Besvikelsen har lagt sig

Min gamla grupp var på teambuilding igår så jag fick gästspela i min gamla roll för att stödja helsingborgsextrajobbaren som annars nog hade gått under efter att ha försökt täcka för alla. Själv höll jag mest på att gå under på grund av trötthet, besvikelse, ilska och ännu mer trötthet.

Trots att jag visste att Sverige hade en svår match framför sig, satt jag ju likväl där och hoppades och besvikelsen blev helt enorm. Så enorm att jag egentligen bara hämtat mig idag. Igår var jag ett spöke.

Det är ju egentligen ganska konstigt att kroppen hämtat sig, jag har knappast sovit mer inatt än natten före, men kanske har min kropp insett att det är en period nu när fotboll går före sömnen. Man tycker att den borde insett det för länge sedan, men så brukar det ju inte vara så lång period som det är så här.

Oh well, ny dag, nya matcher, och eftersom besvikelsen lagt sig är jag också redo att engagera mig på nytt. Den lille tysken i mig måste ju få sitt ikväll! (mitt styrelsemöte får inte dra över tiden!)

Igår blev det ju mindre fokus på fotboll och mer fokus på idioter som bara vill uttrycka sig med hjälp av slag och sparkar snarare än ord, och det blev mer tydligt än någonsin att politik och fotboll må vara olika saker, men de hänger ändå ihop – eller snarare, som jag länge påpekat, det som händer i samhället på någon nivå återspeglas även i sporten framför allt hos supportrar. Hur gärna vi än skulle vilja skilja dem åt. Det spelar ingen roll vems ”fel” det var att det hände, för det hände och det är en tragedi för de inblandade länderna och individerna, men också för fotbollen och EM i stort. Hoppas vi slipper mer skit.

Fotbollen ska ju vara kärlek. Fotbollen är kärlek. Så är det bara.