Det finns så fina människor i min värld. Såna som ställer upp och bjuder på sig själva och ger utan att kräva något tillbaka. Såna som visar uppskattning och generell vänlighet.
Det kommer verkligen att bli tråkigt att lämna det här jobbet och de här människorna som bjudit in mig i gemenskapen och låtit mig bli en av dem. Jag tycker verkligen om allihop!
Nu lutar det ju åt en halv fortsättning, en sorts återgång med oklar framtid. Och i ångesten som kommit med det, efter att jag haft den här tiden där jag är nu, har jag svajat fram och tillbaka, ifrågasatt, tänkt att jag inte vill, tänkt att det kan bli bra ändå och de är ju också trevliga. Sen slog det mig, jag tänkte ju exakt likadant innan jag kom hit.
Det löser sig, det gör ju alltid det. Och trivs jag inte finns det andra jobb, andra uppdrag. En sak är säker, jag vet (delvis) var siktet är inställt, och jag vet att det inte är ett omöjligt uppdrag.
Till dess kan jag bara göra det bästa av situationen och försöka hitta rytmen och glädjen i vad det än blir.
***
Smygläste på gamla jobbets hemsida för att kolla vilka som är kvar och fastnade i deras presentationer där de alla sa att de trivdes så bra. Småler och tänker ”visst fanns det några människor där som jag tyckte uppriktigt bra om, men det var inte min plats, jag skulle inte vara där för evigt”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar