Igår satt jag på ett möte där två föreningar skulle titta på de beröringspunkter som finns och diskutera framtidens samarbeten. Mötet inleddes snällt, vänligt och positivt. Det blev snabbt tydligt vilka som tänkte föra diskussionen, och jag filosoferade på gruppdynamik och vilken roll jag tar på mig när det vankas sammanträde. Faktum är att situationen i sig gav mig en massa tankar och idéer snarare än det som faktiskt diskuterades.
Det är ju lite spännande det här med föreningsdemokrati och hedersuppdrag. Det är lärorikt att ta del av inte bara det som sker i min förening utan lika mycket om hur det fungerar i största allmänhet, hur olika man kan se det. Jag är förvisso färgad, men tycker nog ändå att vår förening gått från att vara amatörmässig till att bli ganska framåtsträvande och professionell. Vi har tagit fasta på de regler och rekommendationer som finns och följer dem så gott vi kan i alla sammanhang.
Jag fick lite känslan av att de andra inte gjorde det fullt ut. Det blev dessutom tydligt att deras ”professionella” ledamot styrde och ställde utifrån personliga åsikter mer än vår gör. Vad jag har förstått ska den personen enbart finnas med och vägleda diskussionerna när de håller på att spåra ur, inte komma med mer eller mindre förklädd ilska angående det som skett tidigare. Där borde uppdragen hållas isär bättre. Riktigt komiskt blev det när han sa ”det här mötet skulle ju fokusera på framtiden, men jag var med när det här först hamnade på agendan och då…”. Lite samma som ”jag är inte rasist men…”.
Den generella känslan var att vi i vår styrelse var lite mer laid-back, kanske delvis eftersom vi kallat till mötet och visste vad vi ville diskutera. I deras styrelse var det ordföranden, representanten och en till som diskuterade mest. Ordföranden kändes hyfsat professionell, även om jag blev lite besviken på att hon ibland framstod som lite försiktig och osäker. Representanten, eller den ”professionella” ledamoten, var som sagt aktiv på ett för mig lite felaktigt sätt. Den sista hade en enligt mig lite naiv bild av engagemang och framhöll konstant quick-fixes istället för att hitta kärnan till olika problem.
Jag ska villigt erkänna att jag inte sa så mycket, mest eftersom flera av ämnena inte är något jag känner särskilt starkt för och mot slutet för att jag kände att det fanns en risk för att jag skulle uttrycka mig olämpligt.
Det var lite det som startade tankarna kring min egen medverkan i olika möten. Kort sagt är jag sällan särskilt aktiv om inte diskussionsämnet konkret intresserar mig, eller annorlunda uttryckt – om jag inte har en bestämd åsikt i ämnet. Det i sig kan man ju tycka vad man vill om, men jag har svårt för att prata bara för att prata när man håller möte. Ska jag säga något då vill jag gärna att det ska handla om något vettigt, något jag verkligen känner starkt för. Annars kan jag tycka att de andra kan få debattera bäst de vill, vilken lösning som blir säkert jättebra.
Dock kan jag bli lite arg på mig själv när jag efteråt hör mig själv diskutera saker med andra mötesdeltagare. Om jag blir upprörd, varför tog jag inte upp det på mötet? Jag är inte 9 år och är rädd för att verka dum om jag ställer en fråga eller säger något, så varför kan jag inte bara säga det som jag tycker på en gång, visa lite framfötter och därmed intresse?
Jag vet inte hur mycket som kommer komma av mötet igår egentligen, för det verkar som att de två föreningarna är väldigt bestämda i sina åsikter angående den absolut viktigaste frågan. Kanske går det att hitta en lösning så småningom, men just nu känns det ganska långt borta.
Semlan var i alla fall god igår. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar