Att börja tänka om är inte enkelt

Nej, jag har inte planer på att skriva av mig varje dag framöver, men så här inledningsvis är det ju så mycket som händer och som jag tänker på att jag liksom måste få någon form av utlopp för det.

Andra dagen alltså. Vad har jag lärt mig idag? Jag har lärt mig att flera av mina kollegor är enormt omtänksamma och söta, att ”tänka reklam” är svårare än man tror och så har jag insett hur duktiga de är allihopa, vilka enormt smarta grejer de gjort. Det sista är faktiskt enormt viktigt eftersom jag ju sagt att jag inte skulle jobba mer med försäljning om det inte handlar om saker jag tror på, som jag kan stå bakom. Jag har också insett att det där om att jag skulle kunna arbeta direkt med reklam och marknadsföring ligger en bra bit bort. Det är inte bara att komma på en smart rad sådär, det kräver en hel del kunskap…

Jag spenderade större delen av dagen med att göra efterforskningar, läsa, titta, förstå. Jag försökte ”tänka reklam”, men det var dödfött och gav mig ångest ända tills jag (i samtal med min chef) bestämde mig för att bara köra på min grej och förhoppningsvis kunna komma någonvart med det. Jag känner ju att jag måste komma igång för att hitta en fungerande strategi, för annars finns det risk för att det blir jobbigare än det måste vara. Kunnandet kommer väl förhoppningsvis med tiden.

Det är iaf fortfarande otroligt kul och stimulerande, och även om det går i vågor så kan det nog bli bra det här. Vi håller tummarna för det.

Back on track and enjoying it

Så där ja. Första dagen på nya jobbet är avklarad och det känns bra. Riktigt bra till och med. Det blev, inte helt oväntat, företaget (reklambyrån) jag träffade först. Den där jag fick ett sådant positivt intryck av alltihop, där det kändes så rätt – ungefär som att ”här kan jag se mig själv arbeta och trivas”. Jag fick veta det i tisdags, och då hade jag, helt ärligt, redan avfärdat det andra stället som jag intervjuades för.  Och idag var alltså min första dag. Det blev en lång dag. Det blev en innehållsrik dag. Inget av det är väl direkt förvånande. Men att jag är så oerhört positiv och inte känner mig alls trött (ens i huvudet) – det var kanske lite mer oväntat. Eller kanske inte.

Kort och gott är jag mycket nöjd så här långt. Allt är jättespännande och intressant och alla verkar schyssta och trevliga. Visst är det en process att sätta sig in i allt (en helt ny bransch! Jag måste ju lära mig att tänka på helt andra sätt…), men jag har redan strategin klar för mig. Och framför allt ska jag bevisa för mig själv att jag lärt mig något på min förra anställning och köra fullt ös direkt. Att prestera är såklart en förutsättning för att jag inte ska hamna där jag varit igen, men jag tror att det kan vara bra för mig att kastas in i det hela. Det är trots allt när jag tvingas skjuta från höften som jag gör bäst ifrån mig.

Så, det här är alltså min nya identitet. Reklambyråmedarbetare. Och trots att det handlar om det där säljandet så är jag i alla fall i en bransch som på många vis är direkt relaterad till den där röda tråden som gått genom mitt liv så här långt. Det är nytt, det är spännande, och jag känner verkligen vilken nystart det är.

Bra och dåliga erfarenheter

Det är egentligen jättedumt att ”skriva av sig” när man är upprörd, även om det är precis då man behöver det som mest. De senaste dagarna har varit omvälvande. Det har gått upp och ner känslomässigt och en hel del saker har varit på gång.

Först i torsdags intervju 1. Stenhård peppring av frågor där jag kände att jag verkligen inte gav några som helst bra svar utan bara upprepade mig och gav ett konstigt intryck. 

Dessutom var jag nog för ärlig. När jag gick ut därifrån kände jag mig fullkomligt uttömd och värdelös. Det där jobbet kändes längre bort än någonsin.

Men, det visade sig att jag gjorde ett stabilt intryck trots allt för några timmar senare ringde hon som intervjuade mig och frågade om jag ville träffa företaget dagen efter.

När chocken väl lagt sig kom glädjen och när jag dagen efter var på väg mot min andra intervju kände jag mig stark, positiv och säker på att det skulle gå vägen, åtminstone intervjun. Musiken på i-poden var dessutom genomgående positiv och upplyftande, något jag såg som ett tecken.

Direkt när jag kom in i byggnaden, ja egentligen redan utanför, kände jag ett lugn. Att han som intervjuade mig matchade mig i lila gjorde ju inte heller något. 2,5 timme av samtal och lunch senare begav jag mig hemåt med ett leende på läpparna. Jobbet i sig kanske inte hundraprocentigt är vad jag vill göra, men företaget kändes rätt. De är kreativa, brinner för det de gör och verkade sympatiska och uppmuntrande. Jag kände att jag skulle kunna växa där. Att det skulle kunna vara ett okej nästa steg i en karriär som kanske äntligen skulle gå åt ett hållbart håll.

Men det är knappast klart och samtidigt som det kändes bra känns det som att jag kanske egentligen skulle vilja göra något annat. Det hänger på erfarenheten i branschen, eller snarare bristen på den.

Det är riktigt frustrerande att känna att ingen vill tro på en bara så där, att allt måste bevisas så hårt. Det är också riktigt frustrerande att känna att min karriärväg valts åt mig utan att jag fick vara med och göra valet. Det är dagar som idag som får mig att riktigt hata det där. (Jag som inte hatar…)

Idag var jag ju nämligen på ytterligare en intervju på ett nytt ställe och blev oerhört deprimerad av den totalt annorlunda synen på arbetet och livet och allt. Hur kan man vara så synisk? 

Nåja, vi lägger det åt sidan och fokuserar på det som är positivt, det som känns upplyftande, och så ser vi om det blir något eller inte. Annars är det bara att ta nya tag.

Vårkänslor

Häromdagen var det som att våren äntligen bestämt sig. Det såg ut som vår ute och det var åtminstone en 5 plus på termometern. Jag läste om vårkänslor på twitter och när jag gick i solskenet till ica kändes det som en ny början på något sätt. Som att det nu skulle vända, sätt igång på allvar. 

Om det var vårtecknen eller att Tysken kommit hem som en lyckoamulett åter i min närvaro, eller något annat vet jag inte, men nu sitter jag här med inte mindre än 2 intervjuer inbokade. Börjar det lossna? Jag är skeptisk, min positiva attityd till trots, och undrar om det verkligen är meningen att jag ska jobba i säljbranschen i resten av mitt liv. Nåja, ett jobb är ett jobb, och det är bättre än inget jobb alls. Förutsatt, förståss, att jag blir erbjuden åtminstone 1 av de två jag ska intervjuas för.

Tysken pratade om förhandlingsläge, men jag är så himla dålig på sånt.

Jag har fixat med referenser i alla fall och förberett inför kvällens styrelsemöte. Är det fel att vara peppad? Det känns som att det inte spelar någon roll hur många som dömt ut det och sagt att jag kommer att ångra mig, jag tror på det här. Och vem vet, det här kanske är början på något helt utomordentligt.

Annars är jag fortfarande mycket nöjd med Blaugrana igår. Många verkade övertygade om att Barca skulle ta det, men jag måste säga att jag var nervös. Säga vad man vill om domslut och annat, Arsenal stod upp bra, men resultatet var inte orättvist. Det är bara tråkigt att lagen skulle mötas så tidigt i turneringen. 

Förändringar

Jag vet inte var jag ska börja. I lördags kom Tysken och Kalas hem och givetvis bjöd jag hem mig själv till dem på några glas välkomstvin och snack om allt som skett sedan vi senast sågs förra året. Det är verkligen jätteroligt att ha dem här hemma igen. På söndagen hade vi födelsedagsmiddag hemma hos mig. Det var helt rätt att bistå med plats och ingredienser och be storebror tillaga maten, haha. Man ska utnyttja folks styrkor. :-)

Jag har också arbetat med att översätta mina ansökshandlingar till engelska och läst på inför styrelsemötet imorgon. Det ska bli spännande att se hur det kommer att fungera. Oavsett är det väl bara bra att vara så påläst det går. Ett förtroendeuppdrag är ju trots allt ett förtroendeuppdrag.

Jag fick negativt besked på jobbet i norr, men har bokat in mig för ny intervju senare i veckan här i stan. Det är förvisso ett säljaruppdrag, men i en ganska attraktiv bransch. Att gå på intervju är ju oavsett alltid bra, och då får jag ju höra lite mer och komma fram till om det är intressant på riktigt eller inte.

Min hjärna snurrar runt, medan jag funderar på vad som är min väg i livet och vad jag egentligen vill. Ena stunden tänker jag att ett jobb ändå bara handlar om att betala ens utgifter och att man kan drömma vid sidan av, medan jag i andra tänker att det vore hemskt roligt att ha ett stimulerande arbete som spelar på mina samtliga talanger. Vad nu de är. Och hur mycket fritid har man egentligen utöver ett heltidsjobb?

Tydligen har jag utvecklats och förändrats, detta enligt två fristående från varandra personer. Jag hävdar att jag har bra och dåliga dagar, men det kanske ligger något i det ändå? Det är väl i och för sig enbart positivt, det är ju bra att förändras, att kunna göra det snarare än att fastna i beteenden som kanske inte alls är bra och utvecklande.

Det är nyttigt att titt som tätt få mattan bortdragen under fötterna för att man ska tvingas titta på sin tillvaro, fundera kring vad som är viktigt och hitta nya möjligheter. Och allt detta självsäljande som man i min situation måste syssla med är ju ett sätt att faktiskt också komma fram till ens egna styrkor och svagheter, vad som är viktigast i olika avseenden. Det är trots allt saker man kanske inte direkt spenderar en massa tid på annars.

Oavsett börjar jag känna att det är dags nu, dag-tv-programmen i all ära, men att ha ett lite bättre syfte med dagen vore ju att föredra.

Fullt upp

Det var ett tag sedan nu som jag skrev här, det beror delvis på att jag har haft fullt upp och delvis på att jag inte riktigt hade ett sug efter att skriva något. Men efter samtalen med Ingenjören igår kände jag mig återigen peppad.

Just nu är det mycket förberedelser inför det första ordinarie styrelsemötet nästa vecka. Det är tusen papper som ska läsas igenom och tas ställning till, men eftersom jag ännu inte vet helt hur det kommer att gå till så försöker jag mest bara läsa igenom allt och markera eventuella frågetecken, samt fundera på vad jag ska bidra med i min roll. Har jag idéer? Vad kan jag göra på en gång? Det är verkligen mycket som är nytt för mig, så jag känner att inlärningskurvan kommer att gå stadigt uppåt.

Jag var ju också på intervju i förra veckan och det tycker jag nog gick ganska bra. Det är så nyttigt att vara i den där situationen, utelämnad och tvingad att tänka snabbt och därigenom ge genomtänkta och bra svar. Enda sättet att bli bra på det är ju trots allt att utsätta sig för det och jag får en sådan adrenalinkick av att göra saker som är lite läskiga. Samma kväll fick jag dessutom ett samtal som utvecklades till en förintervju för ett annat jobb så stackars Barndomsvännen fick stå ut med att jag hade en hel del på hjärtat.

Det var också kul att träffa Mademoiselle, vi kom snabbt in i jargongen och pratet och hann nog med att avhandla det viktigaste i alla fall. Och nu på lördag kommer Tysken hem från sin långresa, så det blir nog ytterligare avhandling där.

Det är först när man träffar folk man inte träffat på länge som man inser hur mycket som faktiskt händer hela tiden utan att man märker det.

Utöver jobbsökandet, styrelseförberedandet, och träffandet av gamla goda vänner så är det ju födelsedagar till höger och vänster och nya vänner som måste underhållas. Det går ju hela tiden fram och tillbaka, men just idag är jag i alla fall optimistisk och förhoppningsfull. 

Saker händer

Hur blir det alltid så här? Ingenting, ingenting, ingenting och sedan helt plötsligt är det massor med saker man måste hinna med att göra, oftast på ganska begränsad tid. Just precis nu sitter jag ner och tar en kaffepaus. Det kan jag tycka att jag förtjänar efter att ha blivit invald i föreningens styrelse i förra veckan och nu förbereder jag mig för en intervju angående ett jobb. Ja, det är faktiskt sant. En jobbintervju. Gissa hur jag fick den då? Genom kontakter naturligtvis. Det är nästan omöjligt att komma åt jobbmarknaden om man inte har någon som känner någon. 

Jag funderar på förberedelser. Och jag försöker att inte dra i för stora växlar. Man vet ju aldrig. Vill de ha mig? Vill jag ha dem? O.s.v. Ett steg i taget…

Men komiskt igen hur liten världen egentligen är.

Styrelsen ja. Valberedningen presenterade mig och ingen hade något emot det. Snarare motsatsen. Det känns rätt häftigt. Förtroendeuppdrag. Det är inte så dåligt det. Och dessutom verkar det som att jag kommer att få syssla med det jag vill syssla med, och därmed få möjligheten att skaffa mig erfarenheter på det området. Sanslöst peppad!

Och idag kommer mamma hem från långresa. Det firas med familjemiddag. Annars går jobbsökandet vidare och imorgon kommer Mademoiselle på besök en sväng. 

Alla Hjärtans Dag

Tiden bara tickar på och jag kommer på mig själv med att inte riktigt minnas allt jag gjort. Eller jag kanske inte har gjort så mycket? Dagar blir fler dagar som blir veckor och så vidare. Jag börjar tröttna på det här nu.

Helgen var lugn men ändå händelserik. Och igår var det ju Alla Hjärtans Dag. Är det inte helt sjukt hur vi bara köpt hela konceptet och gett efter för kommersialiseringen? Om man älskar någon ska man väl inte behöva en specifik dag för att bli påmind om det, det ska man väl vara medveten om, och vilja visa prov på, hela tiden oavsett datum?

Jag spenderade i alla fall kvällen på arenan tillsammans med Ingenjören, en italienare och den glada brasilianskan, lite choklad, tittandes på vuxna karlar som pucklade på varandra medan de åkte skridskor och försökte få pucken på mål. Jag tyckte någonstans att det var en rätt passande aktivitet för en sådan dag. Rödhakarna vann och vi jublade innan vi gick ut i vinterkylan igen och begav oss hemåt.

Jag måste säga att jag verkligen försökt öppna upp mig denna vintern, se på fler sporter och se om de är intressanta nog att fortsätta titta på. Handbollen var skoj, men jag har väl egentligen inget behov av att följa ligahandbollen. Skidsporter kan jag titta på hemma hos farfar och bli engagerad i på grund av tävlingsinstinkt och patriotism, men det är inget jag själv väljer att titta på. Ishockeyn igår var kul, för att vi såg den live, men jag är inte alls särskilt fascinerad av sporten. Så sjukt primitivt när de bara börjar slåss av till synes ingen anledning. Det spelar ingen roll hur mycket testosteron som är i omlopp, jag hatar våld.

Annars fortsätter allt som vanligt. 

Jag vill skriva så att alla förstår

Spenderade förmiddagen med att gå igenom en jobbsajt och dess sammanlagda lediga jobb-sektion. Det tar tid att snabbtitta och välja ut vilka annonser det kan tänkas vara värt att läsa. Det tar också tid att läsa igenom alla annonserna. Och bestämma mig för om de kan vara något av intresse. Det där med att jobbsökande är ett heltidsjobb är ingen direkt överdrift.

I alla fall. Just idag hittade jag ett jobb som verkligen kändes superspännande. Efter att ha läst hur många säljar-annonser som helst går det nog att förstå hur peppad man blir då. Det här är ett skrivarjobb. Ett informerande skrivarjobb. Precis ett sådant sorts jobb som jag nog allra helst och allra mest vill ha. (Om det finns några sådana i mitt allmänna förvirringstillstånd). Och eftersom det så sällan händer, att något känns så rätt, så satte jag igång direkt. Försökte skriva samlat, korrekt men entusiastiskt. Och slogs naturligtvis på en gång av skrivkramp, ångest och övertygelse om att jag säkert ändå inte kommer kunna få jobbet. Hur ska jag klara ett skrivande jobb om jag inte klarar att skriva en ansökan?

Det spelar visst ingen roll hur mycket man tror och hoppas i en massa olika sammanhang, de där förbannade tankarna kommer likväl och försöker ställa till det. Ännu en sak att slåss mot. Men jag vägrar ge upp. Om jag inte skickar in ansökan kommer jag garanterat inte att få jobbet. Skickar jag in den har jag åtminstone försökt, och ett eventuellt nederlag blir därmed enklare att hantera.

Och om inte jag tror på mig, vem ska då göra det? Så nu kör vi, håller tummarna och hoppas på det bästa.

Tjoho!

Frisknar till

Förra veckan var rätt händelserik. På sitt sätt. I tisdags kände jag att min hals höll på att bli dålig. Inte helt övertygad om att det gjorde den bättre att åka till blåsiga Dockan för möte med coachen. Det var dock skönt att komma ut och se lite nya saker, få lite nya intryck.

Mötet gick bra också. Jag fick hemläxa att ta tag i. Som förberedelser inför valberedningens intervju i torsdags. En intervju som gick ganska bra, kändes bra. Jag kände att jag gjorde ett bra intryck och på många sätt motsvarade vad de söker efter. Blir jag inte utvald är det dock inte hela världen, men väljer de mig så gör de. Jag tror ju att man hamnar på specifika ställen av en anledning.

Det slog mig också att det verkligen är precis så som jag och min gamla Dublin-room mate pratade om. Ibland testar man saker av konstiga anledningar, ibland handlar det enbart om tillfälligheter som man måste vara öppen för. I det här fallet var det nog det senare. Jag fick lappen om info-mötet, jag bestämde mig för att gå och sedan bestämde jag mig för att stå kvar på listan. Brinner jag för styrelsearbete? Ingen aning, jag har ju aldrig riktigt hållit på med det förut. Men blir det jag, blir det nog bra det med.

Min förkylning som tog över mer och mer allt eftersom veckan gick satte lite käppar i hjulen för mig. Det var egentligen först igår som jag började må tillräckligt mycket bättre för att prestera lite. Eller okej, i lördags tvingade jag mig att ta tag i de där ansökningarna bara för att jag kände mig tvungen. Igår skickade jag in dem. 5 nya ansökningar till 5 nya jobb.

Det känns som att jag har bättre koll på de där förbannade ansökningsbreven nu, även om jag fortfarande föredrar ett möte in real life. Men man får ju sällan möten om man inte berättar att man finns.

Förkylningen störde inte bara min arbetstid, den störde min ledighet också och resulterade i soffliggande filmtittande större delen av helgen. Jag lärde mig att det visst det går att lita på vissa skådisar, att en fjantig film kan vara väl värd att titta på trots att konceptet inte känns alltför spännande. Hugh Grant är fortfarande Hugh Grant och Did you hear about the Morgans? var väl värd titten. Jag var verkligen i behov av gulliga filmer efter förra helgens debacle.

Nåja. Ny vecka. Nya utmaningar. Och möjligheter! :-)