Välförtjänt långhelg

Snart är det dags för en välkommen paus i vardagen. Långhelg. Påsken är ju mest en långhelg för mig vars religion mer handlar om 22 spelare som jagar boll. Å andra sidan börjar ju allsvenskan på måndag så på sitt sätt är det ju en religiös högtid även för oss fotbollsreligiösa!

Annars har det mest varit kaos hela veckan. Fullt ös på jobbet, massor av ordrar och flera saker som inte finns i lager och näst intill hysteriska kunder och säljare som insisterar på att de måste ha sina grejer innan helgen. Trots att de inte finns på plats. Nu jobbar jag ju mot sjukhus, och liv står faktiskt på spel, så då måste man åtminstone försöka utföra mirakel. Hittills har det gått hyfsat, men jag ljuger inte när jag säger att morgondagen kommer bli tuff innan allt är klart och jag kan ta välförtjänt helg.

Ärligt talat är det lite av ett under att jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner. Man skulle kunna gå under för mindre. Men så länge jag har koll på läget så går det bra. Jag hatar att inte veta vad som händer.

Jag har nog inte ljugit när jag sagt på jobbansökningar att jag trivs som spindeln i nätet. Jag fungerar ärligt talat väldigt bra som just det.

Mitt i kaoset får jag åtminstone fina ord från kollegor och chefer och det är ju bra, men det bästa är ju att vi förstår varandra och hjälps åt för att lösa en dålig situation.

Men snart är det helg och det finns mycket att se fram emot. Jag får be att få återkomma till det för nu har jag fullt upp. Glad påsk!

Bland Guinness-hattar och goda vänner

I helgen var det dags för att vara social igen. Det var ju älskade Paddy’s day och det kan man inte skippa om man inte har en jättebra anledning. Själv var jag dock lite tveksam eftersom de senaste åren ändå slutat med att vi hamnat på vanliga barer och bara varit halvpeppade. Men Ingenjören var på och jag kan ju inte tacka nej när det är Paddy’s day så det var bara att bita ihop och hoppas att det skulle bli roligt.

I slutändan var vi ett helt gäng; jag och Ingenjören, Holländskan, Brasilianskan och hennes kille, Italienskan och ett par till. Vi hängde på bästa irländska baren i stan och drack guinness och sjöng med i de kända sångerna, snackade med random people, diskuterade vem som var mest grön och hade allmänt trevligt.

Till slut fixade Holländskan guinness-hattar åt oss också och då höjdes ju stämningen naturligtvis rejält. :-)

Jag och Holländskan kastade in ölglasen först. Jag konstaterade att jag ju hade min hatt och dessutom att det var dubbelfilig kö till de två toaletterna, och det må ha varit lördag, men jag kände att det räckte där. Jag var nöjd. Jag hade firat färdigt. Klockan hade dessutom slagit Paddy's day på riktigt, så jag tyckte inte att vi behövde skämmas.

Var det lika magiskt som för några år sedan? Nej, det var det inte, men vi var åtminstone på en irländsk bar hela kvällen och de spelade åtminstone lite irländsk musik mellan varven och serverade en helt okej guinness. Och så var det roligt att vi var ett helt gäng som var där. Jag skulle till och med gå så långt som att påstå att jag till och med blivit lite mer sugen redan nu på nästa års festligheter!

Dålig humor

För lite drygt 2 år sedan satt jag på ett av mina tillfälliga lulljobb och snackade med en kollega. Vi kom in på den där djungeltema-festen som lundastudenter haft, där ett par av dem hade fått den brilljant dåliga idén att måla sig svarta och sedan ha slavauktion. Killen jag snackade med förstod inte varför det hade blivit en så stor grej, det var ju bara ett skämt, och jag tog på mig pk-rollen och försökte förklara för honom att det är en sak med interna skämt och att ha högt till tak, det är en annan att inte kunna sin historia och inte förstå att de som tog illa vid sig i sammanhanget alltjämt blir diskriminerade på grund av hur de ser ut även här i lilla Sverige. Killen köpte inte det. Han menade att ingen blir diskriminerad i Sverige. Jag la ner diskussionen och tänkte bara stilla för mig själv att det är lätt att tillhöra majoritetsbefolkningen och därmed ha tolkningsföreträde...

Imorse på väg till jobbet såg jag från bussfönstret en banderoll på en av nationerna som talade om att det snart var dags för svartklubb. Antar att det bara är namnet på en specifik klubb på stället, och det är ju inget som jag själv reagerar på kanske, men däremot reagerade jag på att de hade en bild på en apa på samma banderoll. Jag tänkte ”har de inte lärt sig något alls sedan sist?” och suckade djupt.

Humor är en sak, men sparkar man neråt är det inte lika roligt längre. Och jag blir rädd på riktigt när vi i Sverige inte förstår problematiken och inte kan låta de utsatta ha tolkningsföreträde i sammanhang som de tar illa vid sig av. Vi får aldrig vara så fast i våra sätt att vi inte kan ta till oss, lyssna och förändras.

Det är bra om det är högt till tak och att vi skämtar om saker, men vi kanske kan tänka till lite innan och inse att man faktiskt inte kan skämta om allt.

Backar bandet

Det var nästan vår förra veckan, men nu har vi backat bandet och tagit tillbaka vintern igen. Inte för att jag godkänt det alls, eller ens önskat det. Snarare den totala motsatsen. Jag drömmer om vår, eller egentligen sommar. Fast det är jag väl knappast ensam om.

Annars så var förra veckan rätt avslappnad. Skippade styrelsemöte för att fira mamsen och i lördags var det först middag med nya kompisen och sedan inflyttningsfest hos en gammal kompis. Och igår tog jag äntligen tag i några av de dåliga samvetena eftersom jag ändå var hemma och tvättade hela dagen.

På jobbet går det bättre och bättre, och jag känner att jag blir mer och mer självständig, men räds ändå att köra helt solo även om folk är väldigt hjälpsamma om man frågar dem. Jag trivs i alla fall fortfarande bra. Något som tydligen är få förunnat. Kanske blir det ännu bättre framöver.

För övrigt avgjordes ju den där musiktävlingen i helgen. Jag var ju på fest så jag såg först när jag kom hem vem som vunnit, och blev ärligt talat lite smått förvånad. Han som vann är den person som gjorde att jag stängde av när jag småtittade på just den deltävlingen härom veckan. Men han kanske var bättre denna gången?

Det känns i alla fall helt okej att jag kommer missa den stora tävlingen på grund av bröllop...

Det ger sig

Det har blivit lite längre mellan inläggen nu, inte för att inget händer utan snarare för att jag har haft fortsatt fullt upp och tiden utöver det har jag prioriterat att ta det lugnt. Nog för att det inte hände så värst mycket utanför arbetstid i förra veckan, men det var mycket på jobbet istället. Börjar ju köra mer och mer solo och varje gång man hamnar i kaosläge (vilket har blivit en del eftersom överlämningen inte varit perfekt...) tar det rätt mycket energi att både komma på en lösning och genomföra det.

Det blev i alla fall en tisdagsklubb och middag med min namne Malmöiten och födelsedagsmiddag för mina familjemedlemmar som fyller år nu omkring.

Jag försöker generellt att inte boka in för mycket eftersom jag fortfarande känner av sorgearbetet, nya jobbet och att vintern håller på att gå över i vår, samtidigt som jag försöker vara med och hinna med och leva allt vad jag kan.

Jag fortsätter fundera över framtiden. Jag försöker få mig att komma igång med jobbsökandet igen ordentligt (jag behöver nog en konkret deadline). Jag försöker vara kreativ och få utlopp för allt jag har inom mig. Det känns som att det finns ett visst behov för det också.

Samtidigt fortsätter jag bli provocerad av småsaker och snackar politik allt vad jag hinner. Malmöiten har lyckats övertala mig (var ärligt talat inte så svårt) att gå på feminism-samtal i april som jag hoppas blir inspirerande.

Annars fortsätter födelsedagsfirandena och det allmänna kalasandet även denna veckan och mitt dåliga samvete över det jag inte orkar behåller jag konstant. Nåväl, det ger sig väl. Det mesta gör ju det.

Efter trötthet kommer pigghet

Förra veckan blev en lite kortare vecka eftersom måndagen spenderades på annat håll. Trots det blev det en vecka i trötthetens tecken. Med facit i hand kan jag konstatera att det hade varit bra att ha en extra dag efter begravningen att sova ut och reflektera på. Inte för att dra ut på hela processen, utan för att en begravning är en väldigt känslomässigt uttömmande dag och att det kan vara bra att ha en dag att ta igen sig på direkt efteråt. Min vila fick istället vänta tills helgen, men jag går händelserna i förväg.

Under förra veckan fortsatte min utbildning då jag fick gå en trappa upp och hänga med dem som sysslar med det jag gjorde tidigare. Det var ett trevligt möte som framför allt innefattade diskussioner om hur de arbetar och vad vi kan få ut av varandra i min nuvarande roll. Mötet avslutades med att jag insåg att en gammal klasskompis jobbar på den avdelningen och att de hintade att jag kanske skulle söka mig dit med tanke på min kompetens på området.

Det var tisdagsklubb och så småningom årsstämma i föreningen då jag utan protest blev omvald på två nya år som ledamot. Inte för att så många står i kö för att ta över, men det finns ju en möjlighet för stämman att säga nej när frågan om omval kommer upp.

Jag blev också skickad till danska kontoret en dag, vilket var skönt för det innebar lite sovmorgon och hämtning utanför grinden den tid som jag normalt sett måste vara i Lund.

I fredags fick jag köra helt solo hela dagen då han som vet allt tagit ledigt. Givetvis var det en sån dag då allt blev mer eller mindre kaos och konstiga frågor haglade in. Men jag tycker att jag löste det hela rätt bra och säljaren som är mer eller mindre jämngammal med mig fick agera expert och hjälpa mig hitta rätt artiklar och svara på frågor.

Sedan tog jag välförtjänt helg och fredagsmys med mamsen och tacos. Faktum är att jag hade fredagsmys hela helgen. Jag gjorde ingenting jag inte var tvungen att göra och tog det väldigt lugnt. Jag tänkte att jag skulle titta lite på melodifestivalen på lördagskvällen eftersom Holländskan hade varit på genrepet dagen före och vi hade messat om det men jag klarade bara 2,5 låt sedan stängde jag av. Det var inte bra nog för att jag skulle orka spendera min lördagskväll med att titta på det.

Generellt tror jag att jag behövde en stilla och lugn helg för att komma ifatt efter den sista tidens emotionella påfrestningar och efter att ha varit allmänt uppbokad så mycket som jag varit. Imorse vaknade jag faktiskt hyfsat pigg och redo för en ny vecka med allt vad det innebär, så det var nog ett bra val.

Ett sista farväl

Efter en hyfsat fullsmockad helg var så dagen kommen. Det var dags för begravning och för att säga hejdå till farfar. Så i lätt snöfall begav vi oss, jag, mamma, brorsan och svägerskan mot fiendeland och tillika platsen för det sista avskedet. På plats i kapellet mottog vi kramar från såväl kända som (för oss) okända, och det fylldes snart på. Vi var nästan 30 pers som samlats och det i sig var ganska talande för den farfar var. Han har berört många under åren.

Prästen, farfars bästa kompis dotter, höll ett personligt och träffsäkert avskedstal medan vi satt och mindes och lyssnade medan tårarna stilla rann längs kinderna. Det spelades jazz och en speciell sångare såg till att också psalmerna hördes. Med tanke på farfars musikintresse gav det en extra dimension.

Begravningar är aldrig roliga, men det var rörande att se hur många som tagit sig dit, och extra fint att det blev så personligt.

Efteråt begav vi oss mot centrum och det café där vi var inbokade för en minnesstund. Jag hamnade vid ett bord tillsammans med mamma, farfars bästa kompis och en kusin till pappa och vi pratade och mindes. Alltihop inleddes med att alla fick presentera sig och fick en möjlighet att dela med sig av något minne. Det målades en bild av farfar och hans liv med genomgående teman som att han var social, musikalisk, vänlig och rolig. Det talades om hur han kom från nästan ingenting och arbetade till sig ett liv som bestod av så mycket. En kärleksfull man som vi nu alla saknade så mycket.

Själv hade jag svårt att hitta orden. Det var ju ett så påtagligt avsked och samtidigt så rörande fint alltihop.

Det var ett värdigt slut för en fin människa och hans närvaro kändes starkt. Inte minst när han kom och tog en av kakorna från kakfatet på vårt bord framåt slutet av minnesstunden!

Nu blir det att försöka gå vidare i sorgearbetet. Att minnas med glädje den man vi haft förmånen att ha i våra liv. Hejdå farfar, hoppas du har det bra.

Polletten håller på att ramla ner

Efter jobbresan utrikes har det varit tillbaka till kontoret tors-fre och både vanligt jobb där jag kunnat applicera kunskaperna jag samlat på mig hittills, samt fortsatt training – denna gång konkret om produkterna. Långsamt känns det som att saker faller på plats och igår när han som kan allt flexade ut tidigt fick jag känna på det hela lite extra när allt blev kaos och jag inte kom någonstans.

Jag löste det till sist och det kändes bra, men det var en stund där jag frenetiskt letade i huvudet för att hitta en lösning...

Igår var det ju dessutom kommersiell högtid i form av alla hjärtans dag och jag firade tillsammans med Holländskan och Ingenjören och vår tisdagsklubb. Chili con Carne och snabb cheesecake med ett försök till att illustrera ett hjärta ovanpå med hjälp av blåbär (inte det enklaste i ett litet glas...). Det var ungefär så puttinuttigt det blev.

Och nu är det helg igen. Det både känns skönt och konstigt. Å ena sidan är jag trött efter veckans bravader på resande fot, å andra sidan känns det ju inte som att jag jobbat en hel vecka. Men jag klagar naturligtvis inte. Dessutom har jag så mycket inplanerat att frågan är väl hur mycket vila och avslappning det egentligen blir.

Helgen kommer ju också kulminera i ett sista farväl av farfar och allt vad det innebär. Förhoppningsvis blir det ett fint och värdigt avslut som kan ta oss vidare i sorgen och hanterandet av ett fortsatt liv utan honom.

A trip to the Borough of Peter

På min gamla arbetsplats skickade de mig en förmiddag till en leverantör i Staffanstorp. På min nuvarande skickade de mig till Peterborough, England, söndag-onsdag. Själva resan blev klar och bokad i torsdags (jag hade dock fått veta att det var på gång) och i söndagskväll bar det alltså av. Jag håller fast vid att jag ogillar själva resandet från A till B, men jag såg fram emot att komma bort några dagar på en sorts minibreak trots att detta var en jobbresa. När det närmade sig började jag dock naturligtvis nojja lite, även om jag trodde att det skulle gå bra.

Strax före 18 begav jag mig hemifrån med mamma som ville följa mig till flygbussen när hon inte ville köra mig till flygplatsen. Vi hittade hållplatsen efter visst letande och snart bar det av. Jag tog den tidigare flygbussen för att säkert vara på plats i tid. Jag köade för att checka in mitt baggage. Jag pep inte i säkerhetskontrollen. Jag tog en snabb reseöl innan jag begav mig mot gaten och det redan försenade planet. Framåt 22 satt jag på planet och väntade på avfärd. Planet var inte fullbokat så man fick lite space i det trånga utrymmet. Resan var helt okej tills vi närmade oss landning och planet nästan störtar ner (kändes det som) i hur hög hastighet som helst. Vi når landningsbanan i fortsatt hög hastighet och medan piloterna försöker få planet att stanna börjar planet ”wobbla” fram och tillbaka.

Jag är resvan och knappast särskilt flygrädd, men för ett kort ögonblick innan planet stod helt still undrade jag om slutet var nära.

När mina fötter väl var på marken andades jag ut och gick mot passkontrollen. UK är ju lite speciella av sig och förstår inte att man bara kan vinka förbi mig. Vad jag inte förstår är vad som skulle hänt mellan de många passkontrollerna jag redan hade passerat under kvällen (incheckningen av min väska, passkontrollen på flygplatsen och sedan vid gaten...). Men, men, inte läge att protestera, utan det var bara att vänta snällt och gå igenom kontrollen med ett leende. Min väska hade åtminstone kommit fram och väntade på mig så att jag kunde bege mig ut och leta upp taxichauffören som skulle plocka upp mig.

Det visade sig vara en man från Tipperary, Irland, som bott lite överallt som skulle köra mig och som efter 2 ord fick mig att plocka fram Dublin-accenten (för två ord på utspädd irländsk dialekt är tydligen allt som krävs...). Han var i alla fall trevlig och jag var rätt tacksam över att han väntade på mig så att jag slapp hitta egna färdmedel för den över 1,5 timme långa färden till slutdestinationen.

Dublin förresten, det är snart 10 år sedan jag och Holländskan satte oss på ett likadant RyanAir-plan och begav oss på vårt livs äventyr. Tiden går fort när man har roligt eller något, för jag minns fortfarande den avresan och de första dagarna som om de vore igår. Och 10 år förresten, hur gammal är jag inte då!?

En lång taxiresa senare checkade jag så småningom in på mitt hotell strax före klockan 1 på natten lokal tid. Väl på mitt rum hittade jag en tv-kanal med sitcoms och lullade runt ett tag innan jag lyckades somna in strax före klockan 2 lokal tid.

Måndagmorgon vaknade jag strax före klockan som var ställd på 8. Tur var väl det för mobilen (med alarmet) låg trots allt långt ifrån sängen då jag inte hade lyckats hitta ett eluttag vid sängen. Jag gick upp, duschade och gjorde mig i ordning innan jag gick ner och fick beskedet att frukost inte ingick i min bokning. Oh well, frukost var ju trots allt nödvändigt så det var väl bara att betala. Strax före 9 blev jag upplockad av min engelska kollega och lärare (som var i Sverige i förra veckan) och körd de drygt 20 sekunderna till arbetsplatsen. Där ”skuggade” jag det engelska kundserviceteamet och lullade runt tills klockan var dags att bege mig hemåt.

Det var lite småtungt framåt eftermiddagen då ”jetlaggen” efter resan och de få och sena timmarnas sömn gjorde sig påminda, men efter en stunds lugn på hotellrummet var jag redo för middag. Läraren (eller hon är väl nästan mer som en kompis nu...) plockade upp mig i sin stora bil och körde mot en väldigt engelsk och rustikt inredd restaurang för kvällens middag. Hon lovade ju när hon var i Sverige att jag inte skulle behöva käka ensam och hon höll sitt löfte mer än väl. Vi hade en mycket trevlig middag med god (engelsk) mat och mycket trevliga samtal. Efter några timmar körde hon mig till hotellet igen och jag kunde slappa en stund innan jag stupade i säng.

Tisdagmorgon vaknade jag av alarmet och käkade frulle innan jag tog mig gåendes till arbetsplatsen. Väl på plats fick jag på förmiddagen sitta med en del av kundtjänsten som jag inte varit i kontakt med tidigare och sedan sitta med läraren och gå igenom potentiella situationer för att känna mig säkrare om de situationerna dyker upp på riktigt. Somliga saker klarnade lite mer och andra vet jag att jag kommer behöva titta på mer. Dagen gick fort och snart befann jag mig på hotellrummet igen för att pausa innan jag blev upplockad av läraren igen för en ny middagsdejt på en annan hyfsat engelsk restaurang.

När jag kom tillbaka till hotellet packade jag och lullade runt lite innan jag somnade. Imorse struntade jag i att äta den dyra frukosten utan checkade bara ut och var glad över att se att samma irländska chaufför som körde mig dit skulle köra mig tillbaka till flyget. Jag var där i god tid (man vet ju aldrig), men köandet gick fort och jag hade gott om tid att både strosa runt lite och äta frukost. 

Planet var i tid och landningen var betydligt trevligare denna gången. Roligast denna resan var nog när jag gick igenom tullen och en vovvsing var så intresserad av mig att en tulltant ville kolla om jag hade olagliga saker i mitt baggage!

Det har varit en både lärorik och rolig resa och jag känner mig både utvilad och full av intryck. Hur jag ska klara av att vakna vid 6 imorgon bitti förblir dock väldigt oklart. Skönt att det snart är helg!

Fullt ös

Jösses, är det redan/bara torsdag? Igår satt jag hela dagen i ett konferensrum och fick flera dagars training inproppat i huvudet. På engelska. Inte för att engelska är problematiskt, men jag insåg att jag inte hade använt engelskan i jobbet så mycket på ett tag som det tog en liten stund innan jag kom in i det. Idag satt min "lärare" bredvid mig hela dagen för att hjälpa och tipsa om hur jag bäst kan göra jobbet som förväntas av mig.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men min jämnåriga lärare och jag klickade alldeles utomordentligt och hon sa att hon tyckte att jag nog absolut skulle vara helt rätt för det här jobbet. Det kändes bra. Dessutom ska jag nog få resa lite i jobbet också och besöka henne. (Hon hotade med att jag skulle få ta telefonsamtal från såna där engelskpratande också, eftersom min engelska är så bra... :-o). En liten tripp och miljöbyte är nog ganska precis vad jag kan tänkas behöva i dagsläget.

I ett dagsläge som för övrigt är fullproppat av aktiviteter. Igår efter en hel dags training, en snabb burgare, ett styrelsemöte och slutet på en fotbollsmatch så bara snurrade det i mitt huvud. Ikväll har jag förvisso bara egentid inplanerat, men imorgon är det aw med Brasilianskan och Italienskan, och lördag middag med nya kompisen, gamla gymnasiekompisen och resten av det gänget. Det blir tisdagsklubb, födelsedagsfest, begravning och allt runt omkring det... Och mycket mer.

Nåja, bara att sätta mig i passagerarsätet, sätta på bältet och hoppas på att jag hänger med. Det är ju trots allt kul att det händer lite grejer!