Oj vilken vecka!

Inte nog med att detta är sista veckan på nuvarande arbetsplatsen och det är lite att göra eftersom det är lite att göra nu och det lilla som finns måste jag ju låta min elev göra för att lära sig, det är fullt upp på fritidsfronten, så fullt upp faktiskt att jag knappt ens hinner med att kolla min mail. Det känns fortfarande lite vemodigt att det är sista veckan, även om jag vet att jag mycket väl kan vara tillbaka om 1 vecka eller senare. Men det kommer liksom bli lite konstigt att inte kliva upp i ottan och åka dit på måndag. Å andra sidan får jag istället lite välförtjänt sovmorgon…

Men jag har som sagt i princip planerat hela denna veckans kvällar i tokdetalj på grund av att det är så mycket så jag hinner åtminstone inte fundera så mycket på jobbsituationen förutom när jag sitter och försöker sysselsätta mig på jobbet. (Utöver att jag tydligen drömmer mardrömmar om att jag får tack, men nej, tack-mail från alla jobb jag söker…) I tisdags skyndade jag hem för att träffa vicevärden och ha ett förmöte med honom inför styrelsemötet och hann sedan i princip bara hem om innan det var dags för tisdagsklubben hemma hos Holländskan. Igår skulle jag både äta och försöka få svar från käre storebror om alla presenter innan styrelsemötet började kl 18. Jag tänkte att jag efteråt skulle ha lite tid över att småfixa, men efter mötet hade vi ett litet småfirande som slut på året och då gick det liksom inte att bara gå. Idag har jag emporia-dejt med nya kompisen och hoppas, utöver en trevlig stund med henne, att jag hinner lösa några av mina presentbekymmer.

Imorgon kommer jag väl behöva sörja en liten stund, men annars tror jag att jag kommer stupa i säng. Det är ju inte direkt så att jag sovit tillräckligt denna veckan, om det i sig beror på mitt pressade schema eller bara ren stress låter jag vara osagt. Och sedan är det lördag med klipptid och sedan kalas och presentutdelning. Söndag ska jag hinna med både fastighetsbesiktning och en Mademoiselle-skypedejt.

Men sen lugnar det ju ner sig antar jag och man får väl börja fundera på hur upplägget blir med Tysken och Kalas nästa helg och kanske på vad folk ska få i julklapp. Och fortsätta leta potentiella nya jobb och skriva ansökningar. Det känns nästan normalt nu, men jag vill få napp snart. Varför kan inte bara alla de arbetsgivare som jag söker jobb hos fatta att de ska anställa mig?

På det stora hela känns det nog trots allt helt okej. Man får ta det som det kommer bara och hoppas att allt löser sig på bästa sätt.

Att arbeta eller inte

Idag fyller min pappa 65 år och det är ju ganska stort. Pensionsålder liksom. Fast han har ju inte tänkt pensionera sig. Det är ju så olika det där med hur man känner inför pensionen. Vissa längtar i flera år, vissa vill inte alls. Min pappa känner ju sig inte så gammal. Han känner att han fortfarande kan bidra på arbetsfronten och då är det väl klart att han ska få möjligheten att göra det, men pensionsåldern ska självklart inte höjas för alla. Och jag kan generellt tycka att det måste finnas ett avslut om alla unga arbetssugna måste få en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Själv vill jag väldigt gärna arbeta, och är inte bara intresserad av ett så kallat vuxendagis. Diskussionerna på nuvarande arbetsplatsen är många om just det här. Kanske framför allt eftersom några tjänster ska bort och de unga är generellt de utan fast anställning och som därmed med största sannolikhet kommer ryka. De unga är också de som generellt bryr sig mer om att göra ett bra jobb och som är hungriga och vill arbeta. Självklart gäller inte det alla, men det finns alldeles för många här som gör en uppgift och som sedan kollar FB eller AB, som ser sin arbetsplats lite mer som ett vuxendagis än just en arbetsplats.

Det är som jag brukar säga, las-lagarna har varit bra och självklart ska man som anställd ha rättigheter och inte kunna bli utsparkad hur som helst, men samtidigt har rådande lagar gjort det svårare för rotation på arbetsmarknaden och framför allt svårare för unga människor att hitta en fast anställning. Då kommer också personer sitta kvar på sin position oavsett om de trivs eller om det passar dem eller inte istället för att släppa in någon annan person som kanske kan göra ett bättre jobb. Det måste väl gå att skapa arbetsmarknadslagar som fungerar bättre och som skapar både möjlighet till rotation och till fast anställning?

Sista veckan med gänget?

Idag var första dagen på sista veckan på nuvarande arbetsplatsen. Ja, jag tar för givet att det är så eftersom jag inte hört något. Men visst, det finns kanske en minimal chans att saker och ting förändras i sista timmen. Det skulle inte vara första gången. Men jag har slutat tro på det. Och det känns naturligtvis lite vemodigt. Mer nu än för 1,5 år sedan då jag skulle lämna första gången.

På 1,5 år hinner man trots allt rota sig lite. Man har hittat sina rutiner, man har lärt känna folk. Och det är egentligen det som känns värst. En annan tycker ju inte om avsked. Vissa människor vill jag bara helt enkelt ha kvar. Men jag vet inte hur jag ska lyckas med det.

Men jag ska inte bli alltför melankolisk. Jag ska ju få nytt jobb (hoppas jag). Jag håller fortfarande tummarna för de där 2 jobben jag inte hört något om, och håller på med två nya ansökningar. Jag ligger minsann inte på latsidan. Det har jag inte råd med.

Och i helgen åkte vi över till Köpendansk. Det var jag, Ingengören, Malmöiten, Holländskan och hennes parkompisar. Vi käkade gott och gjorde ett par barhopp och joinades så småningom av Miss Iceland som gjorde välkommen comeback i min umgängeskrets. Det blev en väldigt trevlig kväll, även om jag på hemvägen slogs av tanken att det bara var konstigt folk som var ute sådär dags. Först redan på tågstationen i Köpendansk, fulla människor som sprang fram och tillbaka mellan olika spår, och sedan på bussen då en man frågade mig ”om jag fått någon kärlek ikväll” och sist när jag mötte ett cyklande par som uppenbarligen bråkat och skrek på varandra. Jag gick snabbt hem och stängde dörren om mig. Men visst hade det varit en trevlig kväll åtminstone fram till dess.

Igår tog jag det mest lugnt. Lyckades fixa lite av det jag lovat mig och tog mig ut en snabb sväng i regnet. Men sedan kunde jag inte somna. Vet inte om det var för att jag låg och tänkte på alldeles för intressanta saker eller om det är stress över vad som komma skall. För en som trots allt är rätt bra på att planera upp saker känns jag väldigt oorganiserad när jag inte har en aning om vad jag ska pyssla med nästa vecka. Oh well, det löser sig väl. Det gör det alltid. Förhoppningen är ju bara att det ska lösa sig på ett bra sätt. På ett sätt som jag vill.

En sista ansträngning innan helgen

Äntligen fredag igen. Oavsett om man trivs på jobbet eller inte så är fredagar alltid så himla eftertraktade. Man borde bara jobba 4 dagar och vara ledig 3…

Igår på lunchen satt vi och pratade om bidragsfusk och om människor som känner att de har rätt till att bara vara hemma istället för att jobba. Med tanke på de diskussionerna är ovan kanske lite opassande, men faktum är att jag tror på en kortare arbetsvecka (om så bara den danska varianten där man jobbar en halvtimme mindre om dagen…). Då skulle man ha mer tid att leva och kanske skulle det bli utrymme för att sätta fler människor i arbete. För arbeta ska vi naturligtvis, förutsatt att vi inte har en sådan stor nedsättning (funktion, sjukdom…) att det inte går.

En av kollegorna pratade om en som hade rullator normalt sett (och gick snabbare med den än kollegan utan) och som sedan rusade runt i trädgården på egna ben. Man kanske inte vill anmäla hur som helst, men hon kunde ju i alla fall ringa och fråga hur snabbt man får gå med rullator och fortfarande behålla bidrag.

Nu är det ju givetvis inte alls säkert att den personen fuskar, men gör den det ska det naturligtvis uppdagas. Det är fusket som förstör för alla dem som faktiskt behöver hjälp från samhället. Det är också fuskarna som förstör för alla andra då de blir misstrodda om de någon gång behöver tillfällig hjälp.

Diskussionen fortsatte att handla om politiker som har hur mycket som helst i lön och bara sitter av tiden, och hur det är en annan typ av fusk. För att inte tala om de pensionsavtal de har efter avslutad riksdags-/ministertjänst.

Vi återkommer till frågan om lön för sitt arbete, och hur olika arbeten värderas. Och jag vill återigen poängtera att jag tror att en stor genomgång av löneskillnaderna i landet, och en utjämning av dessa, skulle vara nyttig. Det ska givetvis löna sig att arbeta framför att lyfta bidrag, men bidragen måste finnas kvar för dem som är längst ner i näringskedjan. Och eftersom jag inte kan komma på något bättre sätt att hitta fuskarna än att kontrollera alla så är det väl just så man måste göra. Med det sagt ska man naturligtvis inte låta gamla och sjuka komma i kläm.

Men nu är det helg och vi lämnar arbetet och de politiska diskussionerna därhän. Fast det är klart, jag ska ju umgås med Malmöiten så det lär ju bli någon diskussion i alla fall. :-)

Magont och miljökompensation

I måndagskväll drabbades jag av akut magvärk. Efter en självdiagnos kunde jag konstatera att min stressmage gjort oönskad comeback. Jag känner mig ju inte så stressad, men antar att senaste tidens turbulens trots allt satt sina spår. Detta ledde i sin tur till att jag bara vågade dricka en kopp kaffe igår (som ledde till stor smärta…) och därmed höll på att somna vid mitt skrivbord framåt eftermiddagen. Men några dagars sparsamt kaffedrickande och försiktighet borde ju hjälpa och få magen att bli som den ska vara igen. Hoppas jag.

Annars är fokus mycket på jobben jag sökt och som jag vill ha. Jag vill bli utvald till intervju och funderar på vem jag kan be vara mitt bollplank inför den. Om det nu blir någon. Ber alla jag kan komma på hålla tummarna och försöker genom ren vilja få som jag vill. Det är dags nu. Jag känner det. Jag vill gå vidare.

Härom kvällen körde för övrigt en av grabbarna mig hem i sin fetebil. Holländskan kallade mig svag som lämnade mina miljötankar utanför bilen och njöt i fulla drag av att sitta bekvämt och veta att händer det något så skadas i alla fall inte jag. Jag kan inte hjälpa det, men jag är oerhört svag för stora bilar. Men jag har miljökompenserat lite i alla fall genom att fortsätta vara vardagsvegetarian.

Glad och peppad

Har haft en väldigt lugn och skön helg. Framför allt har jag varit på ganska bra humör. Jag fick brev om löneförhöjning i fredags och så har jag sökt 3 nya jobb som känns intressanta. Mamma ville gratulera så hon köpte blommor till mig igår när hon kom förbi på middag och för att fixa min nätverkssladd så att den slutade vara i vägen.

Vi hade medlemsmöte i föreningen i lördags som jag kände att jag behövde medverka på eftersom jag varit så dålig på att vara med nu ett tag. Det tog mycket mindre tid i anspråk än jag trott (vilket var skönt). Det blir spännande att höra hur det kommer bli sen, om jag blir kvar eller inte. Har ju inte blivit kallad till årets ”kvartssamtal” ännu så det är öppet lopp…

Och igår var det dags för promenad igen innan jag tog tag i de där jobbansökningarna. Jag är faktiskt riktigt pepp inför dem (framför allt en av dem, men de andra två är inte helt ointressanta de heller) och hoppas lite försiktigt på att åtminstone bli utvald till intervju. Helt ärligt hoppas jag på mer än så, men det är bara att avvakta och se hur det blir antar jag…

Känner mig rent generellt peppad och förhoppningsfull. Och vill verkligen tro att jag får det där nya jobbet jag längtar efter. Vilket det nu än blir. Och hoppas givetvis på att det blir bra. Jag känner ju att jag är anställningsbar och uppskattad (nu också av arbetsgivaren…), förra veckan pratade jag med den andra chefen på min nuvarande arbetsplats och han är ju också positiv till mig. Även om det nu inte kommer betyda något för min fortsättning här så är det ju alltid roligt när man får höra att man gör ett bra jobb.

Kung Zlatan och rasisterna

Vissa dagar är grått händelselösa. Allt är som vanligt och inget engagerar en mer än något annat. Gårdagen var inte en sådan dag.

Först blev det klart att en av rasistdemokraternas högre politiker klantat sig så till den grad, genom att först vara aggressiv, rasistisk och sexistisk och sedan genom att blåneka alltihop så länge det bara gick, att han fick respass ut från offentligheten. Twitter hade en så kallad field day med det hela naturligtvis.

Nu är det självklart så att det knappast är en överraskning att rasistpartiets representanter beter sig på det här viset. Det är snarare överraskande att det tagit sådan tid innan något sådant här blossat upp så mycket. Kan vi ta och hantera detta på ett bra sätt nu då så att det blir lite svårare för dem att anse sig vara som människor är mest? Kan vi sluta hjälpa dem mot målet att göra rasism rumsrent?

Sedan var det dags för fotbollsmatch och med den invigning av nya nationalarenan. Det var på något sätt poetiskt, med tanke på den tidigare diskussionen och hans generella överlägsenhet, att Zlatan fick göra första målet. Det var fantastiskt att han fick göra ett hattrick (eller Zlattrick som det genast döptes om till...). Och det var ett helt sjukt mål han avslutade matchen med.

Zlatan är kung. Och Zlatan är svensk. Men det är rätt tråkigt att han varje gång han gör något magiskt, vilket är ganska ofta, måste reduceras till invandrarkillen från Rosengård som gjort succé. Inte för att folk nödvändigtvis menar något illa med det, men kan han inte bara få vara Kung Zlatan, kapten i svenska landslaget?

Räddad i nöden

Jag vet inte hur alla andra är, men jag brukar inte vilja ha för mycket pengar på mitt visa-kort – stöld/skimningsrisk and all – och det funkar för det mesta bra, om det inte vore för att jag glömmer kolla saldot med jämna mellanrum. Jag menar, orka gå in och kolla saldot hela tiden! Det har ju dock lett till att man varit lite osäker och tyst tackat fotbollsgudarna varje gång köpet gått igenom.

En gång i snabbkassan i mataffären medgavs inte köpet. Som tur var hade jag både en rabattkupong och tillräckligt med cash för att kunna lösa ut mig. Igår hade jag inte riktigt samma flyt. Köpet medgavs inte och jag insåg att jag nog inte hade cash nog att lösa ut mig själv så jag gjorde vad jag alltid gör när jag behöver hjälp. Jag ringde mamsen och bad en stilla bön till fotbollsgudarna om att hon var hemma. Hon kom på stört, men det tar ju ändå en 10 minuter för henne att hinna dit så jag stod kvar vid min snabbkassa, försökte en gång till på mitt kort och låtsades sedan som ingenting. Tittade mig omkring, kollade mobilen… Folk undrade säkert varför jag stod där och bara stod, men shit the same. Jag vägrade skämmas. Och till sist kom hon ju och kunde lösa ut mig.

Som tack för hjälpen fick hon ägg och matyoghurt och följa med mig hem på ett glas vin. (Jag som skulle städat och fixat…nåja, en dag idag också…) Och så hade jag ju en anledning att kolla kontosaldot. Det känns i alla fall som att jag kanske kommer kolla saldot lite oftare nu. Känns som att det kan vara hyfsat bra liksom att vara säker på att man har pengar på kontot när man ska använda kortet. För annars får man visst inte handla…

Måste tänka positivt

Det är en månad kvar till Lucia sa min kollega imorse. Julen känns fortfarande ganska långt bort, men visst borde man börja fundera på presenter (även om man rationaliserat rätt bra där…). Det är ju en bra jul i år, massa röda dagar på vardagar. I övrigt vet jag ju inte riktigt var jag kommer befinna mig arbetsmässigt…

Jag vill ju egentligen undvika att prata om det där, den konstanta osäkerheten och det känslosamt jobbiga som det medför. Jag måste ju tänka positivt, annars skulle jag inte komma ur sängen på morgonen.

Så vi kan fokusera på andra saker istället. Som att jag ska bli faster framåt våren. Och att Holländskan ska åka och plugga down under, och att jag då förhoppningsvis kommer iväg på en visit. Vi kan fokusera på mitt nya hälsosammare liv (igen). Eller att Zlatan vann en ny guldboll igår. Vi kan fokusera på fina vänner och god mat och dryck.

Samtidigt måste jag ju naturligtvis tänka på min framtid. Jag måste söka jobb och förhoppningsvis hitta ett. Jag vill lämna konsultverksamheten bakom mig och hitta min plats någonstans. Jag vill göra något som känns bra och där uppskattning för mitt arbete kan uppskattas på ett annat sätt än det görs just nu.

Och folk frågar mig hur det går med kärleken? Vem har tid med det? Fokus är någon helt annanstans just nu…

Jag vill skriva

Igår kväll var det styrelsemöte för min del. Jag var beredd att skämmas eftersom jag hade dåligt samvete över att jag inte hunnit med allt jag kanske skulle ha gjort. Det är så mycket nu och när det inte är det känns det som att behovet av att ta det lugnt är så stort att jag måste göra just det, ta det lugnt. Men det var okej. Snarare fick jag komplimanger för mitt språkliga sinne och hur jag skriver saker. Jag framstod också som kompetent inom ett område jag egentligen inte alls behärskar. Så det var ju bra.

Och att skriva saker tycker jag ju egentligen bara är roligt så det ska jag väl kunna lösa. ;-)

Är fortfarande lite kluven till en eventuell fortsättning, min tvåårsperiod tar ju slut i februari. Inte för att jag inte tycker att det är roligt, men det finns gränser för mitt engagemang som i mångt och mycket handlar om tid. Framför allt på grund av nuvarande arbetssituation som tvingar mig att konstant leta nya jobb.

Jag har ju rätt livlig fantasi och tillåter mig många gånger dagdrömma om hur livet hade varit om jag gjort något helt annat. I den världen tillåter jag mig själv att vara allt möjligt och imorse på väg till jobbet reflekterade jag över att om jag trodde på mig själv lika mycket i verkligheten så hade det nog inte funnits någon eller något som hade kunnat stoppa mig. Problemet är väl just när det kommer till arbete att jag inte riktigt vet vad jag skulle vilja göra för att brinna för det. Jag vet att jag har potential att både göra ett bra jobb och engagera mig och jobba mycket, men för att jag inte ska titta på klockan och fundera på att det snart är dags att gå hem måste förutsättningarna vara bättre. Jag måste jobba med något jag tycker är roligt och intressant. Jag måste känna att jag bidrar på något sätt, och att jag är uppskattad.

Igår på mötet var jag beredd att gå in i försvarsposition och säga att jag hade så mycket just nu. Istället tog jag på mig extrauppgifter för att de handlar om saker som jag tycker är roligt – jag får lov att formulera och skapa. Igår på jobbet sa jag att jag inte var bohem (det senaste grabbarna börjat kalla mig efter miljöaktivist och feminist…) och inte heller estet längre, men det är nog inte helt sant. Jag kanske inte är teaterapa och strävar efter att ta till vara mina mer alternativa sidor, men skrivandet är fortfarande min passion, oavsett om det bara handlar om en fruktskylt eller rättande av en verksamhetsberättelse. Det kanske är där jag måste börja för att hitta rätt.

Obama!

Det är många avgöranden nu. Häromdagen allsvenskan. Inatt presidentvalet i USA. Jag ska erkänna att jag trots mina Obama-sympatier inte kände mig helt säker på valutgången. Kanske var det därför som jag imorse sömndrucken inte riktigt hängde med om vem som vunnit utifrån valvakan på tv. Men han tog det. Obama får sitta kvar.

För egen del förstår jag inte hur valet kunde vara så jämt, hur folk på fullt allvar kunde rösta på republikanen. Han står för den totala motsatsen till vad jag står för. Ekonomi i all ära, men politik handlar också om människor. Och en politiker som inte pratar om alla människor, som inte står för jämlikhet, som vill, tillsammans med andra män, bestämma över kvinnors kroppar kan aldrig få bli en av de mäktigaste människorna på jorden.

Obama sa det bäst ”Rape is rape, and rape is a crime”. Det är inte svårare än så, oavsett vad republikanerna säger.

Sedan är Obama en så karismatisk man, det spelar naturligtvis in i alla avseenden då människor vill bli inspirerade av sin president. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att han står för en politisk vilja att från grunden förändra och göra livet bättre för alla amerikaner, till skillnad från republikanerna som bara verkar vilja göra livet bättre för dem som redan har det gott ställt.

Min egen politiska färg lyser naturligtvis igenom här, men jag kan liksom inte förstå hur man kan vara republikan. Även om man skulle tycka mindre om vissa demokratiska idéer så kan man omöjligt känna att republikanerna står för det bättre alternativet. Därför glädjer det mig att amerikanerna röstade ”rätt”.

Obama – four more years!

Guldet blev till plast

Det har gått ett par dagar nu sedan guldet blev till plast. Malmö hade chansen, men tog den inte. Sista matchen för säsongen kan man inte säga var något annat än något av en flopp. AIK vann. Samtidigt som Åtvid fixade oavgjort mot Ellos. Malmö hade stora problem så när väl kvitteringen kom i Borås visste vi att de inte skulle klara att göra 3 mål på 15 minuter.

Så jag hade rätt. Det blev inget guld i år. Men med tanke på förutsättningarna, med sålda oersatta stjärnor, uddlöst anfallsspel och diverse plattmatcher får man väl ändå anse att en tredjeplats och det europaspel det medför är något av en vinst i sig. Det är klart dock att jag in i det sista hoppades på mina himmelsblå hjältar…

Men nu är säsongen över och arbetet inför nästa ska sättas igång. Vi kommer förlora Wille, Speedy och Dansken. Och de måste såklart ersättas, men vi måste fortfarande hitta en (eller helst 2) bra yttermittfältare som kan ersätta Durmaz. Klart vi kan fortsätta köra på unga talanger som kan växa och blomma ut i himmelsblått, men jag tror att vi behöver ett par nya etablerade spelare också för att balansera laget och både klara av europaspel och vinna allsvenskan nästa år (för det ska vi naturligtvis göra i sedvanlig innan säsongen anda).

Annars så var jag en snäll syster/svägerska i helgen och hjälpte storebror och hans tjej att flytta till större lägenhet. Trodde jag var smart som stannade i bilen och lastade in istället för att springa upp och ner i trapporna, men det betydde att jag förvisso sparade benen, men jag lyfte ju allt därinne, inklusive det tunga. Så mina axlar, skuldror och armmuskler kände att de fanns efteråt. Dagen efter vaknade jag och undrade om jag verkligen var flytthjälp dagen före, eller om någon använt min överkropp som boxningspartner…

Men nu är det ny vecka och nya utmaningar. Och de är inte längre de minsta himmelsblå…

Teoretisk guldchans

Jahaja. Guldläge med två omgångar kvar. Teoretisk guldchans med en omgång kvar. Får jag lov att hålla fast vid det jag tidigare sagt kanske? Det är inte ett malmöitiskt guldår i år. Tyvärr. Självklart har jag sjungit om sm-guld och inför gårdagens match var det klart att jag hoppades, men laget visade samma uddlösa spel som tidigare under säsongen. De var dessutom nervösa och hade fokus på fel saker kändes det som.

Visst påverkade det säkert att Ellos redan spelat sin match. Och vunnit den. Men för ett riktigt guldlag ska inte sådant spela någon roll. Man ska kunna forcera in bollen i mål och vinna matchen oavsett andra resultat. Oavsett motståndare som förstör spelet. Oavsett domare som dömer fel. Man ska bara ta det.

Det är kanske det som är grejen, att Malmö spelat bra men inte avgjort matcher i den utsträckning de skulle ha gjort det. Det tål att upprepas, men det spelar ju faktiskt ingen roll hur fint ett lag spelar om man inte gör mål.

Trots det har vi legat topp 4 hela säsongen om jag inte missat någon visit därunder. Det är också ett sorts bevis på hur bra man är.

Nu står vi inför sista omgången med ett Ellos som egentligen bara kan förlora guldet, de har det ju nu, med oss som enda utmanare. Jag ber till fotbollsgudarna om ett mindre fotbollsmirakel. Jag tror väl egentligen inte att det kommer bli så, men nog vore det mer rätt att ett lag som klarar av att spela på gräs tar hem guldet, jämfört med ett som nästan uteslutande bara vinner på plast. Å det säger jag inte det minsta partiskt!

Oavsett vad vill jag att vi tar revansch på Råsunda på söndag. Revansch för gårdagens debacle.

Vi ska helt enkelt vinna vår match och så får fotbollsgudarna bestämma resten.