Att leva i konstant limbo

Min tillvaro, trots förlängningen, är fortfarande limbo. Jag vet inte om jag kommer vara kvar här efter denna månaden och kan således planera ytterst lite. Med tanke på alla efter jobbet-grejer jag haft för mig, har jag inte heller lyckats hålla mig till löftet att söka andra jobb. Jag har letat, det har jag, men jag har inte skickat en enda ansökan. Att jag haft mycket för mig är naturligtvis ingen ursäkt, men det är i alla fall en förklaring.

Vissa dagar tänker jag dock att det kanske ändå finns hopp om att få vara kvar här ytterligare ett tag. Som när chefen sa att han förlängde mitt passerkort längre än bara denna månaden för att slippa hålla på med korta förlängningar hela tiden. Eller häromdagen då kollegan från Långtbortistan sa att det kommer behöva skapas närmare 200 certifikat närmaste tiden. Känns ju inte som att min kollega här, som har andra arbetsuppgifter också, kommer kunna hinna skapa alla dem…

Men andra gånger känns det redan kört.

Folk frågar mig hur jag orkar, säger att det är omänskligt att behöva leva så här, en månad i taget, inte veta in i det sista. Och vad ska jag säga? Det hjälper inte att vara uppgiven. Det hjälper inte att må dåligt över det. Hur jobbigt det än må vara att behandlas som jag vet inte vad, mår jag knappast bättre av att fokusera på det. Livet fortsätter ju ändå, och det enda jag kan hoppas på är att det löser sig.

Men de senaste veckornas lugn har åtminstone gett mig ro att fundera över vad jag vill rent jobbmässigt. Var jag vill jobba, med vad. Inte för att jag är helt färdig i tankarna, men jag har i alla fall kommit en bit på vägen och kan därmed lättare urskilja de jobben som faktiskt är intressanta.

Huvudspåret är i alla fall att komma bort från konsultandet.

Men samtidigt vill jag ha vettiga arbetsuppgifter, hamna på något ställe där jag kan tänkas trivas. Jag hoppas att det inte är lättare sagt än gjort.

Appropå något helt annat trodde jag häromdagen att jag hittat en hobbyvegetarisk frände men hennes vegetarianism låg på en ”om jag äter vegetariskt 1 gång i veckan är jag nöjd”-nivå. En annan är ju hardcore – varje vardag som jag lagar mat hemma ska jag laga vegetariskt. Det kan ju komma undantag naturligtvis, om jag skulle vara helt sjukt sugen på något specifikt, eller har idétorka, men hittills har det faktiskt gått vägen och min kropp har börjat anpassa sig. Och fantasin är ju faktiskt oändlig.