hur mycket jag än försökte.

Jag tog faktiskt tag i det sista som jag hade lovat mig själv att göra och tog det sedan ganska lugnt och kom i säng i tid – även om det inte spelade någon som helst roll, jag kunde givetvis inte somna ändå. Drygt 6 timmar fick jag nog till sist, som i mitt fall är lika med nästan ingenting. Men det blir ju lätt så, och förhoppningsvis är jag därför tröttare ikväll och somnar mer på direkten. Fast jag ska ju iväg på middagsdejt förståss… nåja, snart är det helg!

Väl på jobbet blev jag hjärtligt mottagen av projektkollegan som hade längtat så efter att få lämna över till mig då det fanns alldeles för mycket bekymmer för att han skulle orka mer. Nu går han på semester istället och jag är givetvis inte alls avundsjuk… Och framför allt inte alls orolig för detta när det verkligen inte finns någon att fråga om något mer än kollegorna i långtbortistan som sällan svarar på de frågor man ställer…

Förmiddagen spenderades i alla fall med att läsa ikapp mailboxen och ha ett första överlämningsmöte. Sedan var det bara att försöka sätta mig in i allt det där som jag varit så långt borta ifrån. Allt som jag sorterat bort, glömt och inte tänkt på alls faktiskt de senaste 3 veckorna.

Jag längtade inte så lite efter myggen i norrland, mättheten på österlen, de tidiga kvällarna i Gbg och den fruktansvärda inget att göra-känslan hemmavid…

Jag var ironisk alltså, om nu det inte framgick.

Men det är som vanligt bara att bita ihop och köra på och hoppas att allt löser sig (så brukar ju allt bli) och att jag kommer in i det igen och att det därmed fixar sig till slut.

Jag får nog köra lite Timbuk-terapi om jag själv ska tro på det där…

Men vi är i alla fall tillbaka och igång och det kanske är det viktigaste, eller?