(Guld)fokus

Eftersom jag fick lite på att göra listan med deadline onsdag gjort igår vet jag att jag bara måste ta tag i resten ikväll. Jobbar man mot deadline är det inte mycket att göra, eller jo, det är ju det. Det är lite det som är problemet…

Annars har jag känt hela dagen att jag haft lite svårt att koncentrera mig och att jag varit lite mer pirrig än vanligt. Guldstriden har börjat kännas nu och kanske, kanske börjar jag tro litegrann. Det är ju bara två omgångar kvar och vi leder. Vi ligger först. Vi har ett guldläge att ta hem det här.

Allt som krävs är två segrar, en hemma på torsdag och en borta på söndag för att helt säkert ta hem det. Men den som tittat på fotboll i allmänhet (och Malmö i synnerhet) vet att det inte alltid är så enkelt. Men det är oavsett onekligen ett guldläge och jag känner det mer och mer – tänk om vi tar hem det! Tänk om det blir guld!

I ett försök att fokusera på något annat försöker jag på nytt inspireras i det vegetariska köket och lagade igår pasta med spenatsås. Med tanke på att jag totalt improviserade så blev det riktigt gott! Ikväll ska jag istället försöka följa ett recept som jag hoppas blir minst lika bra.

Innan dess ska jag försöka fixa det som fixas måste på att göra listan, istället för att tänka för mycket på den där vackra färgen och hur gärna jag vill ha den hem till Malmö. En sak i sänder liksom, annars är risken stor att det inte blir något alls.

Guldstrid

I fredags kväll klädde jag på mig så mycket kläder jag bara kunde (2 byxor, 4 tröjor, tjocka strumpor, stövlar, halsdukar, varmaste vinterjackan, vantar och filt) och begav mig mot Stadion tillsammans med Brasilianskan. Malmö skulle möta Djurgården och vi skulle heja fram dem till vinst. Det bidde 1-0, men snart 1-1. Det blev onödigt spännande, men kändes ändå som att vi skulle vinna så det var bara att fortsätta sjunga och fortsätta tro. Djurgården var inte alls dåliga, spelet var ganska jämt, men i andra kom Malmö in efter att uppenbarligen ha druckit bumbisaft eller något för helt plötsligt gjordes 2 snabba mål med kort tid emellan, och båda var i Djurgårdens kasse. :-)

Att det var en bra start på helgen var det inget tvivel på, det kunde om inte annat min röst intyga. Eller nej, den kunde ju inte riktigt det, det var ju det som var poängen.

Vi lämnade stadion och vandrade hemåt på stelfrusna fötter, och väl hemma studsade jag lite till. Jag tittade på tabellen och såg det vackra himmelsblå längst upp. Som det ska vara. Men jag tänkte att det är väl bara idag, imorgon lär vi väl förlora förstaplatsen igen.

I lördags kollade jag resultatet och insåg att Häcken förlorat. Så vi behöll topplatsen en dag till.

Igår kollade jag resultatet och insåg att AIK bara spelat oavgjort. Så vi höll toppen en dag till.

Idag spelar Elfsborg. Jag hoppas få titta på resultatet ikväll och inse att vi fortfarande leder, men tar det inte för givet. Fotbollen är rund och allt kan hända och jag känner ju inte att Malmö tar hem detta, hur mycket jag än skulle vilja att det var så. Med det sagt sjunger jag ändå att guldet ska hem och följer ju fortfarande matcherna slaviskt. Till skillnad från många andra Malmöbor.

Känns som att fler än jag inte känner att det är ett guldår, så lite folk som det var. Inte ens medgångssupportrarna verkar ha fattat hur tabellen ser ut.

Men det spelar ingen roll. Framåt Malmö! Mot guldet!

Fredag igen

Å så var det fredag igen, och nej, jag lyckades inte hålla mig sådär härligt otrött resten av veckan. Det höll bara i två dagar, sedan var det kört igen. Det tär på kroppen att kliva upp innan solen gått upp oavsett när man går och lägger sig.

Hunnit med både att träffa nya kompisen över en after work och tjejerna i tisdagsklubben. Efter framför allt tisdagsklubben var man mer än lagom mätt, så det blev till promenad hemåt med Holländskan, annars hade jag nog varit mätt än. Det var i alla fall mycket gott. :-)

Det har annars varit mycket snack om nya jobb i veckan, kanske delvis på grund av situationen på min nuvarande arbetsplats, de ska ju dra ner på en massa tjänster för att klara sig ekonomiskt. Så de som har tillfälliga anställningar söker ju för fullt (och det gör väl en del andra också förvisso) och det gör ju jag med, även om det hittills mest varit tittande och inte så mycket sökande. Kanske är det på gång att förändras.

Den som inte söker kommer ju inte heller att hitta.

Men nu är det i alla fall helg och den kommer inledas i ett himmelsblått fotbollstecken. Det är ju bara 3 matcher kvar totalt på årets säsong, så jag ska dit och frysa…jag menar heja (!) fram Malmö till ytterligare en seger tillsammans med Brasilianskan. Eller jag hoppas på det i alla fall. Vinst alltså. Gärna många mål också så att man i ren glädje flyger upp ur stolen och hoppar lite. (För så varmt som det var förra helgen, så kallt är det ju nu :-s)

Torka tårar

Igår visades sista delen av ”Torka aldrig tårar…” och jag fick då torka tårar från mina egna kinder. En sådan fantastisk tv-serie! Fantastisk historia, fantastisk produktion och fantastiska skådespelare. Och ett så oerhört viktigt ämne. Om man inte blir rörd av åtminstone sista avsnittet så är man en helt annan typ av människa än jag är.

Men allra mest har serien pratat om hur homosexuella på 80-talet i Sverige behandlades så fruktansvärt illa, oavsett om de blivit sjuka eller inte. Jag är övertygad om att även om det säkert blivit bättre så är det säkert inte helt lätt idag heller, åtminstone i vissa kretsar. Det gör mig oerhört ledsen, eftersom jag själv tycker att människor ska få älska vem de vill och få lov att visa det på lika villkor utan att bli utsatta för diverse trakasserier.

När den tidigare nämnda kollegan (som tydligen fortsatt titta på serien trots att hon sa att hon absolut inte skulle göra det) skriver på FB efter sista avsnittet att hon inte tyckte att det var sorgligt och ifrågasatte varför de homosexuella var tvungna att framstå som ”fjollor”, blir jag inte längre arg, jag blir bara ledsen. Ledsen över att det finns såna människor som är på det viset, som inte kan se saker ur andras perspektiv och så inser jag hur viktigt det är att vi fortsätter prata om detta. Att vi fortsätter att ge detta medial uppmärksamhet. Att vi fortsätter tala om för människor som henne att hon har fel, att hon förvisso har rätt att tycka vad hon vill, men att vi andra inte håller med.

Man måste ju inte berätta allt man tycker. Man borde ha en intern empatikontroll som hjälper en tänka igenom tankarna en gång till innan man uttrycker dem.

Hösthår och sommarsol

Idag är en ovanlig dag. Av någon outgrundlig anledning vaknade jag idag utvilad och redo för en ny arbetsvecka. Jag var naturligtvis trött när klockan ringde – det är fortfarande inte naturligt att vakna vid 6 på morgonen – men liksom inte sådär sjukt trött. En helt klart skön omväxling till förra veckans totala sömnbrist.

Jag sov ju ut riktigt ordentligt i helgen.

I fredags, efter att ha lagat lite käk, kanderat lite nötter och hällt upp ett glas vin, satt jag framför dumburken tills jag med mer eller mindre våld fick hålla ögonen öppna. 9 timmars sömn senare vaknade jag och tog en lugn frukost innan det var dags för en extra lång promenad med Malmöiten. Vädret var helt fantastiskt. Soligt, varmt (närmare 20 grader! I oktober!) och alldeles, alldeles underbart. Det kändes inte som oktober, den saken är klar. Efteråt tog jag det lugnt, gick en sväng till affären och drog så småningom hem till Holländskan på kvällen.

Vi skulle snacka skit, äta pannkakor och färga mitt hår. Det blev också skuttande till glad partymusik, skumpa och så småningom hemfärd med vad som skulle vara chokladfärgat hår. Det blev i princip inte alls rött, utan mest mörkare brunt, men jag gillar det ändå skarpt även om skillnaden för det ouppmärksamma ögat kanske inte är så stor. 

Jag möter hösten med en ny hårfärg helt enkelt.

Det blev inte så sent i lördags heller, Holländskan var trött och skulle upp och jobba på söndagen, och det passade mig ganska bra att komma i säng i lagom tid och därmed få chansen att sova ut ordentligt igen. Under söndagen gjorde jag inte heller så mycket, mer än att följa Malmös segermatch mot Kalas Kalmar och sedan dra till mamsen för middag och IT-support.

Och så var det plötsligt måndag igen. Idag skulle jag ha jobbat på inköp, men blev nerskickad en trappa ner på grund av lite jobb däruppe (tänka sig att alla fanns på plats!). Och mina grabbar blev superglada över att de skulle ha en hel dag framför sig där de skulle få retas och kasta papper. Jag har uppenbarligen fått en väldigt uttalad roll i den gruppen; jag är miljöaktivisten!

Massenkarambolage

Jag trodde att gårdagen skulle bli ihågkommen för att det var första gången jag kanderade nötter. Men det kommer jag glömma, medan det som kommer bestå är miraklet på Olympiastadion i Berlin.

Redan innan matchen börjat skickade jag ett sms till Tysken för att gratulera. Det fanns liksom inte i min värld att Sverige skulle göra något annat än förlora mot Tyskland i Berlin. Jag höll tummarna för att vi bara skulle förlora med 1-0.

Men 1-0 kom snabbt. 2-0 strax därefter. Och där någonstans började jag fundera på hur stort nederlaget skulle bli. Det blev 3-0 och 4-0 och man undrade hur Hamrén tänkt när han tog ut laget, men jag tänkte samtidigt att det var rätt väntat. Sverige anno 2012 är väl inte bättre än så här. Glansdagarna då vi faktiskt kunde utmana också storlagen är förbi.

Men sedan hände något. 2 magiska byten och så visade plötsligt Kapten Zlatan vägen med ett otagbart nickmål. Sedan gjorde Lustig 2-4 med en fjuttspark som gick in förbi Neuer i mål! (Neuer glömde hålla stolpen!) Tyskarna var märkbart skakade och svenskarna hade plötsligt självförtroende. Elmander får in trean och jag var tvungen att lägga ifrån mig datorn och telefonen och följa matchen med all min uppmärksamhet. Zlatan tröstade Sana som missade mer eller mindre öppet mål och sedan skickade RElm in 4-4 i slutsekunderna efter att tyskarna försökt maska.

Sverige hade hämtat upp 0-4 och spelat oavgjort 4-4 på Olympiastadion i Berlin! Helt jävla sjukt.

Jag hoppade upp och ner i soffan, Reinfeldt hoppade upp och ner bredvid Merkel och ingen trodde väl riktigt att det var sant. En sak är säker, mina kanderade nötter kommer inte, oavsett hur goda de blev, leva med mig lika länge som denna matchen!

Höstförändringar

Jag har börjat träna i form av mina motionspromenader med Malmöiten. Jag har börjat äta vegetariskt på vardagar. Jag har börjat fundera på både det ena och det andra för att bli en bättre människa. Inte för att jag inte tycker att jag duger som jag är, men för att tweaka mig lite. Jag har ju till och med sagt att jag på sikt ska ge upp mitt beroende.

Nu börjar jag fundera på nya projekt. Som att på allvar ta tag i mitt sovrum – det enda rum i min lägenhet som inte känns helt inflyttat som det är nu. Där behöver rensas och ordnas och en ny möbel av någon sort behöver inhandlas. Jag skulle behöva gå igenom mina tusen kläder också och faktiskt rensa lite. Och till sist ordna med något på väggarna där också. Höststädning?

Det är lätt att nu sitta och säga att jag ska ta tag i det (har jag sagt i över 2 år nu), frågan är om jag faktiskt gör det framåt helgen. Man måste bara ta det första steget och börja. Varför är det alltid lika svårt?

Nog för att det är mörkt och rått ute, men promenaderna och den nya kosten ger mig ju extra energi så det borde inte vara helt omöjligt. Kanske hjälper det att skriva det här också. Svårare att backa…

Annars så ska landslaget undvika alltför stor förlust ikväll (mycket att leva upp till efter gårdagens tv-kväll med ”Torka aldrig tårar” som inte svek på någon nivå, så klistrad framför burken som jag var) och jag ska förbereda lite inför morgondagens tisdagsklubb.

Våga vägra idioti

Jag har så oerhört svårt för intolerans och människor som saknar förståelse för andra människors öden. Därför gick jag i taket idag när en kollega sa att hon tyckte att ”Torka aldrig tårar…” var äckligt och onödigt och helt fruktansvärt val på bästa sändningstid. Att sakna förståelsen för de homosexuella som drabbades dels av den då mycket dödliga sjukdomen aids, men också av samhällets generella fördömanden. Att inte förstå att detta är en sorts upprättelse för dem som blev illa behandlade ända in i döden. Det är liksom inte okej i min värld.

Men i en tv-värld där man kan välja dokusåpor om kärlekstörstande bönder och allt vad det är istället för att se på något som är både välproducerat och bildande antar jag att alla de som verkligen borde se på ”Torka aldrig tårar…” väljer något annat istället. Det är synd. För jag skulle vilja påstå att serien är precis så viktig för alla, oavsett toleransnivå, för att förstå hur det varit och därigenom se till att det inte händer igen.

Jag kan visst det ha förståelse för att man inte orkar se något som är så känslomässigt starkt en vardagkväll. Jag kan visst det förstå att det är obehagligt, dels själva innehållet, dels av att bli påmind om hur vi behandlade våra medmänniskor på den tiden. Men det gör det inte mindre viktigt, och att säga att man inte vill se det för att ”det är äckligt” bevisar ju bara precis hur viktigt det är.

Jag har så oerhört svårt för intolerans och diskriminering oavsett hur den ter sig eller var den dyker upp. Och anser därför att jag måste poängtera, om det så handlar om småsaker eller större, var jag står och varför jag tycker att det är fel att bete sig som folk gör ibland. Inte för att jag är felfri. Jag kan också slänga ur mig saker jag inte helt tänkt igenom ibland. Men det är viktigt att poängtera att de inte har rätt och att man ibland behöver dra tanken ett varv till i huvudet innan man verbaliserar den.

Som någon sa på twitter; ”vi måste INTE våga prata om våra mögiga tankar”.

Lugnet efter stormen

Jag har börjat lugna ner mig efter förra helgens och inledningen av veckans generella politiska ilska. Jag är fortfarande arg, för jag tycker fortfarande att rätt mycket är åt helvete, men det känns lite bättre, lite lugnare.

Kanske för att jag är så trött.

Kanske för att jag lyckades köpa inte mindre än 2 par skor igår (gympaskor och stövlar) och åt på brasilianska restaurangen med mamsen efter det.

Kanske för att jag fått så mycket bekräftelse på att fler tycker som jag.

Kanske bara helt enkelt för att det är fredag idag och Obama-lägret gjorde bra ifrån sig i nattens debatt vad jag förstår.

Jag verkligen tokföljer presidentvalet i USA och ställer mig fortfarande ytterst frågande till hur man kan vara republikan. Det är så enormt konstiga och förlegade åsikter som de representerar. I debatterna verkar dessutom presidentkandidaten och hans vicepresidentkandidat köra med osanning mest hela tiden.

Det gör mig förvisso arg igen men av andra skäl. Ärlighet borde vara A och O i politiken. Visst får man lov att låta bli att svara om man vill det, man kan byta ämne eller upprepa saker som låter bra (men som är sanna!) men man får inte rakt upp och ner ljuga! Det kan aldrig vara okej. Och det skrämmer mig att folk kanske då tar lögnen på allvar och tror på att deras kandidat bytt åsikt.

Men jag kanske är naiv.

Nu är det i alla fall fredag och ikväll ska landslaget vinna över mina gamla kollegors hemland på en stadion som ser ut att höra hemma i någon lägre division. Det är så jag tänker spendera min fredagskväll. Är alldeles för seg för att hitta på något mer avancerat.

Pengar är inte allt

Jag hade så många politiska diskussioner i helgen (och var stundtals väldigt upprörd) och vi diskuterade bland annat välfärden som blir sämre och sämre. Mamma tyckte att om alla betalade 1 krona mer i skatt så skulle det ju bli rätt mycket att skapa välfärd för. Pessimisten i mig (ja, hen kliver fram ibland om än inte ofta) sa att de pengarna troligtvis ändå skulle gå till högre löner för politiker och tjänstemän. Inte för att jag inte tycker att de ska ha betalt för sitt arbete – för det är klart de ska – man kan väl bara fråga sig om det verkligen går att motivera höga löner som ska betalas av skatten. Ta t.ex. den före detta ministernissen som på halvtid ska fixa jobb i telekombranschen åt alla dem som förlorat jobbet när Sony Ericsson varslat. Han skulle få 45 laxar i månaden för det om jag inte missminner mig. 45 laxar för ett halvtidsgig. 45 laxar skattepengar som hade kunnat satsas på annat, t.ex. välfärden.

Jag är för att man ska få en lön som motsvarar prestation och ansvar, men skäms man inte när man har en månadslön som närmar sig tresiffrigt som enbart finansieras av alla andras avdrag på lönen?

Jag roade mig idag med att kolla på medellöner för de jobb jag haft de senaste åren idag. Det är ju inte direkt några högavlönade jobb, framför allt eftersom jag inte är man. Till och med som meteorolog skulle man tjänat bättre, vilket ju är lite charmigt med tanke på hur ofta de har fel.

Som min kollega sa, ”jag har suttit här i över 25 år och tittat på vädret då borde jag ju också få högre lön”.

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill ha högre lön, det är klart jag vill det, men jag tycker samtidigt att lönen måste ställas i relation till flera olika faktorer; som t.ex. prestationen och ansvaret och kanske erfarenhet, utbildning o.s.v. men också hur mycket man faktiskt behöver för att klara sig (utan lyxvilla, lyxbåt, lyxbil… ja, utan lyx helt enkelt).

Och så kanske människor som arbetar med människor skulle få lite mer i fickan än de som arbetar med maskiner. (Lite som jag tycker att det är konstigt att ekonomisk brottslighet alltid döms hårdare än brott mot människor…) Vi borde liksom satsa på varandra åtminstone lika mycket som vi satsar på saker.

Och visst förstår jag också att en chef ska ha mer betalt än sina anställda, denne är ju ytterst ansvarig på ett sätt de anställda inte är, men det måste ju finnas någon form av måttlighet även där.

Jag tänker tillbaka på den där intervjun jag var på, för det där jobbet där man skulle jobba för i princip ingenting med skyhöga krav, för mannen som var chef och sa att pengar ju alltid var det viktigaste. Nu är inte jag född igår, så det är klart att jag förstår att pengar är en viktig dimension av ett företags arbete, men jag kan aldrig tycka att det är det viktigaste. Varken på en arbetsplats eller i mitt val av arbete. Jag tjänar hellre mindre och gör något jag trivs med på en arbetsplats jag trivs på, än jobbar någonstans där jag blir deprimerad men tjänar massor.

Men det kanske bara är jag?

Och de som tjänar massor på sina drömjobb har väl antingen valt rätt eller bara insisterat. Oavsett tror jag att en nationell lönerevision skulle visa på enorma skillnader mellan olika yrken, kön och åldrar. Skillnader som kanske inte behövt vara där.