Farbror Blå hälsar på

Knock on wood, men den där konstiga veckan är förbi. Pulsen är fortfarande hög, men det mesta känns mer normalt. Än så länge…

I lördags firade Brasilianskan 25 årskalas med buller och brak, eller åtminstone middag, dricka och hemmafest. Det var väldigt trevligt och välordnat, och alla verkade ha väldigt trevligt.

Framåt 1-tiden på natten öppnades plötsligt dörren och in i hallen klev två uniformerade poliser. Musiken stängdes snabbt av och folk blev väl om inget annat lite lätt chockade. Det är ju knappast varje dag (eller varje fest) som man får Farbror Blå på besök!

Och faktum är att poliserna blev nog rätt chockade också.

Så småningom kom det fram att de var där på grund av klagomål från grannarna, dels om hög musik, dels om att det kastats glas från balkongen. Den höga musiken må vara, men det kastades garanterat inga glas från balkongen. Det var inte den typen av fest, vilket nog poliserna insåg också när de såg att det var kanske 10-15 tjejer och typ 3 killar, varav majoriteten av festdeltagarna satt vid borden helt stillsamt och samtalade.

Vi kom undan med en varning. Den stora polisen sa att de inte ville komma tillbaka, men att det var ok om vi fortsatte festen (med musik) så länge vi hade koll på att folk inte var ute och sprang på balkongen.

Jag vet inte, lite smått chockad blev man ju – som sagt det där händer ju inte så ofta, men det hela kändes lite löjligt. Och det kändes verkligen som att poliserna förväntade sig något helt annat eftersom de direkt lämnade.

Festen fortsatte, tog inte många minuter innan musiken var igång igen och polisen kom inte tillbaka. De insåg nog som sagt att de behövdes mer någon annanstans.