Fina människor och jag vet vad jag vill (nästan)

Det finns så fina människor i min värld. Såna som ställer upp och bjuder på sig själva och ger utan att kräva något tillbaka. Såna som visar uppskattning och generell vänlighet.

Det kommer verkligen att bli tråkigt att lämna det här jobbet och de här människorna som bjudit in mig i gemenskapen och låtit mig bli en av dem. Jag tycker verkligen om allihop!

Nu lutar det ju åt en halv fortsättning, en sorts återgång med oklar framtid. Och i ångesten som kommit med det, efter att jag haft den här tiden där jag är nu, har jag svajat fram och tillbaka, ifrågasatt, tänkt att jag inte vill, tänkt att det kan bli bra ändå och de är ju också trevliga. Sen slog det mig, jag tänkte ju exakt likadant innan jag kom hit.

Det löser sig, det gör ju alltid det. Och trivs jag inte finns det andra jobb, andra uppdrag. En sak är säker, jag vet (delvis) var siktet är inställt, och jag vet att det inte är ett omöjligt uppdrag.

Till dess kan jag bara göra det bästa av situationen och försöka hitta rytmen och glädjen i vad det än blir.

***

Smygläste på gamla jobbets hemsida för att kolla vilka som är kvar och fastnade i deras presentationer där de alla sa att de trivdes så bra. Småler och tänker ”visst fanns det några människor där som jag tyckte uppriktigt bra om, men det var inte min plats, jag skulle inte vara där för evigt”.

Dagsljussparande

Det här med att vi ställer om klockan 2 ggr om året, är inte det jättedumt egentligen? Jag menar det blir ju total kroppslig omställning när man plötsligt ska vara vaken tider som man normalt sover! Ja alltså egentligen är det ju mest sommartidsomställningen som verkligen stör mig, morgonmänniska som jag INTE är. (Fast det är klart, i höstas var det drygt när det plötsligt blev ljust igen när man vant sig vid mörkret under morgontimmarna eftersom kroppen då ställde in sig på att gå mot ljusare tider…)

Natten mellan lördag och söndag hade jag tittat på ett par filmer, såg att klockan var 1.53 och konstaterade att jag kunde snabbkolla twitter och lägga mig prick 2. Några minuter senare, efter att jag läst klart tittade jag på tiden igen och blev lite chockad. Klockan var 3.02. Hade jag tittat på twitter i över en timme!? Eller hade jag tittat fel innan? Nej, det var ju klockjäveln som slagit om och helt enkelt aldrig blivit 2 den natten. Jag kände mig rånad på en timme.

På engelska heter begreppet daylight saving och från början handlade omställningen om att man skulle få ut mer av solens timmar, d.v.s. ha en möjlighet att hitta på mer kvällstid i solljus. Men när jag tänker daylight saving så tänker jag nästan att man gör något bra för miljön, vilket väl till viss del är sant – man använder ju kanske mindre el genom att man inte behöver tända lampor, eller för den delen är utomhus. Det är ju bra, men här uppe i Norden är det ju ändå så ljust sommartid så frågan är ju om den där timmen gör så stor skillnad, annat än i sömnbrist.

Sverige testade sommartid första gången 1916, men det blev så impopulärt att det inte återupptogs förrän 1980, då från första söndagen i april fram till sista söndagen i september. Numera har hela EU gemensam sommartid, d.v.s. att vi ändrar om samma dag, från sista söndagen i mars till sista söndagen i oktober. Det är ju verkligen ingen stor fråga i Europasamarbetet, men jag kan nästan tycka att det är lite dumt. Visst, Europa är en ganska liten kontinent, men vi har ändå en hel del skillnader mellan norr och söder vad gäller soltimmar. Då skulle jag hellre se att söder delade med sig av sina soltimmar och sin värme – det vore ett samarbete värt namnet.

Men fram till dess får vi väl leva med denna jetlag 2 ggr om året (som faktiskt leder till både depression och några hjärtattacker varje år!) och tänka att vi åtminstone så här års är på väg mot mycket ljusare och varmare tider. Om vi inte ska visa vårt missnöje som bönderna gjorde 1916 och se om vi kan få behålla samma tid året om!

(O)sociala medier och den uppkopplade generationen

Läser om hur stressade folk blir av sociala medier och hur uppkopplade folk är och reflekterar över en diskussion härom kvällen. Idag är vi så vana vid att få information snabbt att vi i princip inte klarar att läsa en hel bok eller se en långfilm. Allt ska gå snabbt, nyheter ska spridas snabbt och med det är väl frågan hur mycket som egentligen fastnar.

Det hela bottnar egentligen i en diskussion för ytterligare ett tag sedan där jag, brorsan och svägerskan konstaterade att de unga idag (ja, jag är så gammal att jag får lov att säga så) inte är lika kapabla att ta in ny information och nya instruktioner som vi gör. Vi hade alla exempel på folk vi behövt lära upp i en arbetssituation där information verkar gå in genom ena örat och ut genom andra. Det är ju en sak att man frågar saker ett par gånger innan man kan det, dels för att man inte kommer ihåg exakt, och dels för att man vill säkerställa att man gör rätt. Men efter ett par gånger bör man ju mer eller mindre veta hur man ska göra när.

I diskussionen härom kvällen fick jag inget gehör för att den yngre generationen helt enkelt är lite dummare än min generation, så jag kom fram till en ny teori som direkt hänger ihop med det konstanta uppkopplandet och det snabba informationsflödet som aldrig tar slut. Om man får så mycket information hela tiden kan man ju omöjligt ta till sig allt, därför läser man det utan att ta in det – in genom ena örat, ut genom andra. Då är det ju inte så konstigt om man gör så även i andra lägen.

Alltså, hur bra det snabba informationsflödet än är, så leder det till att man tar för givet att informationen finns ett par klick bort och därför inte behöver läggas på minnet.

Som sagt, jag tycker att det är bra att viktig information sprids snabbt och att internet finns för att man ska kunna kolla upp grejer, och sociala medier stressar mig inte särskilt – jag är fullt kapabel att stänga av och vara helt utan (som jag gjorde i Valencia t.ex.). Då blir jag mer stressad av att inte ha min mobil med mig/påslagen. Sån har jag varit i flera år. Det handlar om att jag vill vara kontaktbar och kunna kontakta folk vid behov, men trots det är jag fullt förmögen att låta bli att svara, eller vänta med att läsa sms om det inte passar just då.

Jag tror att det är viktigt att hitta balansen i det där. Med dagens alla smarta telefoner finns det risk för att vi umgås mer genom sociala medier än i verkligheten och det är enligt mig en tragisk utveckling. Umgås jag med någon håller jag inte på att wordfeuda, facebooka eller kolla twitter. Jag kan möjligen ta ett telefonsamtal (som jag i så fall försöker hålla hyfsat kort) och jag kan möjligen läsa och svara på något sms (om jag måste svara just då), men jag tycker att det är respektlöst att spendera mer tid med sin mobil än med personen man bestämt träff med.

Jag minns de fyra grabbarna som satt på Volym tillsammans och inte pratade utan bara höll på med sina mobiler. Vad är poängen med det?

Dags för vårstrategi

För några dagar sedan sa de på nyheterna att ja, våren är här och tillsammans med den de första pollenrapporterna. Jag svor lite för mig själv, men insåg sedan att det åtminstone inte påverkat mig ännu.

Jag skulle inte ropat hej så tidigt för imorse vaknade jag med jobbiga ögon och en rinnande näsa. Dags att stänga för ventilen igen (om den inte redan är stängd). Dags att börja lägga upp en strategi för medicin och se hur vi klarar oss den här gången.

Det är rent ut sagt för jävligt! Jag menar, hur mycket har jag inte längtat och bett om våren? Varför kommer jag aldrig ihåg att med våren kommer också en lång period av allergi?

Långhelg

Det har varit långhelg vilket ju alltid är så himla skönt, för när man tror att det är söndag är det bara lördag och man har en hel dag till ledigt!

Anledningen den här gången var ju att Mademoiselle skulle komma på besök. Vi hade en mysig torsdagskväll tillsammans med Holländskan, lagade renskav och åt de där (av Mademoiselle) efterlängtade semlorna och bara snackade om allt mellan himmel och jord.

På fredagen åt vi ordentlig frukost innan vi drog ut på stan och försökte låta bli att köpa alla barnkläder vi såg. Roligast var Mademoiselle när hon sa ”alltså jag har aldrig haft några barn tidigare, jag vet inte vad man behöver, tänk om jag köper helt fel! Man kanske inte måste ha matchande outfits!” och sedan bad hon mig säga åt henne på skarpen om hon ville köpa några fler urgulliga matchande outfits.

Efter en lunch drog vi mot tåget och så åkte hon vidare mot norra Skåne. Vi skojade om att jag skulle ta tåget till Kastrup och bara ta första bästa flyg som hon var övertygad om skulle vara mot någon liten håla i Nordnorge. Fast att jag skulle åka dit var mer osannolikt än att jag skulle baka bröd tydligen (vilket i sig är så osannolikt att varken hon eller Holländskan trodde mig när jag försökte säga att jag skulle bjuda på hembakt bröd).

Sedan var det lugnt fredagsmys för att fullt ut vara redo för lördagens gröna begivenheter i kph. Det vankades Paddy’s Day och som alla vet är det en stor dag för en låtsasirländare som jag själv. Äntligen skulle vi fira i den danska storstaden, så jag och Brasilianskan träffades vid halv fyra och åkte över sundet. Väl där insåg jag att jag må ha kommit ihåg att kolla upp när tågen går hemåt och var de irländska pubarna finns, men jag hade däremot inte kommit ihåg att varken kolla att det fanns pengar på kontot eller se till att kortet över huvud taget var öppet för utlandsköp. Det blev att förlita sig på Brasilianskans vänliga personlighet för att det skulle bli något firande alls!

Vi gick, tillsammans med isländska ex-arbetskamraten, mot rådhuspladsen där vi mötte upp med gamle kollegan Irländaren och hans familj. Någon öl i vimlet innan vi letade oss till en irländsk pub där det var fullkomligt kaos. Grönklädda människor från hela världen, somliga mer gröna än andra, guinness och rugby.

Men jag börjar bli gammal, det var nästan för mycket folk och trängsel för att jag skulle kunna slappna av så vi gick vidare, käkade lite och hamnade så småningom på en icke-irländsk bar i ytterligare isländskt sällskap, där vi stannade tills vi sprang mot tåget (som vi missade).

Jag tänkte som vanligt att man borde åka till kph oftare, men vet att det säkert kommer att ta minst ett halvår innan jag är där igen. Det är drygt att ta tåget även om det inte tar så lång tid och även om man har sällskap.

Solskensmagi

Tröttare än tröttast imorse efter mammas kalas igår men så fort solen kom upp ordentligt vaknade jag till liv igen. Det har varit hyfsat vårlikt i några dagar nu och visst är det fantastiskt vad solens sken ger extra energi.

Det räckte ju inte alls med de där varma soldagarna i Valencia, mycket vill ha mer!

Helgen var lugn, förutom att Holländskan tittade förbi på lite middag och så såg vi melodifestivalen. Bryr mig inte så mycket egentligen, men tycker att det är intressant att se vad alla snackar om, och snarare försöka fundera på vilken låt som kan tänkas fungera över de europeiska gränserna. Jag var inte beredd på den där himmelsblå författarens framförande och kände mig något skadad för livet. Faktum är att jag tyckte att det var så traumatiskt att jag inte bara förstod kritiken mot framträdandet och låten, utan nästan tyckte att den varit på tok för snäll och för liten i omfång!

Annars så har ju en ny nedräkning börjat, för snart kommer Mademoiselle på besök! Whoop whoop!

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen, vilket alltid verkar riva upp känslor hos folk oavsett om de är jämställda, feminister eller mansgrisar. För mig är det en dag då det är fokus på kvinnor och deras plats i samhället. Dagstidningar gör uppslag om hur många kvinnor som sitter i ledande positioner såväl inrikes som utrikes, fokus läggs på antalet kvinnor som utsätts för våld och det är väl egentligen ganska positivt.

Fast jag är ju av åsikten att vi alla är jämlika och i ett sådant samhälle för det ju vara fokus på detta jämt, fast utifrån ett människoperspektiv. Att det inte finns lika många kvinnliga chefer som män är ju något vi borde diskutera varje dag. Att kvinnor (och män för den delen) utsätts för olika typer av våld är också något vi kontinuerligt borde ha på agendan för att så småningom komma åt grundproblematiken. Det blir lite snedrivet att tokfokusera på detta under en dag och sedan gå vidare som att allt var som vanligt.

Nu är vi förvisso bra på att kontinuerligt prata om jämställdhet i Sverige, men jag tycker att det är för dåligt att vi inte längre är bäst på det. Det är som att kampen avtagit och folk accepterar att det finns enorma orättvisor eftersom vi ändå är ganska bra på det.

Det är ett resonemang jag kräks på, ärligt talat. Vi är bra, men vi är långt ifrån bäst och vi har kommit en bit på vägen, men vi är inte färdiga än.

Jag förstår inte bakåtsträvare, det är väl självklart att vi är olika, men de olikheterna tror jag ligger på individnivå oftare än de ligger på könsnivå. Med det sagt förstår jag inte varför män generellt skulle vara bättre på att vara chefer.

Jag beundrar verkligen alla dem som fortfarande slåss för jämställdhet och jämlikhet eftersom de ofta slås ner genom att kallas manshatande feminister. Personligen backar jag aldrig när diskussionen kommer upp, men jag tror att problemet ligger i bekvämligheten som verkar ha intagit svenska hem och arbetsplatser. Det är klart att det är lättare att bara göra som man alltid gjort, inte anstränga sig för förändring, men jag tycker att vi ska upp i topp i mätningarna igen.

Jag tycker att vi ska erkänna att utvecklingen stannat av och börja arbeta igen för att göra något åt det. Alla förutsättningar finns där och vi kan börja med nolltolerans när det kommer till mäns våld mot kvinnor och fortsätta med att ifrågasätta varför vi fortfarande lever i ett så uppenbart patriarkalt samhälle.

Så trevlig kvinnodag på er, men glöm inte att arbetet är långt ifrån klart och en kvinnodag med fokus på kvinnor och deras situation i världen är bra, men arbetet fortsätter även imorgon.

Hasta pronto, Valencia!

Det hela började egentligen för rätt länge sedan då mamma uttryckte en önskan att få vara på resande fot tillsammans med mig och brorsan på sin jämna födelsedag. Hon hade egentligen inga direkta krav på vart vi skulle, så jag och brorsan började genast lobba för Spanien. Det ledde så småningom till att vi i lördagsmorse, långt före gryningen, begav oss mot staden som kommit att kallas Barcelonas lillasyster, Valencia.

Vilket lyckodrag det blev, trots den tidiga starten på dagen, för Valencia är nog ett av mina favoritställen i Spanien. Inte så exploaterat, trots att det är en storstad och oerhört vänliga människor. Massor av god mat och god dryck och acceptabla kostnader så att man kan skämma bort sig själv (och jubilaren som vi trots allt var där för att fira!).

Det vore en lögn att påstå att inte merparten av semestern spenderades på olika uteserveringar i den mer eller mindre sommarvarma solen. Men så tycker vi ju om att resa på det viset, och vissa av uteserveringarna fanns ju trots allt vid sevärdheter. Vi hann dock med shopping, långa promenader i en torkad flodränna, Mestalla (till svägerskans stora glädje) och att bli rejält uppskrämda av fyrverkerier och smällar som lät som rena rama kriget.

Jag snackade till oss gratisshots och gratistapas och vi myste järnet i värmen. En perfekt semester i en underbar stad där spanjorerna återigen påminde oss om att livet kan vara så mycket mer än snö ute i mars, 8-5-jobb och stress.

Hasta pronto, Valencia! Var så säker, jag kommer tillbaka!

Toppendag

Det är så lätt att det blir fokus på det negativa så nu vill jag framhålla hur onsdagen den 29:e februari blev en toppendag!

Det handlar inte om att jag friade till någon (som kvinnor tydligen får göra den dagen – hur stenålders är inte det konceptet egentligen? Får jag inte fria någon annan dag!? För att jag är kvinna!?), eller att jag eftersom min månadslön baseras på mina timmar slapp fundera över om jag jobbade gratis. Det handlade om en massa andra saker som till sist fick mig att sitta och le av glädje i soffan hemma.

Dagen började med att jag var helt fruktansvärt trött. Väl på jobbet hade jag fullt upp ända tills jag stack vid eftermiddagsfikapausen för att bege mig mot Malmö och utvecklingssamtal med henne som jag kallar min chef-chef. (Konceptet många chefer gör ju att man måste förtydliga i vilken rangordning de är mina chefer…)

Samtalet gick bra, var bra. Vi har en ganska god samsyn över vem jag är, vad jag kan, och vilken typ av uppdrag som skulle passa mig bäst. Hon frågade och jag berättade, jag frågade och hon förtydligade och till sist gick jag därifrån med en ganska bra känsla inför det som komma skall. Bara att hoppas att det blir något spännande.

På väg mot bussen ringde jag mamsen som direkt insisterade på att jag skulle åka raka vägen hem till henne och över ett glas vino avlägga rapport. Inte mycket att diskutera med andra ord, bara att göra som man blir tillsagd.

På bussen plingar telefonen till och det är Mademoiselle som undrar ifall hon kan sova hos mig om hon kommer en dag tidigare nu i mars då hon är på blixtvisit i vårt blågula land. Det var inte heller något att diskutera utan en självklarhet så måtte jag bara få tag på några riktigt goda semlor så att hon får sitt behov mättat! :-)

Efter det och så småningom en stunds gaggande med mamsen begav jag mig hemåt, lagade lite krubb och bänkade mig framför burken och en landskamp som jag på förhand var övertygad om skulle bli en tråkig historia.

Tji fick jag, för vilken match det var! Inte nog med att svenskarna gjorde 4 mål (förvisso ett i egen kasse, men det spelade ju mindre roll med tanke på de övriga 3), de spelade riktigt bra också! Det var riktigt roligt att se och förhoppningarna inför sommarens slutspel började skruvas upp.

Man har väl blivit lite skeptisk efter de senaste årens tråkfotboll och missade mästerskap, men nu verkar verkligen Hamrén ha fått till det lag och spel som han (och jag) vill se. Det var 6 byten i matchen och ändå höll bygget. Visst ska det framhållas att Kroatien knappast var på topp, men det är ändå en bra prestation.

Alldeles för sent snubblade jag i säng med en glädjande fotbollsvinst, ett bra utvecklingssamtal och det kommande roliga besöket från France! Då får man väl ändå hålla fast vid vilken bra dag det var!?

(Dessutom, nedräkningen fortsätter. Hasta pronto mi amor!)