Visca Barca

Igår blev jag sanslöst irriterad kände att jag mer eller mindre totalt tappade respekten för en MFF-supporter som bloggat på egen hand tidigare, som twittrar rätt intensivt och nu skriver på himmelriket. Jag tycker ärligt talat att det är så enormt fjantigt att basha storlag och dess supportrar utifrån just att det är ett storlag med supportrar över hela världen. Jag får känslan av att det handlar om avundsjuka och okunskap (det senare som jag verkligen inte trodde skulle vara något han sysslade med).

Varför stör det så många människor att supportar från hela vägen följer ett lag mer eller mindre helhjärtat? När det går bra för MFF så går ju hur mycket folk som helst som verkligen inte går annars, när det går mindre bra, och när motståndet inte är lika häftigt. Det är fullkomligt normalt, om än tråkigt, och det får man leva med. Alla kan inte vara hardcore, i vissa fall pga ointresse, i andra pga geografiska avstånd. Men vill vi ha en full stadion så måste ju alla vara välkomna.

Att Barca har supportrar världen över beror framför allt på sättet de spelar, som ”experterna” som han som jag nu tappat respekten för anser är tråkigt. Vad är det som är tråkigt med att kunna hålla bollen inom laget i typ en kvart? Varför ska man hata en fotboll som trots allt visat sig vara väldigt effektiv?

Att det gått så bra för Barca de senaste åren har ju då också lett till en ekonomisk överlägsenhet som gjort att de kunnat attrahera bra spelare och får bättre möjligheter att nå bra resultat både nationellt och internationellt. Så funkar ju ekonomi trots allt.

Jag tycker på riktigt att det är konstigt att kalla sig fotbollssupporter och inte tycka att Barca spelar bäst fotboll! Men de personerna som avskyr Barca tycker kanske om tråkig, destruktiv fotboll? Då går det inte riktigt ihop med att man gillar MFF…

Återigen förundras jag över hur folk orkar engagera sig i negativitet och funderar varför de inte bara koncentrerar sig på att älska sina lag istället för att basha andras. Varför stör de dem så mycket att folk världen över älskar just Barca?

Daglig optimism

En av mina kollegor brukar varje morgon säga ”Välkommen till arbetet, en helt ny dag ligger orörd framför dig”. Snacka om att ta god morgon till en helt ny nivå! Själv kan jag ju vara enormt seg direkt när jag vaknar, men det brukar ju släppa efter ett tag. Men även om jag har förmågan att vara trevlig på morgonkvisten, vette katten om jag klarar att vara så enormt trevlig och optimistisk.

Fast det är kanske det som behövs? Att höra det där. Vi brukar ju säga att det finns hur många möjligheter som helst (på gott och ont) och borde kanske utnyttja det lite mer? Jag har ju gjort det någorlunda bra med mina lediga eftermiddagar, utnyttjat tiden och fått lite grejer gjorda.

Och nu ska det bli ännu mer åka av eftersom jag är förlängd igen på samma premisser...

Snart har jag varit här i ett år. Det är lite galet. Vem hade trott det när jag kom hit den där soliga skärtorsdagen för en första intervju? Det har ju faktiskt varit mycket bra eftersom jag har lärt mig mycket nytt och känt att jag trivts riktigt bra.

Om jag vet vad jag vill göra resten av mitt liv? Nja... Skulle nog snarare säga att jag ytterligare lärt mig vad jag inte vill och hur jag inte vill ha det. Men exakt sysselsättning vet jag inte om jag kommer komma på förrän jag faktiskt sitter och sysslar med det.

Det känns som att det är så generellt med livet, att man lär medan man lever och kommer fram till successivt vad som är bra och vad som är mindre bra, vad man tycker om och vad man tycker mindre om.

Jag tycker till exempel om mysiga fredagskvällar i Holländskans och Malmöitens sällskap, med god mat och långa samtal om allt mellan himmel och jord med fokus på politik och samhällsfrågor. Men jag tycker också om att få slappa i soffan i all min ensamhet tills jag känner att det är dags att däcka. Jag tycker om att gå på fotboll och i gott sällskap skrika mig hes för att lyfta mitt lag den där extra biten mot vinst.

Det sistnämnda har jag planer att göra ikväll, så Forza Malmö!

Torsdagstankar

Mina halvdagar fortsätter, vilket ger mig möjlighet att hinna med saker på min att göra lista och mer tid att tänka igenom saker. Hinna med saker som den danska deklaration (Jackpot!) och tänka på saker som terrorhandlingar, ondska och hur man kan leva med sig själv efter att man dödat en annan människa (för att inte säga flera…).

Det finns alldeles för mycket ondska i vår värld och det enda man kan göra för att motverka det är väl att le mot sina medmänniskor, vara vänlig och erbjuda hjälp, samt försöka fokusera på det positiva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något…

På tisdagsklubben i tisdags pratade vi om jantelagen och det typiskt svenska i att gå hem tidigt ”för det är ju en dag imorgon också”. Vi är också ganska bra på att klaga och beklaga oss över saker som egentligen är ganska bra. Och på att hålla tillbaka glädjen när man gjort något bra för att inte framstå som skrytsam.

Det är egentligen ganska löjligt när man tänker på det. Varför skulle inte jag få vara glad när jag gjort något bra eller faktiskt stå för att jag är bra på något? Varför måste det tolkas på det sätt det ofta görs? Varför kan inte folk bara vara glada för min skull?

Framåt Malmö

I fredags var det så dags. Upp till bevis. Läge att visa att man visst det kan räkna med oss, att alla andra kan skratta bäst de vill men att vi ändå kommer skratta mest till sist. Malmö skulle möta Kalmar och för första gången den här säsongen gå segrande ur kampen med 3 poäng i hand.

Jag och Brasilianskan åt lite thai-mat och gick sedan mot Stadion. Det var småkyligt och halvregnigt, men fram kom vi och jag insåg att det var bra att jag hade tagit på mig ett par extra byxor och flera tröjor. Än är det inte vår!

Redan från första stund så syntes det att de var taggade, att de förstod sin uppgift och att om man ska få spela i den vackra himmelsblå tröjan så är det bara seger som räknas. För där stod vi jublandes efter 90 minuters kamp, sång och kärlek med 3 färska poäng.

Det var bara att dra vidare och fira i gott sällskap, kvällen och helgen var räddad!

Trodde jag i alla fall tills jag började känna att allt inte stod helt rätt till i min axel. Natten som följde blev en helt annan typ av kamp, mot smärtan och med viljan att få sova. 10,5 timme senare vaknade jag nästan gråtfärdig eftersom smärtan var värre än kvällen före. Axeln och armen som trots allt hänger ihop med axeln var i princip obrukbara så det fanns bara en sak att göra. Ringa mamma.

Lite massage och tycksynd senare så var det fortfarande inte bra, utan det var bara att ställa in eventuella måsten och bara vara. Senare på kvällen började rörligheten komma tillbaka och en natts sömn senare var det nästan helt bra.

Jag vet inte vad som var felet, men gissar att det är en nerv eller något som kommit i kläm. Jag kan fortfarande känna av det ibland när jag har armen i vissa lägen, men på det stora hela får väl detta sorteras under konstigheter som händer ibland och går över.

Annars spenderade jag säkert en kvart med att förklara för min kära far att mailprogram som är inlagda i en specifik dator, följer med den specifika datorn oavsett var man har den, och flera timmar i barndomsvännens soffa uppdaterandes om allt som skett sedan sist.

Idag har jag arbetat heldag på jobbet, vilket behövdes, och ikväll är det dags för Malmö att återigen bevisa att de kan och att förra matchens resultat inte var en engångshändelse.

Forza Malmö!

”Firat” påsk

Så var det dags att jobba igen efter en lång påskhelg. Och i och med det skulle jag också övergå till min nya tillvaro som deltidsarbetande back-up. Kortare dagar? Inte en chans, naturligtvis blev det heldag på en gång. Och det lär ju inte bli sista gången, så jag ska nog vara försiktig med att boka in eftermiddagsaktiviteter trots allt. Men det är ju okej. Jag trivs ju med det jag gör och när det öser ner utanför fönstret längtar man ju inte heller ut, då kan man hellre sitta inne och arbeta ihop lite cash att spendera andra mer soliga dagar.

I torsdags blev jag uppvaktad av mina kollegor som ville tacka för tiden som gått och önska lycka till trots att jag nu kommer att gästspela ett tag till. Fina smycken och påskgodis fick jag och blev så rörd och förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Vilken toppenstart på påsken, liksom!

Sedan tog jag fredagsmys en dag för tidigt eftersom jag var helt slut, bara åt resterna av den köttfärslimpa jag gjort i tisdagsklubbens ära och bara slappade. Efter en tio timmars sammanhållande sömn kände jag att jag ville ha en verklig hemmakväll till. Vädret var ju knappast sådär kjempegrejt så det blev raka vägen till videobutiken och hyra 3 filmer som jag lyckades se samma kväll.

Something borrowed var bra, Drive var underlig och väldigt mycket mer våldsam än jag var beredd på och Friends with Benefits var helt utomordentligt rolig, framför allt den homosexuelle Woody Harrelson.

Lördag stod tvätt på schemat, samtidigt som jag skulle lyssna på när MFF piskade Häckens häckar med det målfyrverkeri som jag var säker på skulle komma efter första matchens 0-0-resultat. Man kan säga att det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Jo, tvätten gick ju bra och så, och det blev förvisso målfyrverkeri – problemet var ju bara att det var Häcken som gjorde mål istället för Malmö. Inte ens Wilton Falls kunde rädda dagen!

På kvällen bjöd Holländskan in sig själv och vi drack drinkar på balkongen, käkade lite, snackade en massa tjejsnack och skrattade åt ytterligare varianter av Sexy and I know it innan vi avslutade med att titta lite på Justin som är fin i både kostym och jeans.

Ja, det var en sådan kväll och det är väl inte alls fel. :-)

På söndagen åkte jag till fiendeland och farmor och farfar som bjöd på lunch och karamellfärgad rabarberkräm. Väl hemma kom mamma förbi för att berätta om sin resa och äta resterna av mina påskägg. Hur trevligt det än var att träffa både farmor och farfar och mamma så var nog det absolut bästa med söndagen att det var en söndag till dagen därpå. Åh, underbara långhelg!

Hann jag då med allt jag planerat att hinna med under helgen? Naturligtvis inte. Planer räcker bara så långt när man känner behov av att bara ta det lugnt och samla energi och äntligen hamna rätt i tidszon och jetlag och liksom bara må bra. Då känns det ju verkligen okej att vara tillbaka på jobbet i ny roll och på en ny (sitt)plats med samma gamla fina kollegor. Alla de där måstena finns ju trots allt kvar imorgon också. :-)

Vi ses på Blåkulla!

Idag är det skär(t)torsdagen och därmed början på påsken, en högtid som för mig egentligen bara betyder förlängd ledighet för jag vet inte hur man firar påsk. Vi firade nog lite när jag var yngre, men det känns som en halv evighet sedan så nu har jag ingen aning vad man egentligen förväntas göra.

Äta påskägg och flyga till blåkulla?

Det är i alla fall det vi pratat om på jobbet. Och påskägg brukar jag få av mamsen, som dock missade att ge mig ett i år innan hon åkte till värmen och golfen på en spansk ö. Fast det gjorde inte så mycket eftersom vi idag fick påskägg av chefen.

Vi snackade också blåkulla. Dit måste väl alla kvinnor som respekterar sig själva åka på närmsta kvast? Min kvast är ju dock bara en sådan där liten med skopa så jag tänkte ta dammsugaren istället – den har ju till och med en ny dammsugarpåse så det måste ju gå helt utomordentligt snabbt och bra!

Skämt åsido, vad skönt det ska bli att få flera dagars sammanhängande ledighet. Och som vanligt är listan lång på allt som jag tänker att jag borde kunna hinna med. Frågan är väl bara om det kommer bli mest slapp och sov och mindre görande. Vi får väl se. Något av det kanske jag hinner.

Om inte annat så inleds i alla fall påskhelgen med en massa värme i hjärtat efter att mina fina kollegor överraskat mig totalt för att visa sin uppskattning av min tid där. Att jag fortsätter ett tag till är väl shit the same. ;-)

Betala för övervikt?

Kommer ihåg när brorsan skulle resa hem från Madrid för några år sedan med en extra väska full med mina grejer och hon som checkade in honom sa ”You are slightly overweight, sir, please consider this next time”. Det var uppenbart att hon menade baggaget, men det var ändå rätt roligt sagt åt min normalbyggde bror…

Läste en debattartikel i SDS (den finns att läsa här) som går ut på att överviktiga personer ska betala extra för sin kroppsliga övervikt lika mycket som för sitt baggages övervikt när de flyger. Författaren menar att det hänger ihop med miljöpåverkan eftersom mer vikt innebär mer bränsleåtgång och att fetma är ett hälsoproblem som vi måste ta tag i.

Jag kan till viss del hålla med om detta, men att särbehandla på grund av vikt känns ju lika förlegat som att särbehandla på grund av hudfärg, religion eller kön. Visst kan man påverka sin vikt till viss del. Man kan välja att äta nyttigt och motionera, men man påverkas ju också av de anlag man har fått av sina föräldrar. Det kan med andra ord vara lite jobbigare för vissa, men långt ifrån omöjligt. Och självklart leder fetma till många hjärt och kärlsjukdomar senare i livet, men jag vet inte om just straffavgift när de flyger är rätt väg att gå.

Var det inte härom året så att flygbolag tog en extraavgift vid rejäl fetma på grund av att dessa personer behövde mer (sitt)plats än övriga passagerare? Där kan jag ha viss förståelse, även om jag samtidigt tycker väldigt synd om de människor som råkar ut för det. Jag är ju själv längre än medellängden och har väldigt långa ben. Jag känner att det ofta är för lite benutrymme på många plan – ska jag då särbehandlas och behöva betala lite extra eftersom jag är lång? Jag är dessutom inte pinnsmal utan väger väl ganska motsvarande min längd, troligtvis mer än någon som är 1,60 med samma kroppsbyggnad – kommer jag då få betala en dyrare biljett på grund av det?

Det är kanske därför jag reagerar som jag gör och tycker att vi är på väg åt fel håll. Det hela låter som en quickfix som kanske skulle vara bra för flygbolagen, men samtidigt isolera och gömma undan de som inte är normallånga och väger normalmycket. Snart kanske vi ska ta en extra kostnad om vi inte är vackra nog också. Eller om vi har kroniska sjukdomar. Eller om vi är arbetslösa.

Författaren av artikeln verkar vilja prata om de generella hälsoproblem som existerar i den rika delen av världen, men verkar bara vilja ta i det på ytan. Ska vi komma till rätta med de problemen krävs betydligt större och mer grundläggande idéer som kan ta tag i det hela där det verkligen behövs. Diskriminering löser sällan några problem alls.

***

Och i andra nyheter har jag fått förlängt igen efter att ha bett om det. Min chef-chef kan med andra ord vara nöjd med att jag visst det framställer mig själv och min kompetens och därmed hjälper dem ordna uppdrag åt mig. Förvisso är den nya lösningen lite mer en deltidslösning, men om våren bara kommer som den ska, behöver det ju inte alls vara något negativt.

Fina människor och jag vet vad jag vill (nästan)

Det finns så fina människor i min värld. Såna som ställer upp och bjuder på sig själva och ger utan att kräva något tillbaka. Såna som visar uppskattning och generell vänlighet.

Det kommer verkligen att bli tråkigt att lämna det här jobbet och de här människorna som bjudit in mig i gemenskapen och låtit mig bli en av dem. Jag tycker verkligen om allihop!

Nu lutar det ju åt en halv fortsättning, en sorts återgång med oklar framtid. Och i ångesten som kommit med det, efter att jag haft den här tiden där jag är nu, har jag svajat fram och tillbaka, ifrågasatt, tänkt att jag inte vill, tänkt att det kan bli bra ändå och de är ju också trevliga. Sen slog det mig, jag tänkte ju exakt likadant innan jag kom hit.

Det löser sig, det gör ju alltid det. Och trivs jag inte finns det andra jobb, andra uppdrag. En sak är säker, jag vet (delvis) var siktet är inställt, och jag vet att det inte är ett omöjligt uppdrag.

Till dess kan jag bara göra det bästa av situationen och försöka hitta rytmen och glädjen i vad det än blir.

***

Smygläste på gamla jobbets hemsida för att kolla vilka som är kvar och fastnade i deras presentationer där de alla sa att de trivdes så bra. Småler och tänker ”visst fanns det några människor där som jag tyckte uppriktigt bra om, men det var inte min plats, jag skulle inte vara där för evigt”.

Dagsljussparande

Det här med att vi ställer om klockan 2 ggr om året, är inte det jättedumt egentligen? Jag menar det blir ju total kroppslig omställning när man plötsligt ska vara vaken tider som man normalt sover! Ja alltså egentligen är det ju mest sommartidsomställningen som verkligen stör mig, morgonmänniska som jag INTE är. (Fast det är klart, i höstas var det drygt när det plötsligt blev ljust igen när man vant sig vid mörkret under morgontimmarna eftersom kroppen då ställde in sig på att gå mot ljusare tider…)

Natten mellan lördag och söndag hade jag tittat på ett par filmer, såg att klockan var 1.53 och konstaterade att jag kunde snabbkolla twitter och lägga mig prick 2. Några minuter senare, efter att jag läst klart tittade jag på tiden igen och blev lite chockad. Klockan var 3.02. Hade jag tittat på twitter i över en timme!? Eller hade jag tittat fel innan? Nej, det var ju klockjäveln som slagit om och helt enkelt aldrig blivit 2 den natten. Jag kände mig rånad på en timme.

På engelska heter begreppet daylight saving och från början handlade omställningen om att man skulle få ut mer av solens timmar, d.v.s. ha en möjlighet att hitta på mer kvällstid i solljus. Men när jag tänker daylight saving så tänker jag nästan att man gör något bra för miljön, vilket väl till viss del är sant – man använder ju kanske mindre el genom att man inte behöver tända lampor, eller för den delen är utomhus. Det är ju bra, men här uppe i Norden är det ju ändå så ljust sommartid så frågan är ju om den där timmen gör så stor skillnad, annat än i sömnbrist.

Sverige testade sommartid första gången 1916, men det blev så impopulärt att det inte återupptogs förrän 1980, då från första söndagen i april fram till sista söndagen i september. Numera har hela EU gemensam sommartid, d.v.s. att vi ändrar om samma dag, från sista söndagen i mars till sista söndagen i oktober. Det är ju verkligen ingen stor fråga i Europasamarbetet, men jag kan nästan tycka att det är lite dumt. Visst, Europa är en ganska liten kontinent, men vi har ändå en hel del skillnader mellan norr och söder vad gäller soltimmar. Då skulle jag hellre se att söder delade med sig av sina soltimmar och sin värme – det vore ett samarbete värt namnet.

Men fram till dess får vi väl leva med denna jetlag 2 ggr om året (som faktiskt leder till både depression och några hjärtattacker varje år!) och tänka att vi åtminstone så här års är på väg mot mycket ljusare och varmare tider. Om vi inte ska visa vårt missnöje som bönderna gjorde 1916 och se om vi kan få behålla samma tid året om!

(O)sociala medier och den uppkopplade generationen

Läser om hur stressade folk blir av sociala medier och hur uppkopplade folk är och reflekterar över en diskussion härom kvällen. Idag är vi så vana vid att få information snabbt att vi i princip inte klarar att läsa en hel bok eller se en långfilm. Allt ska gå snabbt, nyheter ska spridas snabbt och med det är väl frågan hur mycket som egentligen fastnar.

Det hela bottnar egentligen i en diskussion för ytterligare ett tag sedan där jag, brorsan och svägerskan konstaterade att de unga idag (ja, jag är så gammal att jag får lov att säga så) inte är lika kapabla att ta in ny information och nya instruktioner som vi gör. Vi hade alla exempel på folk vi behövt lära upp i en arbetssituation där information verkar gå in genom ena örat och ut genom andra. Det är ju en sak att man frågar saker ett par gånger innan man kan det, dels för att man inte kommer ihåg exakt, och dels för att man vill säkerställa att man gör rätt. Men efter ett par gånger bör man ju mer eller mindre veta hur man ska göra när.

I diskussionen härom kvällen fick jag inget gehör för att den yngre generationen helt enkelt är lite dummare än min generation, så jag kom fram till en ny teori som direkt hänger ihop med det konstanta uppkopplandet och det snabba informationsflödet som aldrig tar slut. Om man får så mycket information hela tiden kan man ju omöjligt ta till sig allt, därför läser man det utan att ta in det – in genom ena örat, ut genom andra. Då är det ju inte så konstigt om man gör så även i andra lägen.

Alltså, hur bra det snabba informationsflödet än är, så leder det till att man tar för givet att informationen finns ett par klick bort och därför inte behöver läggas på minnet.

Som sagt, jag tycker att det är bra att viktig information sprids snabbt och att internet finns för att man ska kunna kolla upp grejer, och sociala medier stressar mig inte särskilt – jag är fullt kapabel att stänga av och vara helt utan (som jag gjorde i Valencia t.ex.). Då blir jag mer stressad av att inte ha min mobil med mig/påslagen. Sån har jag varit i flera år. Det handlar om att jag vill vara kontaktbar och kunna kontakta folk vid behov, men trots det är jag fullt förmögen att låta bli att svara, eller vänta med att läsa sms om det inte passar just då.

Jag tror att det är viktigt att hitta balansen i det där. Med dagens alla smarta telefoner finns det risk för att vi umgås mer genom sociala medier än i verkligheten och det är enligt mig en tragisk utveckling. Umgås jag med någon håller jag inte på att wordfeuda, facebooka eller kolla twitter. Jag kan möjligen ta ett telefonsamtal (som jag i så fall försöker hålla hyfsat kort) och jag kan möjligen läsa och svara på något sms (om jag måste svara just då), men jag tycker att det är respektlöst att spendera mer tid med sin mobil än med personen man bestämt träff med.

Jag minns de fyra grabbarna som satt på Volym tillsammans och inte pratade utan bara höll på med sina mobiler. Vad är poängen med det?