Viva Espania

Så hände det som inte fick hända. Mitt lag hamnade i en situation där det så småningom blev straffläggning. Straffläggning som för en gångs skull inte var kul. Eller jo, den blev kul, men det var enormt nervöst.

Hatten av för Portugal som spelade precis som de skulle för att stoppa det spanska segertåget, eller åtminstone försena det. De pressade högt, sprang som idioter, gav verkligen allt och trodde på det. De klarade det hyfsat matchen igenom, även om man märkte att de var trötta och att fokus inte riktigt fanns där mot slutet av ordinarie tid. De spanska spelarna blev å andra sidan rätt sega de med mot slutet, hade väl inte förväntat sig att möta ett så begåvat motstånd.

Det hade för övrigt inte jag heller.

Så blev det förlängning och spel mot ett mål (Portugals), men bollen ville inte in i mål! Sjukt frustrerande. Och så stod vi plötsligt där, 0-0 efter ordinarie plus tillägg och vi hade en andra straffläggning i detta EM. Jag trodde inte det var sant och visste inte vad jag skulle tro.

När både Spanien och Portugal missade sina första straffar tänkte jag att det kanske blir 0-0 efter straffarna också! Det hade ju förvisso varit lite småroligt. Hur många straffar gäller egentligen om det är oavgjort hela vägen? Eller är det bara straff på straff tills någon missar?

Nåja, det blev ju mål sedan. Mina älskade spanjacker satte bollen i nätrasslet och Ronaldo fick inte ens skjuta sin straff (småfegt att vara sist, storstjärnorna borde vara först och visa vägen…). Fabregas, min älskade Fabregas, nätade den sista straffen och mitt älskade Spanien var i final. Igen.

Jag vill mig minnas att jag i min egen tippning tippade just det. Att Spanien faktiskt skulle gå till final, men jag vet inte om jag trodde på det fullt ut. Hade en känsla inför EM att Spanien inte var lika starka, lika självklara, som EM och VM sist. Samtidigt resonerade jag mig ju fram till att de skulle stå där, om jag minns det rätt (har ju inte vågat titta, ska vänta till efter finalen…), så jag kanske borde trott på dem mer.

Fast det har jag ju gjort. Egentligen. Fotbollshjärtat är inte det minsta logiskt, det är bara ändlös kärlek och tro utan slut.

Så vi kör hela vägen i mål. Spanien är i final. Nu tar vi och vinner den med av bara farten.

Viva Espania!

Under avvänjning

Nu har jag varit på mitt nygamla jobb i tre dagar och kan konstatera att jag kommit in i det rätt snabbt. Det som är nytt har jag i stort sett lärt mig, och resten får väl komma allt eftersom. Jag kan ju grunderna så det är bara att köra på och helt enkelt fråga när det dyker upp något jag är osäker på.

Kände mig ju dessutom redan som en i gänget så det har inte heller varit något problem.

Roligast var väl när de igår frågade mig var jag trivdes bäst, här nere eller där uppe, och jag tog en konstpaus. (Man måste ju välja sina ord i såna här situationer…) Om sanningen ska fram så är båda två ställen där jag trivs mycket bra men på olika sätt och av olika anledningar. Däruppe var det bra stämning generellt (speciellt med min rumskompis), mer självständigt arbete och flexibla tider. Härnere är det sjuk stämning (positivt), mer att göra och mer press, samt flexibla tider på ett helt annat sätt. Det är ju därför svårt att jämföra. Men jag har inget direkt emot att sitta härnere, och det är väl egentligen huvudsaken.

Ikväll är det annars äntligen dags för fotboll igen. Två fotbollsfria dagar har kommit och gått. Avvänjningen har börjat i och med att det bara är totalt 3 matcher kvar. :-( Men å andra sidan sätter allsvenskan igång igen på måndag och det är ju alltid något. En fotbollstok behöver ju få sitt behov tillgodosett, sitt sug mättat och skrika av sig med jämna mellanrum.

Även om allsvenskan just nu känns ganska långt borta.

Kanske är det för att EM i år varit så himla bra, ytterst få dåliga matcher och matcher som inte betyder något, och trots att Sverige åkte hem tidigt har det liksom varit bra och kul (det brukar ju i och för sig jag tycka).

Och det känns som att nedräkningen har börjat. Om två veckor har jag semester! :-)

En ny första dag

Så var det vardag igen efter en långhelg med midsommarfirande och extra mycket sömn. Jag var ju tvungen att ta igen den där sömnen som missades i förra veckan och det gick ju bra. Så bra faktiskt att jag igår kväll hade stora svårigheter att somna. Det kan i och för sig också ha att göra med att jag var så himla exalterad efter det första straffavgörandet i årets EM.

Jag älskar ju straffavgöranden. Det känns alltid som att man får mer fotboll för pengarna på något vis och det är ju också enormt spännande! Rättvist? Tja, har du inte avgjort på fulltid plus förlängning så är straffavgörande mest rättvist eftersom matchen trots allt måste avgöras. En vinnare måste koras. Hur skulle man annars göra? Utse laget med flest målchanser till vinnare? Utse laget med flest räddningar till vinnare?

När det blev förlängning igår och det blev målchanser satt jag seriöst och hoppades att de skulle missa. Hade känts som ett totalt antiklimax om något av lagen avgjort innan straffläggningen…

Generellt tycker jag dock att kvartarna var rätt förutsägbara. Det var bara den sista, den igår mellan Italien och England som jag inte kunde avgöra på förhand – och så är det den matchen som går till straffar! Klockrent!

Annars så firade jag som sagt midsommar i fredags, med Ingenjören, Holländskan, Ingenjörens kollega och några italienskor. Det blev sill, grillat, kubb, skratt och mys. Alldeles lagom och väldigt trevligt! Resten av helgen tog jag det mest lugnt, innan jag igår bjöd in mig hos mamsen igen på middag efter att ha installerat hennes nya telefon och försökt visa hur den fungerar utan abonnemang.

Och så var det helt plötsligt vardag igen och dags för mig att flytta ner en våning och inta ena chefens rum innan jag skulle påbörja nygamla jobbet igen. Helg-jetlaggad, lite småtrött och frusen (var fasen tog sommaren vägen?) intog jag min nya plats och möttes av 2 kramar, en av gammal kollega och en av nygammal kollega, och ett varmt välkomnande tillbaka in i gänget. Det känns bra att vara önskad och omtyckt och det känns bra att vara tillbaka så att jag får lite mer att göra (förhoppningsvis).

För sedan gick allt i ett. Jag var väl lite ringrostig, men nog tusan sitter det där och nog tusan kommer det bli bra.

Samtidigt funderar jag givetvis på det där andra jobbet som jag är så sugen på. Om inte det skulle vara ännu mer för mig…

Ofrivillig sovmorgon

Oops! I did it again, som Britney sjöng för några år sedan. Jag tog mig en ofrivillig sovmorgon, andra gången denna veckan! Skärpning!

I måndags kväll satt jag och tittade på när Spanien nervöst till sist vann sin match och därmed garanterat var vidare från sin grupp. Sedan ställde jag inte mitt alarm utan gick bara och la mig och vaknade av en slump 6.19 (jämfört med normalt senast 6.10). Det var bara att svära och speeda upp samtliga morgonrutiner så att de hanns med och jag lyckades på något sätt hinna iväg i normal tid.

Kanske blev jag kaxig just därför…

Igår, efter att plan A ställts in, bjöd jag in mig själv på en otroligt trevlig plan B – jag gick hem till mamsen och blev bjuden på vin, middag och trevliga samtal. Jag hade tänkt komma hem i god tid, eftersom jag skulle fixa efterrätten till dagens tisdagsklubb, men det var ju så ljust och så trevligt att det var svårt att slita sig.

Jag kom dock hem inte allt för sent och efterrätten gick snabbt att fixa, och eftersom jag inte var trött tänkte jag att jaja, jag kan slötitta lite på burken och samtidigt kolla twitter och så. Gick och la mig betydligt senare än planerat, men kom i alla fall ihåg att ställa klockan.

Fast vad hjälpte det när jag stängde av larmet när det ringde och lurade till. Innan jag visste ordet av var klockan 6.38 och inte alls nog med tid för att hinna till normal tid. Det gick dock ganska snabbt ändå och på under 20 minuter var jag duschad, påklädd och fixad, med ett par mackor i matsäck och på väg ut genom dörren.

Tur att jag får sova lite längre imorgon, dagen efter det och dagen efter det. Jag tror det behövs…

Vi kom inte sist i alla fall

Eller jo, det gjorde vi ju, i gruppen, men inte totalt sett av alla lagen i EM. Det är faktiskt 3 lag som fick mindre poäng än vi fick, 2 som inte lyckades ta en enda. Då är faktiskt vår 3-poängare rätt skön ändå. Trots att den inte betyder någonting egentligen.

Sverige spelade för supportrarna och för sig själva och slappnade väl av så pass mycket att de lyckades skrämma Frankrike till att spela halvkasst. Det var ju verkligen inte samma Frankrike som mötte Ukraina i förra omgången. Det Frankrike var jag lite rädd för, detta var en alldeles lagom uppgift.

Men när domaren blåste av matchen var alltså Sverige vinnare. Och det kan ingen ta ifrån dem eller oss. Och vad vackert det var när min älskade Zlatan gick bort till supportrarna efter matchen och kastade upp sin tröja. Vilken kille! Vilket mål! Vilken kapten!

Jag återkommer hela tiden till att det var en betydelselös match, men jag kan inte låta bli att vara väldigt glad ändå. Kanske för att jag redan gått igenom sorgen och ilskan och accepterat verkligheten som den är. Det här var en träningsmatch, men med färre byten och Sverige spelade stabilt. Riktigt stabilt.

Därför var det lite extra roligt att vara svensk igår. Att få avsluta med fanan på topp, även om de givetvis skulle gjort den här typen av prestation både första och andra matchen också.

Nu har Mellberg sagt att han slutar och Anders ska fundera. Jag respekterar det. Mellberg gjorde en sjuk match och kommer därmed avsluta på topp. Vi måste ju börja få in nytt blod och bygga för en fortsatt rolig landslagsframtid, men klart är det samtidigt tråkigt att en som är så bra inte fortsätter.

Anders tycker jag egentligen gör rätt i att sluta. Ja, han har ett öga för spelet, erfarenhet och kvalité som är få förunnat, men han börjar också bli långsam och tar därmed de där felbesluten jag hatar. Han klipper ett ben istället för att gå på boll. Jag ser hellre att vi uppfostrar Wernbloom eller förlitar oss till RElm.

För framtiden börjar nu.

EM är i alla fall helt över för svensk del och vi går all in för Spanien och i andra hand Tyskland. Som någon sa, synd att inte Zlatan får spela kvartsfinal. Han och kanske någon mer ut svenska truppen hade varit värd det. Synd att det inte är så att de bästa spelarna får fortsätta oavsett lag.

Men det är kanske det som kallas champion’s league? :-)

***

Jag ska ju gå tillbaka till där det började och min nygamla chef gjorde det klart att han är himmelsblå precis som jag, och sa att det gladde honom att det skulle komma in lite fotbollsintresse i den gruppen. Hihi.

Förbannelsen är officiellt bruten

Å så var det måndag igen efter en helg där huvudfokus legat på sömn, att ta det lugnt och fotboll såklart. Det börjar ju bli rutin nu. Man har börjat lära känna lagen. Och alldeles samtidigt som man kommit in i en fotbollsrytm på riktigt är det dags att börja avvänjningen. Redan nu är det ju bara en match om dagen istället för 2 och snart kommer mellandagarna då man måste hitta på något helt annat. Känns lite dubbelt.

Ungefär som Sveriges uttåg ur EM redan efter andra matchen i gruppspelet. Förbannelsen är bruten, inte nog med att vi inte går vidare från gruppen och att sista gruppspelsmatchen är i princip helt betydelselös, de där engländarna som vi alltid får minst oavgjort mot vann för första gången i tävlingssammanhang på…ja, hur länge är det egentligen?

Denna gången var jag dock så mycket mer förberedd och tog därför inte alls så illa upp som jag gjorde efter första matchen. Även om jag såklart hoppades och bad om ett fotbollsmirakel. Faktum är att engländarna verkligen inte var så bra att vi inte hade kunnat vinna matchen, jag är betydligt mer ”rädd” för franskbröden – även om matchen egentligen inte betyder något för vår del. Ukraina var inte heller livsfarliga. Så varför tog vi inte en enda poäng av någon av dem?

Det handlar nog egentligen mest om nytt spelsystem och nya spelare. Sånt måste få tid att sätta sig. Och med så många mästerskapsdebutanter får man ha viss förståelse för nervositet och misstag.

Men visst hade det varit roligare om vi hade haft åtminstone spänning in i sista omgången.

Nu har vi på förhand gått över till andra favoriter, andra länder. Och till skillnad från majoriteten av tillfrågade var jag rätt nöjd med att se de rödvita skandinaviska grannarna åka ur. Själv håller jag ju på Spanien och Tyskland nu på heltid.

Utöver fotbollen åkte vi på besök hos farmor och farfar igår på deras tillfälliga boende. De var båda på gott humör och piggare än sist, även om de naturligtvis inte är helt återställda ännu.

Och idag har jag flyttat från min plats på jobbet till eget rum och inlett en rotationskurva som väl bara kommer fortsätta resten av sommaren, och även om halva projekt-teamet lämnat landet (bokstavligt talat) har jag suttit och trivts ganska bra. Jag vet ju vad jag måste göra, så det är bara att köra på.

Annars är ju tankarna lite på annat håll, på andra eventuella utmaningar som känns intressanta och skulle kunna bli verklighet med lite flyt. Vi väntar med spänning…

Jag tänkte inte skriva något idag…

…men måste ju uppmärksamma att något alldeles fantastiskt har hänt.

Välkommen till världen lille du! :-)

Besvikelsen har lagt sig

Min gamla grupp var på teambuilding igår så jag fick gästspela i min gamla roll för att stödja helsingborgsextrajobbaren som annars nog hade gått under efter att ha försökt täcka för alla. Själv höll jag mest på att gå under på grund av trötthet, besvikelse, ilska och ännu mer trötthet.

Trots att jag visste att Sverige hade en svår match framför sig, satt jag ju likväl där och hoppades och besvikelsen blev helt enorm. Så enorm att jag egentligen bara hämtat mig idag. Igår var jag ett spöke.

Det är ju egentligen ganska konstigt att kroppen hämtat sig, jag har knappast sovit mer inatt än natten före, men kanske har min kropp insett att det är en period nu när fotboll går före sömnen. Man tycker att den borde insett det för länge sedan, men så brukar det ju inte vara så lång period som det är så här.

Oh well, ny dag, nya matcher, och eftersom besvikelsen lagt sig är jag också redo att engagera mig på nytt. Den lille tysken i mig måste ju få sitt ikväll! (mitt styrelsemöte får inte dra över tiden!)

Igår blev det ju mindre fokus på fotboll och mer fokus på idioter som bara vill uttrycka sig med hjälp av slag och sparkar snarare än ord, och det blev mer tydligt än någonsin att politik och fotboll må vara olika saker, men de hänger ändå ihop – eller snarare, som jag länge påpekat, det som händer i samhället på någon nivå återspeglas även i sporten framför allt hos supportrar. Hur gärna vi än skulle vilja skilja dem åt. Det spelar ingen roll vems ”fel” det var att det hände, för det hände och det är en tragedi för de inblandade länderna och individerna, men också för fotbollen och EM i stort. Hoppas vi slipper mer skit.

Fotbollen ska ju vara kärlek. Fotbollen är kärlek. Så är det bara.

Fel gulblå lag vann

Så blev det som jag förutspådde för länge sedan, Ukraina blev för svårt och Sverige förlorade sin inledningsmatch i ett mästerskap som varit så efterlängtat. Varför blev det så? Är vi inte bättre än så här? Är det generationsväxlingens fel? Hamréns?

En sak är dock säker. Inte var det Zlatans fel i alla fall. Han brände förvisso ett sjukt läge, men han satte också ledningsmålet och han var inte ensam om att för kvällen spela i den stiliga marinblå dressen med en gul rand.

Vi tar det från början. Vi vrider tillbaka bandet till den där sista avgörande kvalmatchen mot Holland. Jag trodde inte, oavsett hur mycket B-uppställning de ställde upp med, att vi skulle ta hem den matchen. Men med hjälp av fotbollsgudarna så lyckades vi på något sätt vinna matchen och därigenom inte bara kvalificera oss, utan direktkvalificera oss, för EM.

Träningsmatcher spelades och så småningom lottades grupperna och vi hamnade med värdlandet Ukraina, Frankrike och England. Det skulle inte bli lätt kunde nog de flesta konstatera. England och Frankrike må ha haft problem på senare år, men Frankrike har något nytt på gång och England har en trupp bestående av riktigt duktiga spelare. Sedan har vi Ukraina som en del räknade bort helt. Grejen är dock att de har den här organisatoriska gamla sovjetiska kampandan eller vad man nu ska kalla det och får dessutom spela på hemmaplan och är därför farliga oavsett.

Det tippades och diskuterades och sedan spelade Frankrike och England oavgjort mot varandra i en öppningsmatch som var ganska ljummen. Med det sagt, var de fortfarande inte dåliga.

Ukraina hade magsjuka härom veckan och ställde upp med sin stora (gamla) stjärna Sjevtjenko på topp. Sverige ställde upp med den startelva som jag trodde mest på utifrån förutsättningarna (men jag tyckte ju när truppen togs ut att truppen var lite osexig så jag var väl egentligen bara till hälften övertygad…). Halvskadade spelare brukar inte göra bra ifrån sig, och erfarenheten till trots ville jag ha de mest formstraka spelarna på plan.

Inledningsvis tyckte jag att det såg ganska jämt ut, förutom domaren då som uppenbart bestämt sig för att ge Ukraina lite mer fördel förhoppningsvis på grund av att de är ett värdland snarare än att han var köpt av korrupta pengar. Oavsett var det givetvis inte bra.

Jag vet att jag ofta kritiserar domare, och att detta kan misstros att handla om att hitta en syndabock när mitt lag spelar dåligt eller inte får med sig något. Men den som hävdar att domaren igår inte i stort dömde till hemmalagets fördel tittade uppenbarligen inte på samma match som jag. En domare behövs och det är klart att denne kan begå misstag, men domaren ska inte avgöra matcher. Det är allt.

Och om man får försöka döda Zlatan och sedan får med sig en frispark är något allvarligt fel.

Men sedan kom Sjevtjenkos 2 mål på vad som såg ut som försvarsmissar och det är inte mycket mer att säga om det. Det går inte att skylla på Zlatan, han gjorde sitt, han gjorde mål, krigade, höll i boll. Men uppenbarligen missade vi i markeringarna och det straffade sig. Och vi kan skylla på en hemmakär domare hur mycket vi vill, men vi ska kunna vinna ändå. Vi var helt enkelt inte redo för den uppgift vi hade och därför höll det inte hela vägen.

Mest arg är jag på att vi inte utnyttjade Ukrainas kassa försvar mer. Målvakten hade ingen koll på läget och mittbackarna kastade sig men var långt ifrån turneringens vassaste.

Fast varför engagerar jag mig så? Jag visste ju egentligen att detta skulle hända, men likväl satt jag där med bultande hjärta och hoppades på ett mirakel. Varför blir det alltid så?

Och nu då? Hur går vi vidare från detta? Vi ska möta två lag till innan vi (förhoppningsvis inte) åker hem. Det är två bra lag och hur mycket jag än älskar vår vilja att spela offensiv fotboll hoppas jag att grabbarna jobbar på försvaret och lägger tid på att ställa in sig efter de andra lagens spel. Annars blir det vi och inte Danmark som kommer få en hembiljett efter 0 poäng.

Roligast igår var annars när de lät ljudet vara på i tunneln i paus när svenskarna kom ut dit. Zlatan säger ”Vi ska spela vårt spel, skit i dem” spottar och vänder sig sedan om ”E alla här?” varpå någon svarar nej och Zlatan stannar och suckar. Sedan gick han ut på plan och målade till hela Sveriges glädje som den superstar han är. Förfärligt synd att han inte fick bli den hjälte han förtjänade att bli igår.

Heja Sverige!

Så har den efterlängtade fotbollsfesten äntligen satt igång. Tre speldagar har kommit och gått och vi är nu inne på den sista gruppens första speldag, på sitt sätt den viktigaste. Men vi kommer till det.

I fredags inledde vi fotbollsfesten med en tjejkväll á moi – fotboll, öl och pizza och två matcher som på förhand väl inte var superspännande, men ändock intressanta. Det är ju egentligen allihop. Man vill ju se formen och tendenserna. Man vill se ansikten man känner igen och se nya bekantskaper. Polen-Grekland spelade oavgjort och sedan visade Ryssland hur man avgör matcher när de slog Tjeckien med 3-1. Mest intressant lag i gruppen hittills; Ryssland. Fast jag misstänkte ju att de skulle vara starka.

I lördags drog vi till parken och såg först Danmark sensationsslå Holland till Holländskan och hennes mammas stora besvikelse. Jag var mest chockad, dels över resultatet i sig men också över att en hyfsat oinsatt kollega som pratade om att Danmark hade något på gång faktiskt hade helt rätt!

Holländarna drog vidare för att dränka sina sorger på andra håll medan jag och Ingenjören stannade kvar för att se Tyskland visa formen och vinna över Portugal. Det var det vi trodde på förhand, och det var så det blev, om än knappt. När det tyska målet kom fann jag mig så jublande att jag insåg att det nog bor en liten tysk inom mig. Så att mina lag skulle gå in i mästerskapet på söndagen och måndagen stämde inte riktigt… Tyskland är lätt favorit i grupp B.

Efter matchen begav vi oss hemåt, för får man se två bra fotbollsmatcher på samma kväll behöver man inte mer underhållning den kvällen, den är redan toppenbra!

Igår gjorde jag lite ärenden med mamsen innan jag åter igen bänkade mig framför burken och först Spanien-Italien och sedan Kroatien-Irland. Äntligen skulle mitt Spanien gå in och visa att Barca-fotboll fortfarande is da shit. Och det är den väl. Men att köra uppställningen 4-6-0 var kanske att visa lite övermod, även om käre Fabregas var den som satte kvitteringen mot spaghettipojkarna.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite besviken över att det bara blev ett Barca…förlåt, Spanien-mål och därmed bara 1 poäng, men jag är fortfarande övertygad om att de kommer gå vidare från gruppen så än så länge är jag inte särskilt orolig. Om det blir Italien eller Kroatien som följer med dem, spelar mindre roll.

Att sen titta på en match där jag inte egentligen hejade på någon var lite antiklimax, men Kroatien var duktiga (även om mitt kära Irland framför allt var ganska kassa…) och vann övertygande. Och eftersom jag vill se alla matcher, gick jag givetvis och la mig alldeles för sent och kunde sedan inte somna… Känns som att det blir svårt att sova ikapp under veckan eftersom det är matcher varje dag. Nåväl, jag får väl sova ikapp en annan gång.

Först och främst tar vi som sagt och tittar på sista gruppen ikväll. Sverige ska inleda sitt mästerskap och visa att de är minst lika bra som tidigare mästerskap. Det blir inte lätt, men visst har större mirakel skett.

Att det kom förbi en sommarjobbare som heter Zlatan kan väl bara vara bra nyheter…?

Men då kör vi. Kliv fram mina blågula hjältar och visa att vi är att räkna med. Visa hjärta och kämpa tills det inte finns något att kämpa för längre, och kämpa då lite till. In med bollen i mål bara! Jag tror på er! Heja Sverige!

EM är här

Så är dagen äntligen här. Det är dags för fotbollsfest och för en i princip daglig dos av den fantastiska sporten i nästan en månad. Få saker kan göra en fotbollsnörd så lycklig.

Ölen står på kylning, pizzaingredienserna är inhandlade, chipsen likaså, lagen inspanade och snacket är igång. Jag har till och med köpt fotbollsservetter!

En del säger att landslaget inte berör lika mycket som klubblaget och det ligger väl något i det, men vad spelar det för roll när det blir fotbollsfest på det sätt som ett EM och VM faktiskt innebär. Folk som normalt inte ens höjer på ögonbrynen vid nämnandet av fotboll är plötsligt med och tippar och snackar. Ja, det är sådana där medgångssupportrar, men om jag legitimt får prata om mitt största intresse i princip hela tiden så är jag väldigt nöjd!

Så istället för att fokusera på fel saker och på lustiga säsonger och tillhörande spelarrörlighet. Istället för att tänka på att sommaren håller på att regna bort innan den ens har börjat.

Istället tycker jag vi ska fokusera på att festen snart sätter igång på riktigt. Dagen är kommen. Spelet kan börja. EM är här.

Mitt i veckan ledigt (Sveriges nationaldag)

Mitt i veckan ledighet med anledning av Sveriges nationaldag och som svensk har jag inte riktigt förstått vad man ska göra just den dagen. Den blev ju röd ganska nyligen så det hänger väl ihop med det, men det känns som att svenskarnas största högtid ändå är midsommar. Däremot, som en del personer redan påpekat, är ju svenska nationaldagen säkert större för nya svenskar. Då finns det ju en annan typ av anledning att fira.

Det är klart att ett lands nationaldag är viktig på sitt sätt. Den återspeglar ju ett datum som historiskt sett varit viktigt för landet ur någon synvinkel. Den 6:e juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung och Sverige blev en självständig stat. Den 6:e juni 1809 utfärdades den regeringsform som gällde fram till 1973, då det beslutades om en ny regeringsform, också den 6:e juni. Tidigare har den kallats framför allt svenska flaggans dag och fick faktiskt inte nationaldagsstatus förrän 1983. Först 2005 blev dagen en helgdag.

När nationaldagen blev röd så blev annandag pingst vanlig vardag och där har ju kritiken varit just att nationaldagen alltid infaller samma datum och därmed finns det ingen garanti att det är en vardag. Och det köper jag rakt av. För en sån som mig som inte firar någon av de svenska högtiderna särskilt högtidligt är ju den lediga dagen nog för att jag ska jubla. Då får den ju inte infalla på en helg när jag redan är ledig!

Själv ”firade” jag nationaldagen med att sova ut och ta det lugnt på morgonkvisten, skriva ett sådant där informationsblad till medlemmarna i bostadsrättsföreningen och bli utbjuden på middag på brasiliansk restaurang av Brasilianskan. En mycket bra ledig dag med andra ord, med både måsten och nöjen, som gav ny energi till den avslutande delen av veckan. Eller den andra veckan under denna veckan. Hur man nu väljer att se det.

För snart är det ju helg på riktigt. Och ännu viktigare – snart börjar EM! En dryg månad av fotboll i princip dagligen som ger oss fotbollsnördar enorma möjligheter att få vårt beroende tillgodosett. Det kommer med andra ord att vara lite halvsvårt att få mig att göra något om det inte involverar match också, eftersom jag kommer vilja se samtliga matcher oavsett vem som spelar. Jag längtar så!

Provokationer

Jag är normalt sett en ganska harmonisk person som för det mesta är rätt glad och lätt att ha att göra med, men ibland tänder det till och humöret från min mammas sida av släkten visar sitt fula tryne. Och oftast handlar det om att jag blir provocerad av ren och skär idioti och det kan knappast hållas emot mig.

Okunskap och ovilja att lära sig

En av de sakerna är när just när folk är dumma i huvudet och vägrar ta åt sig hur fel de har. Det vill säga gruppen som lider av stor okunskap, utan att vilja kännas vid det, och därför enbart hävda att deras ord är sanningen hur dumt och galet det än är. De som vägrar att lyssna på andra, som faktiskt har kunskap i vilket ämne det nu än må handla om, utan bara fortsätter insistera på vad det nu är de anser är korrekt.

Det är en sak att tro på något eller tycka något, det är något helt annat att hävda att just det är rätt utan att ha tillräckligt under fötterna.

Ointresse av politik

En annan sak som jag finner enormt provocerande är alla dem som säger ”jag är ointresserad av politik” eller ”politik är tråkigt”. Det här handlar egentligen också om okunskap, eftersom politik trots allt är allt i samhället, och hur kan man då vara så ointresserad av allt det som trots allt påverkar allas vår vardag? Förvisso, jag tror att vad de flesta menar är att de inte orkar lyssna på politiker och deras debatter – vilket jag själv också kan bli galen på de gånger det mest verkar gå ut på vem som kan ordbajsa mest utan ordentligt innehåll. Men själva politiken i dess renaste form kan man omöjligt vara ointresserad av, anser jag.

Och en sak till, om du inte röstar för en eventuell förändring av rådande system, har du heller inte rätt att klaga på hur det är, så det så.

Tjejer som spelar dumma

Kvinnorörelsen har sedan starten jobbat för att vi som kvinnor ska anses vara lika mycket värda som män, och därmed tas på allvar. Tjejer som är eller ännu värre – spelar – dumma inför männen i deras liv gör oss andra en sådan enorm otjänst. Kanske är det jag som missförstått något, för jag kan verkligen inte allt, men visst måste det väl vara mer givande att kunna diskutera allt och inget med varandra, snarare än bara smink och schampo. Eller ännu värre, i fotbollsvärlden, ”vadå offside, vad är det?” – kan jag kanske hänvisa till google..?

Nya telenor-reklamen (och andra reklamfilmer som framställer kvinnor som dumma i huvet)

Sedan ska vi inte snacka om alla de fall av diskriminering som syns i så många reklamfilmer. Ta det här med att det är så styrt – fotboll på tv? På reklamen handlar det om betting, (manlig) rakning och byggkedjor. Drama tv-serie? Reklam för bindor, diverse krämer och smink.

Sedan har vi också reklamfilmerna som i sig själva går emot allt jag tror på. Ta den senaste telenor-reklamen när snubben är på mallis med sin familj och mest surfar på sin telefon hela tiden och han mot slutet säger ”det är lugnt, gratis surf i hela Europa” och hans fru säger ”men vi är ju på Mallis” varpå han måste tillägga ”Men älskling, Mallis ligger ju i Europa”. Snacka om att dumförklara kvinnor! Jag blir så provocerad varje gång den visas att jag flertalet gånger varit på väg att kasta ut tv:n genom fönstret…

Män som tror att det vet mer på grund av att de är män

Några av de största idioterna jag stött på under åren är män som vägrar lyssna eftersom de anser att de vet mer än lilla jag just på grund av att de är män. Det är klart att ålder spelar in, och att erfarenheter som de har inte kan jämföras med mina, och att de i vissa fall säkert då vet bättre, men det är själva antagandet och oviljan att lyssna på vad jag har att säga som provocerar mig. Och den där ”lilla vännen”-attityden som en del äldre män har anammat. Om alla bara var lite mer ödmjuka och öppna i sina resonemang skulle diskussioner bli så mycket bättre tror jag.

Kvinnor som motarbetar andra kvinnor

Vi kan förvisso skälla på männen hur mycket vi vill, den största otjänsten gör vi varandra genom att snacka skit och trycka ner dem som vågar mer. Som när kvinnor säger ”ja, jag är ju verkligen inte feminist!” som om det vore värre än att bli kallad hora. Oerhört provocerande, eftersom det är att totalt skita i allt bra som kvinnorättskämparna gjort genom tiderna. Jag menar, vad skulle dessa göra om deras rösträtt helt plötsligt togs ifrån dem? Eller om de inte fick jobba? Vi måste bli bättre på att gemensamt stå upp för varandra istället för att slå ner på varandra.

Oprovocerat hat på grund av religion/kön/härkomst/sexuell läggning

Sist, men absolut inte minst, blir jag oerhört provocerad när folk hatar eller åtminstone har väldigt svårt för sina medmänniskor på grund av religion/kön/härkomst/sexuell läggning. Folk får tro på precis vad de vill så länge de inte gör det till sitt livs mål att få över mig på samma sida. Hon, han, hen – vem bryr sig? Jag är jag, du är du och någon annan är någon annan. Och helt ärligt, det är väl hur mycket mer spännande som helst med människor med andra bakgrunder än jag själv. Istället för att reagera med rädsla för det okända, kanske vi kan reagera med nyfikenhet, åtminstone tills vi blivit motbevisade. Och vad spelar det för roll vem folk väljer att dela sina liv med? Vad stör det dig och mig om någon annan väljer en partner av samma kön som de själva? Du och jag behöver ju knappast vara involverade i deras relation.

Om alla bara slutade upp med att inte tänka efter innan de öppnar käften så skulle vi nog få ett mycket trevligare samhälle och jag skulle kunna sluta vara så provocerad av alla idioter som existerar och kunna fokusera på annat istället. Det vore skönt. Kan vi komma överens om det?