Att leva eller skriva

Jag skriver inte så ofta längre. Det ligger väl något i den gamla myten att en antingen lever livet eller skriver om det. Just nu lever jag. Jag jobbar fortsatt mer än 100% på jobbet och försöker göra så mycket som möjligt både i bo-styrelsen och i den politiska. Utöver det är jag engagerad lite här och där i politiken, planerar för den kommande stora dagen och har lyckats med 2 större inköp som jag behövt sedan länge.

Det där med att hitta balans i livet är inte alltid så lätt, men att ha mycket att göra kan vara positivt också. Och hur mycket jag än kämpar med att inte ta på mig allt för mycket nytt är det svårt ibland att säga nej eller bara inte säga ja.

Men jag gör något i alla fall. Jag försöker bidra till en bättre värld, det är det inte alla som gör. Istället verkar många bidra till normaliseringen i samhället av allt det där jag inte vill ha. Och som de flesta människor garanterat inte vill ha.

En kan vara rätt övertygad dock om att de som inte gör något nu kommer vakna upp en dag och fråga sig var det gick snett.

Det är självklart att livet skulle vara så mycket enklare om en såg på det som svart eller vitt, om en bara brydde sig om det egna och struntade i solidariteten. Men bara för att det är enklare betyder det inte att det är rätt.

Så jag driver kampen framåt. Jag meddelar alla jag träffar på att det finns vissa saker som de nu får ta hänsyn till. Nej, det handlar inte nödvändigtvis om politik, men det handlar om basala ställningstaganden gällande mänskliga rättigheter och antidiskriminering. Jag tycker inte att det är för mycket begärt. Och kanske får jag några av mina medmänniskor att börja tänka i samma banor, att inse att det finns saker en bör ta hänsyn till. 

Still being awesome

Vi har bytt månadsblad i almanackan, och i samma takt som det blir varmare (och den där förbenade allergin gör sig påmind) och mitt politiska engagemang intensifieras, inser jag att jag närmar mig den där 0:an. Men som Brasilianskan uttryckte det igår – 30 years awesome and still going strong! Vi får väl se det på det viset.

På senaste tiden har jag hamnat i flertalet situationer då människor i min närhet varit direkt elaka mot mig, verbalt och genom indirekt mobbing. Själv förstår jag inte riktigt varför eftersom jag inte anser att deras eventuella anledningar är särskilt bra (det verkar inte finnas så många, och i de fall de sagt något har de varit rätt dåliga anledningar).

Det kulminerade lite (eller ja, det vet jag ju inte, det kan ju trots allt fortsätta) med att en manlig kollega utövade maktmissbruk och kom med både hot och direkta kränkningar, något som jag direkt kände att detta accepterar jag inte.

Men det blir kanske bättre?

Den internationella kvinnodagen firade jag med mina rosa vänner; först med tårta, sedan med kvinnofest och politisk debatt och till sist på klubb med Malmöiten där vi dansade med en massa feminister och hade the time of our lives. Glädjen och kärleken och hoppet var så stort och livet kändes underbart.

Därför var det ett bryskt uppvaknande när en dagen efter vaknade till ett fruktansvärt våldsdåd som skett bara några gator bort från där en själv befann sig.

Det är annars fortsatt högt tempo, på jobb likväl som utanför. Och jag har bytt chef igen, 4:e på 1 år – måste vara något slags rekord. Och jag har lyckats boka in flera vänner som jag inte sett på länge den senaste tiden trots det pressade schemat. Utöver det är det mest politik, planering inför kommande händelser och överlevnad.

Jag gör mitt för att göra världen lite bättre, vad gör du?

Mitt liv är fortsatt fullt ös, men jag känner åtminstone (tillfälligt?) att jag har kontroll över situationen och hittat sett att hålla huvudet ovanför stressen. Men nog känns det att det krävs ganska lite för att ändra på det förhållandet – att leva på gränsen konstant är väl inte helt bra, men att hitta balansen mellan alla måsten och viljor och sömnbehov är inte helt enkelt.

Efter att Tysken kommit ner från Stockholm på snabbvisit, åkte jag upp till Stockholm för en helg i den feministiska politikens tecken, och med inslag av goda vänners sällskap. Det var riktigt energigivande och peppande och inspirerande att vara där mitt i politiken och var jag inte övertygad innan, så är jag det sannerligen nu.

Vi håller på att skriva historia, och måste få möjlighet att göra det i de politiska rummen också. Att vi behövs är inte längre bara en förrymd tanke, det är ett faktum.

Sedan hem, sova och så var det vardag igen och dags för en ny arbetsvecka, med inslag av såväl inspirerande samtal som träffar i goda vänners lag (som förvisso också innehöll inspirerande samtal). Framåt slutet av veckan kändes det dock att kroppen inte ordentligt fått vila ut på nästan två veckor och någon snäll kollega smittade ner mig med någon form av feberförkylning som ledde till att jag var feberdäckad hela lördagen och därmed fick ställa in medverkan på Brasilianskans kalas och istället finna mig i att ligga på soffan under filt och titta på halvkass film.

I söndags hade vi politikmöte och det gick jag på trots en dagen-efter-feber-bakfylla som gjorde mig lite sådär lagom seg. Men mötet var bra och det känns att det börjar bli allvar.

Efter lördagens febermiss fick jag istället möjlighet att fira Brasilianskan under tisdagen och fick förutom att ha henne helt för mig själv också träffa en gammal bekant som jag inte ordentligt pratat med på länge.

Sedan var det styrelsemöte och stämma och så är det plötsligt helg igen. En helg som förhoppningsvis innebär att jag äntligen får träffa lilleman igen.

Och medan livet fortsätter i högt tempo, spenderar jag mer och mer tid på att tänka på politiken och hur det formar oss alla och hur den kan (och bör) förändras för att skapa ett bättre samhälle. Som jag sa till en kompis en gång; ”jag gör mitt för att göra världen lite bättre, vad gör du?”

Fullt upp. Hela tiden.

Det har gått 1 månad sedan jag senast skrev något här. Inte för att jag inte velat skriva eller inte haft något att skriva om, snarare totala motsatsen. Hittills har 2014 inneburit extremt mycket aktiviteter, så många faktiskt att jag numera mest sover när jag är helt ledig. Men jag ska inte klaga, att ha ökat fritidstakten lite från tidigare nästan ingenting är väl i sig ingenting negativt, det är bara problematiskt när jag inte riktigt känner att jag hinner återhämta mig.

Januari har oavsett kommit och gått hur snabbt som helst, med mycket att göra på jobbet (inklusive ny organisation, ny chef och nya arbetskollegor trots att jobbet i sig ser ut ungefär som innan...) och mycket utanför jobbet. Att hålla högt tempo hela tiden visade sig dock inte vara helt bra och min kropp slogs tillfälligt ut i någon forms feberkrigsföring så att jag tvingades stanna hemma och vila mig ett par dagar. Dock var jag inte hemma mer än jag absolut behövde, det var jag på tok för stressad för...

Ingenjören har firat den nya versionen av sig själv med pompa och ståt. Och när vi ändå pratar fest så var ju hela jobbet i Stockholm för konferens och kickoff och galakväll där de bästa skulle prisas. Och även om jag fortfarande tycker att det är ganska konstigt så var jag en av vinnarna! En gigantisk check, en statyett och coffee-table bok om Sverige fick jag med mig hem från en resa som från början mest känts jobbig.

Efter priset och hyllningarna var dock festen så mycket roligare! :-)

Sedan december så är jag ju inte längre bara styrelsemedlem i min bostadsrättsförening, nu sitter jag också i en direkt politisk styrelse. Och med det dubbla styrelseskapet tycker jag knappt att jag gör annat än läser mail och springer på möten. Men det är ju kul och så länge jag orkar med så går det ju bra. Båda uppdragen är ju både viktiga och extremt intressanta.

Det är för övrigt väldigt mycket politik just nu och då framför allt feministisk politik som jag blir mer och mer övertygad är den enda vägen mot ett bättre och mer jämställt samhälle. Och medan rörelsen växer sig stark, och jag med den, så känner jag bara mer och mer hur mycket jag önskar politiska framgångar för partiet. Allt eftersom jag lär känna en hel del fantastiska feminister, allt eftersom jag springer på möten och diskuterar och lär mig, desto starkare känns det.

Förvisso förstör analysen en del saker för mig. Häromsistens såg jag en tramsfilm som jag väl förvisso insett tidigare att den är tramsig, men jag har ändå tyckt om den. Nu såg jag den med helt andra ögon och skämdes över min tidigare okunskap.

Man lär väl så länge man lever och man ska aldrig vara rädd för att ändra sig.

Ikväll är annars enda chansen att ta det lite lugnt, resten av veckan är det aktiviteter varje dag – roliga förvisso, men ändock!

Nya året har startat

Nyårsfirandet har lagt sig och vi har börjat finna oss i att skriva 2014 istället för 2013. Hur känns det nya året funderade jag och en av mina få kollegor på jobbet igår, och efter två dagar kan man nog inte ha en direkt åsikt, framför allt som att den första dagen oftast bara är en lång dagen efter.

Idag däremot, inledde jag dagen med att vara arg och diskutera med ett företags kundtjänst. Och det bådar väl kanske gott inför årets eskapader att jag vill hävda rätten och framföra kritik mot att ett företag beter sig som de gör. När de är direkt otillmötesgående alltså.

Jag förstår att ett företags främsta mål är att tjäna pengar. För att göra det tror dock jag att man måste vara tillmötesgående och kundmedveten. Det är tyvärr något som alldeles för få företag som hanterar privatpersoner är.

Själv bemötte jag mannen som varit otrevlig mot mig på så bra sätt, direkt efter mitt utbrott, att han tackade mig för den fantastiska supporten innan vi la på luren. Att jag bryr mig om mina kunders välbefinnande är väl den direkta skillnaden mellan hur jag hanterar kundtjänstärenden i min yrkesroll och hur företaget jag kritiserade gör det.

Att gömma sig bakom paragrafer istället för att försöka göra en kund nöjd är inte bara jävligt otrevligt, det är också direkt idiotiskt om man vill behålla kunden och kanske inte förlora fler potentiella kunder. Men vad vet jag om deras policy – den kanske går ut på just det!?

Det är oavsett ett spännande år vi har framför oss. Ett som förhoppningsvis leder till bra saker, på flera olika nivåer. 

Det har gått ännu ett år…

För ett år sedan mådde inte jag bra. Jobbfronten kändes mer eller mindre hopplös och sjukdom och dödsfall i familjen gjorde att högtiderna kändes tyngre än de brukar. Istället för hoppfullhet inför nya året kände jag mig mest uppgiven.

Men efter regn kommer sol, och efter den tunga starten vände det så småningom. Men sjukdomen ledde till en stillsam död först, och för den personen var det nog ganska skönt att få somna in och få frid efter en längre tids kamp.

Jag började på mitt nya jobb, först som konsult, men fick efter 1,5 månad beskedet att de ville anställa mig. Från och med i somras hade jag alltså klivit ur en arbetstillvaro jag hamnat i och velat komma ur en längre tid. Det kändes fantastiskt bra.

I våras fick vi ett tillskott i familjen när världens bästa lilleman föddes, och jag fick därmed ett till nytt jobb. Jag hade blivit faster.

Eftersom jag jobbade hela sommaren fick jag ju hitta på något att prata om. Jag slutade med min nikotinlast och har idag varit helt fri i 4 månader och 10 dagar. Det är i sig en sjuhelsikes seger, även om bestämdheten gjorde att det inte var så svårt.

I höstas fick mitt politiska intresse en extra knuff och jag och Malmöiten började engagera oss på ett sätt jag tidigare inte trott varit möjligt. Ytterligare några månader senare satt jag på ytterligare ett jobb när jag blev styrelsemedlem i en politisk styrelse.

I november/december åkte jag och Ingenjören till landet Down Under för att hämta hem Holländskan och ha lite semester och rundresa samtidigt. Sommarsemestern kom sent i år och såg till att fixa lite hälsosam färg på huden inför julens fotosessioner.

Det känns som att året blev ett bra år ändå på så många nivåer, och jag känner mig hoppfull inför det kommande. Jag hoppas att jag om 1 år gör en ny sammanfattning och känner mig minst lika nöjd som jag gör nu, helst ännu nöjdare.

Nyårslöfte? Sånt sysslar jag inte med, men jag kan bidra med en nyårsförhoppning om att det kommande året bjuder på trevliga överraskningar.

Down Under del 3: Resan fortsätter på fel sida av vägen

Det blev första advent och vi checkade ut från vårt backpacker och från Sydney. Det var dags för att checka in i vår hyrbil och fortsätta resan norrut på fel sida av vägen. Vi kom iväg lite sent, mest på grund av uthyrarens nonchalans, men till sist körde Ingenjören ut oss ur storstan. Efter några timmar stannade vi till i lilla samhället Tea Gardens där vi åt vår medhavda lunch och en glass, samt gick en liten promenad innan vi rullade vidare.

Vi anlände i Port Macquarie och vårt motell strax före middagstid och checkade in och gick sedan mot den irländska puben som vår italienske gamle Dublin-vän hade rekommenderat. Där satt vi sedan och käkade middag och drack några öl och väntade på vännen som vi inte sett på så många år. Vi hann samtala en liten stund innan vi promenerade hemåt genom det söndagsstängda lilla samhället.

Dagen efter käkade vi en snabb frukost på ett litet fik innan vi körde mot Armidale där vi käkade lunch och promenerade runt lite. Färden fortsatte via ett stort vattenfall till Dorrigo National Park där vi tog en snabb promenad i regnskogen bland kalkoner och andra vilddjur innan vi satte oss i bilen och körde till nästa sovstad Coff’s Harbour.

I Coffs Harbour käkade vi thai-middag och hamnade sedan på en pub med biljardbord – till Holländskan och Ingenjörens stora glädje. De spelade resten av kvällen, bland annat mot en snubbe som såg ut och betedde sig lite som Leonard i Big Bang Theory.

Efter en natts sömn körde vi direkt till Byron Bay, nästa ställe vi skulle bo på, där vi checkade in i vår lilla stuga på regnskogsresorten innan vi åkte in till stan för att käka lunch och titta oss omkring under resten av dagen. Det badades medan jag solade och filosoferade över livet och plötsligt var klockan mycket så vi körde till den enda sevärdheten för att sedan skynda hemåt och göra oss i ordning före middag. För Ingenjörens skull tog vi sedan taxi in till stan, där vi på taxichaufförens förslag käkade mexikanskt tills jag nästan sprack av mättnad. Efter en balkongdrink tog vi en taxi hem igen där vi blev varse att vi inte var de enda som bodde i den lilla stugan. Holländskan fick ta på sig att vara ”kackerlacksdödaren” medan jag skrämde upp de andra tills de bara kunde drömma mardrömmar…

På morgonen packade vi bilen igen och checkade ut för att köra mot Surfer’s Paradise, där vi hann med både fro-yo, lunch och bad/solande innan vi konstaterade att Byron Bay var det verkliga surfparadiset och körde vidare norrut mot Hervey Bay där vi skulle spendera natten. Vi hann med en burgare och ett snabbt dopp i poolen, samt förbereda för väskpassning och bilparkering inför dagen efter, sedan var det bara att gå och lägga sig och förbereda sig för en tidig morgon.

Torsdagen spenderade vi nämligen på sandön Fraser Island, så vi blev upplockade vid vår resort och sedan körda till hamnen där vi fick åka båt över högvatten och sedan blev vi runtkörda i en gigantisk fyrhjulsdriven buss av en guide som verkligen tyckte om sitt jobb. Det var verkligen en sandö och det var otroligt fint och avslappnande att vara där även om det kändes som att man hade sand precis överallt efteråt. Dessutom fick vi se en Dingo!

Tillbaka i Hervey Bay packade vi bilen och körde mot Brisbane i mörkret som hunnit infinna sig. Vi var framme ca 22.40 och när vi checkade in på hotellet gick vi från att ha 2 enkelsängar och delat badrum till tre sängar och eget badrum, och tur var väl det för vid det laget var vi trötta och ville bara lägga oss att sova.

På fredagen, vår sista heldag i landet Down Under, lämnade vi tillbaka vår bil och promenerade sedan runt lite i stan i värmen innan vi nästan dog och hittade värsta busy lunchstället där vi kunde svalka oss med en juicedrink. Vi tog båten över floden och käkade lunch och hängde i Southbank där vi också åt glass som kyldes genom att den blandades med kvävgas. Efter att ha gjort den sista shoppingen hamnade vi så småningom på en uteservering där vi hann med både öl och middag. Vi gick vidare till en pub där vi tog en sista öl och konstaterade att vi alla hade kunnat stanna minst en vecka till.

Dagen efter gick resan hemåt igen, via Singapore och Helsingfors. Det var konstigt att resa från 25 grader och strålande sol för att hamna i knappa plusgrader och snöblandat regn. Det var också konstigt att hamna i den svenska tidszonen. Klart att det är skönt att komma hem igen, men nog var det en helt fantastisk resa som inte helt kan klargöras här.

På återseende Australien!

Down Under del 2: Sydney – mer än bara Sydney Harbour Bridge

Första dagen i Sydney spenderade vi med att inte vara i Sydney. Vi skulle ju på Kangarrific Wine Tour i Hunter Valley! En tur som innebar häng med kängurur och koalor (och för somliga i sällskapet, ormar…), chokladprovning, en massa vin och till sist en ölprovning innan vi begav oss tillbaka mot storstan igen. Turen var toppen och vi i minibussen blev glatt högljuddare ju längre dagen gick. Värst var den äldre Singaporianska farbrorn som tyckte alkoholhalten var det viktigaste och var absolut lyckligast när han fått ett litersglas fyllt med öl! Efter en intensiv dag bestämde vi oss för att ha en lugn mysmiddag med ost, frukt och öl hemma på vårt backpacker på Bondi Beach.

Dagen efter bestämde vi oss för att utforska Manly Beach som skulle ha fantastiska stränder. I hamnen möttes vi av Sydneys operahus och Harbour Bridge för första men långt ifrån sista gången innan vi tog färjan till stranden. I Manly shoppade vi, käkade lunch och glass och promenerade längs stränderna innan vi begav oss hemåt igen och efter en snabb uppfräschning begav oss mot Bondi och middag där.

På fredagen åkte vi in till stan och letade upp en gratis tur (precis som i Melbourne). I ösregn promenerade vi sedan runt i 3 timmar för att se det viktigaste och lära oss lite om Sydneys historia. När vi var färdiga käkade vi pizza bestående av hälften känguru och hälften emu (Australiens statsvapen-djur). Det rådde delade meningar om vilket som smakade bäst. Efter det promenerade vi runt lite till innan vi hamnade mitt i fredagsbar-firandet. Trötta fötter fick oss att bestämma oss för att sedan dra hemåt mot Bondi där vi hittade en trevlig japansk restaurang nära havet.

Dagen efter åkte vi in till stan igen och operahuset för att ordentligt inspektera bygget. Efter att vi tagit bilder från alla vinklar och konstaterat att färgen var mer benvit än helvit så begav vi oss mot en fiskmarknad som tydligen skulle vara väldigt bra.

Väl där insåg jag att det inte var en jättebra idé; jag gillar ju varken marknader eller rå fisk! :-/

Men Ingenjören och Holländskan sprang runt lyckliga och sedan käkade vi fisklunch vilken var mer än okej trots de läskiga fåglarna med lång smal näbb som konstant höll sig i närheten.

Vi åkte till the Rocks, hittade upp i Harbour Bridge-tornet och en schysst men väldigt busy takterass-bar innan vi landade på en uteservering inne på en gård. Vi funderade på middag och bestämde oss efter visst letande att åka hem till Bondi igen där vi käkade brasilianskt och sedan frozen yoghurt för första gången för min del. På vägen hemåt gick vi förbi ett gigantiskt white party på stranden.

Det hade blivit första advent och dags för oss att lämna Sydney och påbörja nästa etapp på resan. Det var dags för Ingenjören att börja köra bil på fel sida av vägen.

Down Under del 1: Äntligen!

Som jag hade längtat och sett fram emot och tänkt och drömt och önskat! Och så var dagen äntligen här. Det var dags att påbörja den långa resan mot landet down under.

Vi flög mot svenskpratade Helsingfors med en flygvärd som konstaterade att han var ”flexible” och sedan satte vi oss på det första långflyget för resan. Det som skulle ta oss mot Asien och Hong Kong. Efter att ha suttit inklämd bredvid danska scouter, sovit minimalt och sett roliga ”The Heat” landade vi och fick möjlighet att andas Hong Kong-luft och promenera på Hong Kong-mark.

Ett nytt land, en ny kontinent, till handlingarna alltså.

Efter att ha promenerat runt litegrann letade vi efter något att äta. Ingenjörens kötträtt blev till samma vegetariska stirfry som jag åt och sedan lekte vi på nätet med flygplatsens wifi. Vi konstaterade att det var extremt bra med gratis wifi på flygplatser. Man måste ju ha något att sysselsätta sig med.

Efter några timmar satte vi oss på nästa flyg, det som skulle ta oss mot Melbourne och Holländskan! Denna gången lyckades jag få lite mer sömn tack vare total utmattning, men den bestod ju fortfarande av powernaps eftersom det är extremt svårt att sova länge halvt hopvikt i boskapsklassen på långflyg.

Morgonen kom och vi blev insläppta i Australien och i ankomsthallen stod holländskan och tog emot med stora kramar. Trötta, men glada tog vi oss in till stan och efter en snabb uppfräschning gick vi ut för att äta frukost på en uteservering i morgonsolen. Vi bestämde oss för att hålla ut och komma ifatt tidsskillnaden genom att sova på natten och det blev stundtals en tuff dag. Men när vi satt på en takterass och åt tapas och drack öl i strålande sommarsol gick det inte att göra annat än att njuta av livet och semestern.

Det var bara extremt konstigt att det var slutet av november och varmare än en normal svensk sommardag.

Vi sov 9,5 timme den natten. Sammanhängande, bra sömn. Sedan var vi i det närmaste normala igen. Vi gick på kaffeprovning (cupping) med en av Holländskans house mates och fick som européer utstå mobbing vilket fick mig att säga ifrån. Jag avskyr inskränkta människor.

Vi drog in till stan och till Victoria market och Flinder Street innan vi drog tillbaka ut till norra sidan och Ingenjörens gamla klasskamrat för lunch och en mysig eftermiddag. På kvällen åkte vi in till Gertrude street för vegetariska burritos innan vi pubade tillsammans med Melbourne-hipsters.

På söndagen begav vi oss in till stan igen för att titta lite närmre på Federation Square, utställningen Melbourne Now på ett museum och promenera längs floden. Det fanns en häftig uteservering i en bropelare som vi myste på en stund innan vi hittade en uteserveing att käka lunch på. Vi åkte sedan tillbaka till Victoria market och köpte fina råvaror för att laga middag hemma hos Holländskans kollektiv.

Dagen efter åkte jag och Ingenjören ut till St. Kilda, Melbournes strand. Där fick vi umgås med havet, äta god mat och dricka gott och hitta lite trevlig shopping. Efter några timmar drog vi in till Brunswick street där vi shoppade lite till och sedan slappade i en bar innan drog hemåt för att vara med på Holländskans avskedspubrunda.

Sista dagen i Melbourne spenderade Holländskan med att packa och fixa, medan jag och Ingenjören drog in till stan för att gå en gratis rundtur på 3 h. Det var en bra guide som visade oss det mest nödvändiga, samtidigt som han berättade om historian och rivaliteten mellan Melbourne och Sydney. Mot slutet fick man dricksa det man kände att det var värt eller det man kände att man hade råd med. Turen var bra och jag gillade verkligen konceptet.

Vi käkade lunch efteråt och mötte upp med Julia för att sedan bege oss hemåt och hämta packningen. Vi skulle ju lämna vårt första resmål och bege oss mot nästa äventyr – Sydney.

Att flyga inrikes var intressant. Australien har ju extremt hårda lagar om vad man får och inte får ta in i landet, men när man flyger inrikes bryr de sig bara om att kolla att man inte har vapen eller sprängämnen med sig – vattenflaskor går med andra ord alldeles utmärkt.

Vi landade sent och tog en taxi mot Bondi Beach utanför Sydney där vi skulle bo. Efter att ha checkat in och frågat om transport under morgondagen var det egentligen bara att lägga sig. Vi skulle upp tidigt dagen efter.

Så var dagen äntligen här!

Dagen då jag tar ett välförtjänt avbrott i vardagen och tar ledigt ett tag. Släpper allt. Tar sommarlov, även om det är november! När man är ledig på sommaren är det såklart mycket enklare, men hade man inte tid med semester när det var sommar får man göra så här. Trots att man missar mycket – jag får ju förhoppningsvis uppleva så mycket mer ändå!

De sista arbetsdagarna togs med ro, men ändå med viss förvåning. Kollegan som ska backa var inte på plats och hade inte när jag till sist begav mig igår bekräftat att han skulle finnas på plats under min frånvaro. Men det är inte min uppgift att oroa mig. Det är min uppgift att ta ledigt.

Jag vill verkligen inte misstro någon, det ligger i min natur att tro på människor och vad de säger, och jag vill verkligen inte tala illa om någon, men när någon med sin attityd och sin blotta frånvaro får mig att förlora den tron får de fanimej skylla sig själv. Jag säger inget så har jag ingenting sagt, men nog är det ett lite udda beteende.

Men jag struntar i det nu. Jag hoppas naturligtvis att det inte blir fullkomligt kaos, men jag kan ändå inte påverka det så jag lämnar det bakom mig. Jag tar sommarlov. Jag tänker på det jag ska göra, det jag vill göra, och hoppas få ett bra break. Nu är det bara glädje som gäller. Oron och stressen lämnar vi på jobbet.