torsdag 28 juni 2012

Viva Espania


Så hände det som inte fick hända. Mitt lag hamnade i en situation där det så småningom blev straffläggning. Straffläggning som för en gångs skull inte var kul. Eller jo, den blev kul, men det var enormt nervöst.

Hatten av för Portugal som spelade precis som de skulle för att stoppa det spanska segertåget, eller åtminstone försena det. De pressade högt, sprang som idioter, gav verkligen allt och trodde på det. De klarade det hyfsat matchen igenom, även om man märkte att de var trötta och att fokus inte riktigt fanns där mot slutet av ordinarie tid. De spanska spelarna blev å andra sidan rätt sega de med mot slutet, hade väl inte förväntat sig att möta ett så begåvat motstånd.

Det hade för övrigt inte jag heller.

Så blev det förlängning och spel mot ett mål (Portugals), men bollen ville inte in i mål! Sjukt frustrerande. Och så stod vi plötsligt där, 0-0 efter ordinarie plus tillägg och vi hade en andra straffläggning i detta EM. Jag trodde inte det var sant och visste inte vad jag skulle tro.

När både Spanien och Portugal missade sina första straffar tänkte jag att det kanske blir 0-0 efter straffarna också! Det hade ju förvisso varit lite småroligt. Hur många straffar gäller egentligen om det är oavgjort hela vägen? Eller är det bara straff på straff tills någon missar?

Nåja, det blev ju mål sedan. Mina älskade spanjacker satte bollen i nätrasslet och Ronaldo fick inte ens skjuta sin straff (småfegt att vara sist, storstjärnorna borde vara först och visa vägen…). Fabregas, min älskade Fabregas, nätade den sista straffen och mitt älskade Spanien var i final. Igen.

Jag vill mig minnas att jag i min egen tippning tippade just det. Att Spanien faktiskt skulle gå till final, men jag vet inte om jag trodde på det fullt ut. Hade en känsla inför EM att Spanien inte var lika starka, lika självklara, som EM och VM sist. Samtidigt resonerade jag mig ju fram till att de skulle stå där, om jag minns det rätt (har ju inte vågat titta, ska vänta till efter finalen…), så jag kanske borde trott på dem mer.

Fast det har jag ju gjort. Egentligen. Fotbollshjärtat är inte det minsta logiskt, det är bara ändlös kärlek och tro utan slut.

Så vi kör hela vägen i mål. Spanien är i final. Nu tar vi och vinner den med av bara farten.
Viva Espania!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar