Avslappnad helg (nedräkningen har börjat...)

Det har varit en riktigt bra helg på det hela taget. I fredags var jag fullkomligt förstörd så det var lagom att slappa framför tv:n under en filt. I lördags hade jag ju dessutom tid hos frisören på förmiddagen så det var nice att lägga sig i tid och få sova ut.

Frisörbesöket gick bra. Massagestol samtidigt som frisörskan tvättade håret och klippning som slutade med att det mesta försvann. Efteråt fick jag för mig att spontanringa italienskan som bor där omkring och fick napp. Ett par kaffekoppar senare hade jag dessutom spontanplaner för kvällen, mina planer med brasilianskan hade ju runnit ut i sanden på grund av sjukdom.

Jag gick en sväng på stan och åkte sedan hem och tog det lugnt några timmar innan jag åkte tillbaka in till stan för att hänga med svägerskan och så småningom brorsan. En mycket trevlig kväll som var sådär lagom avslappnad och skön.

Igår stod tvätt på schemat och under tiden skulle jag fixa lite smågrejer hade jag tänkt och sedan bara handla mat innan jag satte mig i soffan för ett långt skype-samtal med Mademoiselle. Vi börjar bli bra på det där och hörs nog minst en gång i månaden i alla fall (och då oftast minst 1 timme…).

Sedan tittade mamsen förbi på ett glas vin medan jag lagade mat och sedan var plötsligt helgen slut. Men det kändes okej ändå eftersom jag hunnit med så mycket och eftersom nedräkningen officiellt har börjat. Om 6 dagar är jag där… :-)

Odemokratiskt att vänta på storken

Ännu en hektisk vecka går mot sitt slut. Det har varit tisdagsklubb och framför allt en massa styrelsearbete inför stämman igår. Jag är fullkomligt slut och ser fram emot en hyfsat lugn och skön helg.

Annars så är det ju det nya kungabarnet som varit den stora nyheten sedan igår morse. Alla nyhetssändningar, samtliga tidningar och alla samtal har ju på någon vänster kommit in på den nya prinsessan.

Jag är som bekant inte rojalist, kanske framför allt för att jag anser det så enormt odemokratiskt att somliga föds till ett ämbete när de i andra länder som anses betydligt lägre på demokratiskalan väljer sitt statsöverhuvud.

Inte för att jag är övertygad om att en president nödvändigtvis skulle göra ett bättre jobb, men det känns ändå mer demokratiskt att vi får välja den som ska representera oss och inte bara vänta på storken.

Självklart är det roligt för Kronprinsessan och hennes prins, och självklart för övriga närmast sörjande, men jag ser inte detta som en större händelse än när Tysken fick barn i december. Det betydde så mycket mer för mig.

Och att kungahuset står för tradition och svenskhet köper jag inte. Vi behöver ju oavsett omarbeta det gamla för att passa in på den nya verkligheten. Behålla det som är bra och kassera det som är gammalt och inaktuellt. I och med det borde vi också fundera på om vi vill vara en del av ett gammalt odemokratiskt system eller ett nytt mer demokratiskt.

Åh just det, idag är det faktiskt världens finaste MFFs födelsedag, så strunta helt i den rosa prinsesstårtan och ta en bit himmelsblå istället! :-)

Farbror Blå hälsar på

Knock on wood, men den där konstiga veckan är förbi. Pulsen är fortfarande hög, men det mesta känns mer normalt. Än så länge…

I lördags firade Brasilianskan 25 årskalas med buller och brak, eller åtminstone middag, dricka och hemmafest. Det var väldigt trevligt och välordnat, och alla verkade ha väldigt trevligt.

Framåt 1-tiden på natten öppnades plötsligt dörren och in i hallen klev två uniformerade poliser. Musiken stängdes snabbt av och folk blev väl om inget annat lite lätt chockade. Det är ju knappast varje dag (eller varje fest) som man får Farbror Blå på besök!

Och faktum är att poliserna blev nog rätt chockade också.

Så småningom kom det fram att de var där på grund av klagomål från grannarna, dels om hög musik, dels om att det kastats glas från balkongen. Den höga musiken må vara, men det kastades garanterat inga glas från balkongen. Det var inte den typen av fest, vilket nog poliserna insåg också när de såg att det var kanske 10-15 tjejer och typ 3 killar, varav majoriteten av festdeltagarna satt vid borden helt stillsamt och samtalade.

Vi kom undan med en varning. Den stora polisen sa att de inte ville komma tillbaka, men att det var ok om vi fortsatte festen (med musik) så länge vi hade koll på att folk inte var ute och sprang på balkongen.

Jag vet inte, lite smått chockad blev man ju – som sagt det där händer ju inte så ofta, men det hela kändes lite löjligt. Och det kändes verkligen som att poliserna förväntade sig något helt annat eftersom de direkt lämnade.

Festen fortsatte, tog inte många minuter innan musiken var igång igen och polisen kom inte tillbaka. De insåg nog som sagt att de behövdes mer någon annanstans.

Konstiga dagar och mycket kärlek

Det har varit några underliga dagar sista tiden. Det har varit knas och kul om vartannat och mitt inre har varit delvis i uppror vilket speglats i mina konstiga och hyfsat obehagliga drömmar nattetid.

Jag vet inte riktigt när det började - natten till fredag kanske? – då jag drömde att någon gick förbi mig och sa att de snott min mobil varpå jag rusade efter oförmögen att springa särskilt fort eller ropa efter hjälp. Det visade sig dock att de bara jävlats och att min mobil fanns kvar i väskan där den legat hela tiden.

På fredagen fick jag goda ord blandat med dåliga nyheter och fortsatte dagen med att få fel vara i affären och inte steka köttet tillräckligt. Jag suckade, värmde köttet i mikron och satte mig i soffan framför några favoritprogram för att slappna av och försvinna bort lite.

På lördagen åtgärdade jag felköpet och gick omkring som i dvala trots nästan för mycket sömn. Saker behöver tid och jag behövde samla ny energi och jävlaranamma.

Jag gjorde ärligt talat inte mycket alls i helgen. Hade varken energi eller vilja utan nöjde mig med att bara ta det lugnt och intala mig själv att det löser sig. För det gör det ju alltid.

Igår lyckades jag med konststycket att halka på en isfläck på väg från jobbet. Fast istället för att landa på ändan så gick jag ner på knä och reste mig snabbt igen och låtsades som ingenting.

Idag, denna alla hjärtans dag, har jag fått så mycket kärlek riktad åt mitt håll att jag blir alldeles varm inombords. Kanske precis vad som behövdes?

Glad alla hjärtans dag!

Föreningsdemokrati och gruppdynamik

Igår satt jag på ett möte där två föreningar skulle titta på de beröringspunkter som finns och diskutera framtidens samarbeten. Mötet inleddes snällt, vänligt och positivt. Det blev snabbt tydligt vilka som tänkte föra diskussionen, och jag filosoferade på gruppdynamik och vilken roll jag tar på mig när det vankas sammanträde. Faktum är att situationen i sig gav mig en massa tankar och idéer snarare än det som faktiskt diskuterades.

Det är ju lite spännande det här med föreningsdemokrati och hedersuppdrag. Det är lärorikt att ta del av inte bara det som sker i min förening utan lika mycket om hur det fungerar i största allmänhet, hur olika man kan se det. Jag är förvisso färgad, men tycker nog ändå att vår förening gått från att vara amatörmässig till att bli ganska framåtsträvande och professionell. Vi har tagit fasta på de regler och rekommendationer som finns och följer dem så gott vi kan i alla sammanhang.

Jag fick lite känslan av att de andra inte gjorde det fullt ut. Det blev dessutom tydligt att deras ”professionella” ledamot styrde och ställde utifrån personliga åsikter mer än vår gör. Vad jag har förstått ska den personen enbart finnas med och vägleda diskussionerna när de håller på att spåra ur, inte komma med mer eller mindre förklädd ilska angående det som skett tidigare. Där borde uppdragen hållas isär bättre. Riktigt komiskt blev det när han sa ”det här mötet skulle ju fokusera på framtiden, men jag var med när det här först hamnade på agendan och då…”. Lite samma som ”jag är inte rasist men…”.

Den generella känslan var att vi i vår styrelse var lite mer laid-back, kanske delvis eftersom vi kallat till mötet och visste vad vi ville diskutera. I deras styrelse var det ordföranden, representanten och en till som diskuterade mest. Ordföranden kändes hyfsat professionell, även om jag blev lite besviken på att hon ibland framstod som lite försiktig och osäker. Representanten, eller den ”professionella” ledamoten, var som sagt aktiv på ett för mig lite felaktigt sätt. Den sista hade en enligt mig lite naiv bild av engagemang och framhöll konstant quick-fixes istället för att hitta kärnan till olika problem.

Jag ska villigt erkänna att jag inte sa så mycket, mest eftersom flera av ämnena inte är något jag känner särskilt starkt för och mot slutet för att jag kände att det fanns en risk för att jag skulle uttrycka mig olämpligt.

Det var lite det som startade tankarna kring min egen medverkan i olika möten. Kort sagt är jag sällan särskilt aktiv om inte diskussionsämnet konkret intresserar mig, eller annorlunda uttryckt – om jag inte har en bestämd åsikt i ämnet. Det i sig kan man ju tycka vad man vill om, men jag har svårt för att prata bara för att prata när man håller möte. Ska jag säga något då vill jag gärna att det ska handla om något vettigt, något jag verkligen känner starkt för. Annars kan jag tycka att de andra kan få debattera bäst de vill, vilken lösning som blir säkert jättebra.

Dock kan jag bli lite arg på mig själv när jag efteråt hör mig själv diskutera saker med andra mötesdeltagare. Om jag blir upprörd, varför tog jag inte upp det på mötet? Jag är inte 9 år och är rädd för att verka dum om jag ställer en fråga eller säger något, så varför kan jag inte bara säga det som jag tycker på en gång, visa lite framfötter och därmed intresse?

Jag vet inte hur mycket som kommer komma av mötet igår egentligen, för det verkar som att de två föreningarna är väldigt bestämda i sina åsikter angående den absolut viktigaste frågan. Kanske går det att hitta en lösning så småningom, men just nu känns det ganska långt borta.

Semlan var i alla fall god igår. :-)

Upprörd utan mening

Folk upprörs av så mycket utan mening. Bandy-VM som hållit på nu ett tag t.ex. Eller att kulturarbetarna i centrala Stockholm sätter kulturagendan. Eller att den ena kandidaten till presidentposten i Finland är gay. Jag förstår inte varför det finns så mycket som retar upp så många utan att egentligen spela särskilt stor roll.

Om du inte är intresserad av Bandy-VM, titta inte på det då. Välj en annan kanal, bläddra om det står något om det i tidningen. Det är väl bara att låta bli att bry sig?

Om en elit sätter agendan och bestämmer vad som är viktigt och man själv inte håller med får man väl engagera en opinion för det man själv tror på.

Och varför spelar det roll att den ena presidentkandidaten i Finland är homosexuell. Varför är det inte lika upprörande att motparten har en 29 år yngre fru? Om man nu ska bli upprörd alltså, annars kan man väl strunta i deras privatliv helt.

Jag kan personligen bli lite upprörd att folk blir upprörda av till synes struntsaker. Låt bandyn engagera dem som är intresserade, starta opinion om du anser att någon försöker föra en felaktig talan för dig, och strunta i vem folk väljer att sova tillsammans med. Och snälla, låt bli att klaga bara för klagandets skull!

Framtidsförvirrad

Det politiska intresset och engagemanget är på topp just nu. Och medan jag snart åter igen (egentligen hela tiden) befinner mig i osäkerhetens land så börjar jag tänka på vad jag vill, på mål i livet. Realistiska mål. Kanske dags att på allvar överväga vilka företag/organisationer jag vill arbeta för. Vilken typ av arbete jag vill satsa på, syssla med. Sluta nedvärdera kompetens och våga satsa, prova vingarna. Det är en sak att vara realistisk, en annan att vara pessimistisk…

Det är omöjligt att få något om man inte ber om det, alternativt åtminstone försöker skaffa sig det.

Imorse på nyhetsmorgon fanns en kriminolog med. Jag har ju funderat i de banorna också sådär i bakhuvudet. Men där krävs garanterat en ny utbildning och är jag verkligen villig, förmögen rent ekonomiskt, att sätta mig i skolbänken igen?

Politiken är också en väg att gå. Där finns det en öppning, om än liten, som kan vara värd att undersöka. Kontakter är enda vägen att gå, hur illa jag än tycker om det. Och min lilla öppning kanske snart stängs helt.

Europaspåret finns ju naturligtvis också kvar. Eller någon statlig verksamhet, för dess många förmåner. Jag kanske skulle satsa mer på styrelseverksamhet?

Som vanligt är möjligheterna många och drömmarna stora och förvirrade. Tror inte att jag löser varken mina egna eller världens problem idag heller…

Hjärntvättad

Sorry, men jag bara måste skriva ett inlägg till. Jag blir mörkrädd på riktigt. Vet inte ens var jag ska börja… Alltihop är så enormt skrattretande att jag inte riktigt vet om jag ska ta det på allvar eller se alltihop som ett skämt.

Vi börjar från början. Tryckfrihetssällskapet heter alltså gruppen som träffades igår i Malmö. De menar att de måste censureras och att normala journalister på något sätt accepterar och upprätthåller ”en mental stalinism” genom att inte tillåta att de skriver ”sanningen”.

Sanningen i det här fallet är ju som vanligt att alla muslimer är islamister och att alla islamister är terrorister som i förlängningen vill ta över världen men framför allt Norden tydligen. Jag har lite svårt att ta det på allvar. Men jag är väl mångkulturellt hjärntvättad, antar jag.

Jag ser ju inte hur man kan acceptera en generalisering vad gäller invandrare, och då framför allt muslimer, medan man inte kan acceptera att jag generaliserar sverigedemokrater som både dumma i huvudet och rasister?

Jag skulle vilja gå med i en grupp som tycker så. Jag skulle vilja lyssna på talare som talar den sanningen.

Sedan blir det riktigt komiskt, för det här sällskapet ska alltså prata om allt som är tabubelagt i svenska medier, och vad jag förstår betyder det invandringen.

Kan de inte bara säga rakt ut att det handlar om att de är rasister och gärna vill få lov att uttrycka det?

Utöver initiativtagaren var samtliga talare män från Sverige, Danmark och Norge. Varför är så många rasister män? Där tycker jag vi har en verkligt viktig fråga att diskutera. Finns det inte forskning på att majoriteten av de som uttrycker rasistiska åsikter är män? Eller hittar jag på nu? Faller offer för min uppenbart indoktrinerade stalinistiska bakgrund, eller hur var det nu?

Jag tycker också att dessa herrar som kallar sig journalister pratar om saker ”man hör om”. Hur var det nu, som journalist ska du väl skriva saker som det finns källor till? Ska man verkligen skriva rykten och fördomar rakt av och hänvisa till att man ”hör om det”?

Jag är inte heller intresserad av att bli muslim, men jag vill heller inte att någon annan religion ”tar över världen” – hur sannolikt det nu egentligen är. Jag vill inte heller bli tvingad att tycka som konservativa, pedofiler eller rasister, så jag menar det är knappast en stor grej.

Tryckfrihetssällskapet vill alltså existera för att ge utlopp för de åsikter som de delar med varandra, men de är inte alls intresserade av att höra vad någon annan har att säga. Vad motståndarna tycker. Fast enligt dem är det väl den ”propagandan” som generellt sprids och därmed vill de stå oemotsagda som en ja-kör för att någonstans inse att de är normala.

Det är väl egentligen det alla strävar efter, att hitta likasinnade.

Innan jag avslutar kan jag ju konstatera att Lars Vilks besökte mötet och jag sa ju redan för länge sedan att jag visst det kan respektera en artist (konstnär) som vill gå emot strömmen för att skapa diskussion, men det var ju inte därför som Vilks skapade de där rondellhundarna. Det blir så tokigt när man vänder sig mot specifika grupper, trycker på de knappar som man redan från början vet kommer skapa kalabalik. Då tycker inte jag att man kan kallas konstnär längre, utan då är man ju snarare uppmärksamhetssökande, och i det här fallet, rasist.

För den som vill läsa artikeln om mötet som fick mig att både skratta och gråta så finns den här.

I övrigt kan vi ju för stunden lämna ämnet och bara hoppas att de inte får fler anhängare och kräva att dessa individer inser att de måste ha bättre argument och visa respekt även för motståndarna.

Det skjuts för mycket i den här stan

Det är rätt fascinerande egentligen. Jag har bott i Malmö i sammanlagt 13,5 år, den här omgången 7,5 år i mer eller mindre samma område hela tiden. Jag kan fortfarande inte alla gatunamn (varken i stan eller där jag bor) men jag har hyfsad koll på områden i alla fall. Det tar ju tid innan saker faller på plats och de ställen man inte varit på är det ju normalt att man inte känner till.

Med den senaste tidens skjutningar blir man ju dock varse om en massa nya ställen. Kanske inte i positiv bemärkelse, men ändå. Jag vet inte, klart man blir lite nojig av senaste tidens uppenbara ovilja mot att följa de lagar vi har i detta landet, men man måste ju leva också. Och livet går ju vidare. Det är klart att man kan ha otur att hamna mitt i någon uppgörelse, men det är ju framför allt kriminella som ger sig på andra kriminella, och det ger ju viss trygghet för alla oss vanliga människor.

Värre då med alla ungdomsidioter som går på vem som helst för att råna och skrämma vanligt folk!

Men, den senaste skjutningen, den igår, skedde ca 5 minuters promenad från där jag bor. Det läskiga med det är att jag var fullkomligt ovetandes. Jag insåg detta imorse när jag av en händelse kollade in kartan över årets skjutningar.

Det händer över hela Malmö naturligtvis, men allt blir ju mer påtagligt om det sker nära en själv eller om någon man känner skulle bli utsatt, så är det ju bara.

Man får väl bara hoppas att de som ska upprätthålla lag och ordning och skydda oss vanligt dödliga lyckas i kampen likt hjälten i en äckligt förutsägbar Hollywood-film.