Framtidsförvirrad

Det politiska intresset och engagemanget är på topp just nu. Och medan jag snart åter igen (egentligen hela tiden) befinner mig i osäkerhetens land så börjar jag tänka på vad jag vill, på mål i livet. Realistiska mål. Kanske dags att på allvar överväga vilka företag/organisationer jag vill arbeta för. Vilken typ av arbete jag vill satsa på, syssla med. Sluta nedvärdera kompetens och våga satsa, prova vingarna. Det är en sak att vara realistisk, en annan att vara pessimistisk…

Det är omöjligt att få något om man inte ber om det, alternativt åtminstone försöker skaffa sig det.

Imorse på nyhetsmorgon fanns en kriminolog med. Jag har ju funderat i de banorna också sådär i bakhuvudet. Men där krävs garanterat en ny utbildning och är jag verkligen villig, förmögen rent ekonomiskt, att sätta mig i skolbänken igen?

Politiken är också en väg att gå. Där finns det en öppning, om än liten, som kan vara värd att undersöka. Kontakter är enda vägen att gå, hur illa jag än tycker om det. Och min lilla öppning kanske snart stängs helt.

Europaspåret finns ju naturligtvis också kvar. Eller någon statlig verksamhet, för dess många förmåner. Jag kanske skulle satsa mer på styrelseverksamhet?

Som vanligt är möjligheterna många och drömmarna stora och förvirrade. Tror inte att jag löser varken mina egna eller världens problem idag heller…