Mästarna från Malmö här är vi!

Ja, det var ju det här med guld och det faktum att det är en himmelsblå metall nu igen... :-)

Inför säsongen och under inledningen så var jag väl normalt övertygad om att detta var en guldsäsong, men någonstans där mitt i tappade jag tron och tänkte väl att detta var ytterligare en säsong då vi är med däruppe, och det är ju kul, men att det troligtvis inte skulle räcka hela vägen.

Tji fick jag! Och jag kunde inte vara gladare över att ha så fel.

Fast det är klart, tron kom ju tillbaka och de senaste matcherna har jag varit så övertygad om guld och dess himmelsblå nyans att inte ens en kass match kunde rubba tron på laget och att guldet skulle him igen.

Så landade vi på en måndag då stormen intagit Skåne medan Malmö och ungefär 4000 himmelsblå skulle spela på ”skräckarenan” i Borås med chansen att ta hem guldet redan där. (Annars skulle det ju komma hem på söndag....) Det stormade så pass mycket att mamma undrade om jag verkligen skulle komma över, om vi inte skulle skita i att ta hem och se matchen ändå.

Men det står ju guld på spel, sa jag. Och flög dit med blåsten efter att klartecken om att matchen faktiskt skulle spelas givits.

Jag tänker på 2004, mitt första guld och också min första säsong som himmelsblå. Lite magiskt sådär att få vara med och fira ett så efterlängtat guld.

Jag tänker på 2010, mitt personliga riktigt efterlängtade guld, som kom samma år som klubben fyllde 100 år. Det var också som en saga.

Denna gång, 2013, tog vi hem guldet på bortaplan på en stadion vi i princip alltid haft svårt på, i en storm som riskerade ställa in guldfesten på planen.

Innebär det att Malmö bara vinner guld på sätt som innebär berättelser utöver det vanliga?

Det spelar egentligen inte så stor roll idag, huvudsaken är att guldet är himmelsblått och på söndag ska vi fira det på en helt himmelsblå stadion. Tills dess kommer jag troligtvis ha stora svårigheter att sluta le från öra till öra. Det får folk ha överseende med. :-)

Inspirerad och nöjd

Igår var det så dags att ta mitt nya politiska engagemang till en helt ny nivå. Malmöiten och jag skulle ju gå på möte och träffa fler medlemmar och se hur det kändes att ha gått med i ett parti. Se om det fortfarande kändes rätt. Och när vi tryckte i oss lite indiskt stunden innan var vi lite nervösa, men vi promenerade bort och möttes av ca 14 personer och medan inledningen kändes lite förvirrad var stämningen ändå väldigt god.

Eftersom gruppen inte var så stor och vi var många nya där, skulle vi gå varvet runt och berätta vem vi var och varför vi var där. Det är ju såna rundor som alltid gör mig så himla nervös för att jag sällan kommer på bra saker att säga, men ärligt talat kändes det bra den här gången. Jag var exalterad och upprymd över möjligheten att berätta om framför allt intresset för huvudämnet för kvällen (och gruppen i stort) och ilskan som på många sätt lett mig till stolen jag nu satt på.

Jag fick dessutom genast gensvar och reflekterade kort över gruppens öppenhet och nyfikenhet. Det var något som fanns under hela kvällen faktiskt, ingen avbröt eller satte sig på tvären utan diskuterade man var vi ganska överens eller åtminstone inte misstroende mot varandra.

Det är rätt sjukt att det ska vara en sån stor grej. Att samtalstonen och den generella öppenheten ens är något att reagera på, men det är en diskussion för en annan gång...

På det stora hela kände jag på många sätt att jag hade hamnat i ett rum med likasinnade, där jag kände att jag kunde hänga med i diskussionerna och både få uttala mig med och få lyssna på smarta kommentarer. Jag kände mig både välkommen och som hemma och gick därifrån med både en känsla av jävlaranamma och en leende vilja att återvända.

Det kändes rätt helt enkelt.

Politisk övertygelse och presenter till de små

Vi fortsätter i rasande tempo i höstmörkret. Verkar som att jag är inne i en period av mycket aktiviteter på både det ena och det andra planet.

I fredags efter att brorsan ringt och informerat om att de trots allt skulle på styvsysterdotterns kalas fick jag specialuppdrag att presenthandla och tog mig till nya mobiliahuset för första gången. Detta delvis av nyfikenhet och delvis för att möta rädslan efter att ha drömt mardröm om stället. Men jag var inte rädd. Jag var mest fascinerad och positivt överraskad både av hur det såg ut och vilka affärer som fanns där. Men så hade jag ju handväskan en storlek större också. Det kanske underlättade. Med viss support från presentspecialisten also known as Tysken kände jag mig nöjd med mina inköp och begav mig så småningom hemåt för fredagsmys med fotbollsmatch.

Arg depression över landslagets spel blev tokglädje när jag insåg vad resultatet faktiskt innebar – att vi får vara med i leken åtminstone 1 sista omgång, att det inte slutade med gruppspelet. Glädjen gjorde att jag bestämde mig för att se på det uppenbart sorgliga avskedsavsnittet av Glee därefter, och efter att ha bölat mig igenom hela avsnittet kändes det som att jag hade gått igenom de flesta känslorna under loppet av en fredagskväll...

Lördagen inleddes så småningom med en promenad med Malmöiten och snack om feminism, politik och allting däremellan. Efter en dusch och lite ta det lugnt tid kom till sist brorsan, svägerskan och lilleman och hämtade upp mig för kalaset ute på landet.

Jag förberedde mig på de många frågorna angående min om inte nya så i alla fall mycket mer konkreta politiska inriktning som mer eller mindre cementerades på fredagskvällen. Mammas direkta stöd var knappast oväntat, men samma stöd förväntades inte av alla närstående. Men efter att jag tagit mitt beslut känner jag mig redan lugnare och som att jag på en gång är mer förmögen att föra en diskussion på ett sätt där jag slipper hetsa upp mig eller bli upprörd, utan där personen jag diskuterar med snarare tvingas förklara varför mina fullkomligt grundläggande åsikter inte ska tas på allvar.

Givetvis måste inte alla människor hålla med mig i min politiska uppfattning, men jag förväntar mig ändå ett stöd av mina nära och kära. Ett ”vad roligt att du engagerar dig”, inte nödvändigtvis ett ”du har så rätt”. Men alla är ju inte förmögna att se andra människors känslor och behov. För en del är det viktigare att konstatera att man inte håller med.

Mamma sa det nog bäst när hon sa att hon troligtvis skulle stöttat mig även om jag gått med i rasistpartiet även om hon nog hade blivit lite besviken.  Jag svarade med att hon verkligen inte skulle stötta mig om jag hade fått för mig något så dumt, det hade inte jag gjort om rollerna varit omvända.

I söndags skulle jag ha promenerat igen, men det totala regnhöstovädret höll mig inne tills jag tvingades iväg på snusuppdrag. Jag som slutat sedan 2 månader nu (!) tvingades ut för att handla snus till min snusande familj. Nåja. Efter det åkte vi hem till brorsan, svägerskan och lilleman och myste och lekte ett par timmar.

Måndagseftermiddagen spenderades i stora delar på bussen, då en bilolycka försenade all trafik och en bussresa som normalt sett tar någonstans mellan 30-40 minuter helt plötsligt tog 1 timme. Nu är det såklart oerhört sorgligt när en olycka är framme, oavsett om folk skadas eller inte, men framför allt är det ju så fruktansvärt dumt och onödigt. Jag tror att folk har lite för bråttom ibland och stressar för att få ihop det där berömda livspusslet och därmed kanske inte har fullt fokus på det de håller på med för stunden. Att det sedan påverkar och försenar hur många pendlare som helst är ju en tråkig bonus i sammanhanget.

Redan försenad tog jag mig till nya mobilia igen för ytterligare bebispresentinköp och till sist var jag hemma 18.40, en bra bit över en timme senare än jag normalt sett borde vara hemma...

Landslaget spelade sista matchen innan playoff mot tyskarna igår kväll, och matchen slutade precis som i Berlin med 8 gjorda mål, även om det i denna matchen fanns en tydlig vinnare. Men att vårt landslag inledde så starkt med att ta en 2-0-ledning hade jag nog aldrig kunnat gissa. Nu väntar en svårare playoff än nödvändigt, men vi är åtminstone med så långt. Huruvida det blir Brasilien eller inte får vi väl se, men nu väntar istället fullt fokus på de himmelsblå hjältarna och den guldstrid vi onekligen är inblandade i.

Idag på förmiddagen arbetade jag för första gången i mitt liv hemifrån. Det innebar sovmorgon – och möjlighet att i princip gå från sängen till kontoret utan att passera gå – och en rofylld tillvaro där jag hade möjligheten att fokusera på sånt jag inte känner går på arbetsplatsen. Och sotarna kom tidigt (de var ju den direkta anledningen till att jag satt hemma) och fixade det de skulle och jag kunde sedan slappna av i vetskapen om att jag i lugn och ro kunde bege mig mot Lund i lagom tid.

Det kändes vuxet på något sätt att arbeta hemifrån, att få lov att göra det, och när jag tryckte i mig lunchen kl 11 för att hinna innan jag skulle gå mot bussen, fastnade jag framför en riksdagsdebatt och tänkte shit hur många vuxenpoäng har jag inte nu samlat på mig bara idag! Något måste jag ju göra när alla andra bara ynglar av sig.

Inspirerande möte med en förebild

Och så har man lyckats ha precis så fullt upp som senast igen... Vi försöker sammanfatta... Senast jag skrev så skulle jag ut på kvällen med lite folk från jobbet för att överraska en kollega som fyllde jämt. Eftersom det firandet skulle kombineras med att vi kunde titta på derbyt så var jag naturligtvis med på både noter och själva firandet. Att Malmö vann var givetvis inget annat än min present till kollegan. Hihi. :-)

Under den efetrföljande helgen fick jag så äntligen hänga med min älskade lilleman igen som även om han börjar få tänder och därmed var lite gnällig mellan varven som vanligt var världens gulligaste. På söndagen fick jag besök av Ingenjören plus 1, och det blev en trevlig middag med ett tydligt godkänt betyg efteråt.

Sedan vann MFF igen på måndagen innan jag gick på introduktionskurs i två dagar på jobbet. På torsdagen blev det först lunch med gamla kollegor från förra arbetsplatsen och sedan after work med Brasilianskan. Båda mycket trevliga och fulla av samtal naturligtvis.

På jobbet undrade jag när nya kollegan skulle komma tillbaka, eftersom ingen av oss som var på plats hade hört något och han helt enkelt inte dykt upp. Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om kollegan som kommit för att hjälpa mig, men som mest hållit på att stjälpa mig så här långt. Inledningsvis verkade han trevlig och social, men ganska snart insåg jag att hans sociala sida innebar konstant snackande och att hans intresseområde verkade ligga mer åt det tekniska hållet än det mänskliga. Lite attityd och konstiga uttalanden senare och jag störde mig så extremt mycket på personen att jag mest ville rymma därifrån.

Sedan fick han en egen dator och möjligheten att bli lite mer självständig samtidigt som jag kunde ta lite mer avstånd och med det har det blivit lite bättre även om jag inte är fullkomligt övertygad. Men nåja.

I lördags fick jag en heldag med Ingenjören när vi träffades tidig eftermiddag för att vaccinera oss och sedan planerade resa resten av eftermiddagen innan det var dags att åka in till arbetsstaden för att se efterlängtade ”En skam för Sverige” med mina två favoritkomiker. Ingenjören och Holländskan gav mig ju en biljett i födelsedagspresent i våras och Ingenjören fick således sällskapa och vilken föreställning det var! Jag hade extremt höga förväntningar och de införlivades fullkomligt.

På söndagen kom Tysken för ett par dagars besök och dagen efter bjöd hon således in till Tisdagsklubb fast hemma hos mig, och det passade alldeles utmärkt eftersom jag hade lite att stå inför tisdagskvällens begivenheter. Men innan dess hann vi äta god mat och komma fram till att Tysken tog mina omdömen på fullaste allvar, och var övertygad om att de stämde till 100%.

På tisdagskvällen efter jobbet var det så dags. Jag och Malmöiten hade ju bjudit hem Gudrun för ett så kallat homeparty och därmed skulle 35 pers komma hem till Malmöiten för att lyssna till och prata med Gudrun. Vi var nervösa och uppspelta och helt plötsligt stod hon där, Gudrun, och drack av kaffet jag tillagat och åt kakor som vi alla bakat. Medan vi inväntade Malmöitens syster med blädderblocket fick jag ta mitt delade värdskap på allvar och småprata lite med min feministiska förebild. Vi diskuterade homeparty-konceptet och jag berättade varför vi valt att bjuda in henne. Innan jag visste ordet av hade hon föreslagit att jag skulle gå med i partiet och sa att jag absolut skulle våga tro på dem, för då skulle det gå vägen.

Gudrun fick så ordet och blädderblocket och körde igång. 1,5 timme senare var vi alla övertygade och positiva. Alla jag pratade med var inspirerade och berättade hur bra de tyckte att det hade varit och jag och Malmöiten var nog gladast och mest inspirerade av dem alla. Vi kom överens om att gå med, och efter att ha suttit i fikarummet dagen efter insåg jag snabbt att det var ett bra beslut. Så nu ska jag anmäla mig fullt ut och betala medlemsavgiften och sedan är jag visst politiskt aktiv.

Efter Gudrun var jag fortfarande peppad och uppspelt och även om jag var hemma i väldigt lagom tid hade jag stora svårigheter att släppa det jag varit med om och somna, istället vädrade jag politiska idéer och funderade på vad som behöver göras för att vår värld ska bli en lite bättre plats att leva på. Detta ledde i sin tur till att jag var extremt trött dagen efter – kom på mig själv att på bussen mot jobbet fundera ”satte jag på mig strumporna eller gjorde jag inte det?”. Var ju så dags då liksom.

Efter en lång arbetsdag väntade ett långt styrelsemöte, och jag insåg igen hur många tramsiga människor det finns. Hur blir man så tramsig att petitesser tar företräde framför normalt vett och sans? Hur kan man motivera rena lögner och osanningar med att man arbetar för någots bästa? Nej, sånt beteende gör mig mest bara trött...

Idag har jag förresten äntligen fått möjligheten att ha ett längre samtal med min nya chef, att faktiskt sitta ner och diskutera lite, framtid och samtid. Det var ett bra samtal, det tror jag att vi båda tyckte.

Skönt att det ikväll inte är några aktiviteter inbokade, att möjligheten att slappa lite och kanske hinna med lite grejer som inte bara måste göras i sista sekund...