Så var dagen äntligen här!

Dagen då jag tar ett välförtjänt avbrott i vardagen och tar ledigt ett tag. Släpper allt. Tar sommarlov, även om det är november! När man är ledig på sommaren är det såklart mycket enklare, men hade man inte tid med semester när det var sommar får man göra så här. Trots att man missar mycket – jag får ju förhoppningsvis uppleva så mycket mer ändå!

De sista arbetsdagarna togs med ro, men ändå med viss förvåning. Kollegan som ska backa var inte på plats och hade inte när jag till sist begav mig igår bekräftat att han skulle finnas på plats under min frånvaro. Men det är inte min uppgift att oroa mig. Det är min uppgift att ta ledigt.

Jag vill verkligen inte misstro någon, det ligger i min natur att tro på människor och vad de säger, och jag vill verkligen inte tala illa om någon, men när någon med sin attityd och sin blotta frånvaro får mig att förlora den tron får de fanimej skylla sig själv. Jag säger inget så har jag ingenting sagt, men nog är det ett lite udda beteende.

Men jag struntar i det nu. Jag hoppas naturligtvis att det inte blir fullkomligt kaos, men jag kan ändå inte påverka det så jag lämnar det bakom mig. Jag tar sommarlov. Jag tänker på det jag ska göra, det jag vill göra, och hoppas få ett bra break. Nu är det bara glädje som gäller. Oron och stressen lämnar vi på jobbet.

Höstförkyld

Det blev guld och november och där någonstans efter att jag överansträngt stämbanden och sedan fått tillbaka dem så blev jag istället riktigt dunderförkyld. Det hör väl hösten och november till, och normalt sett så klarar man ju att bli attackerad, vara lite sådär halvsjuk några dagar och sedan gå vidare med sitt liv. Denna gången blev jag dock så pass påhoppad att jag blev fullkomligt nedslagen. Min mer eller mindre jämngamla kollega skickade hem mig med orden ”men du mår ju inte bra, åk hem nu”. Då ska jag villigt erkänna att jag hade suttit hela förmiddagen halvt borta så det var förmodligen lika bra.

Väl hemma klädde jag på mig, la mig under en filt på soffan och frossade mig igenom resten av dagen. Dagen efter stannade jag också hemma, för varför riskera långvarig sjukdom när jag snart har semester!?

Jag piggnade till under helgen men är än idag ganska förkyld. Den får väl ett par dagar till, men sen får den fanimej ge sig – vi åker ju snart på vårt stora äventyr och då har jag inte tid med att vara sjuk.

Utöver planerande och funderande, så har Tysken varit på besök igen några dagar, vilket ledde till en behövlig städning och en middag igårkväll som Ingenjören (med rätta) bjöd in sig själv på.

Nu är det i alla fall bara fullt fokus framåt och på att få ordning på allt som behöver ordnas så att jag sedan lugnt kan ta den där efterlängtade pausen och bara njuta precis så mycket som jag hoppas att jag kommer göra. Men innan dess...

Det har blivit november

Det har bytts blad i kalendern och blivit november. Månaden som normalt är kall och mörk och en lång transportsträcka in i julfirandets december. Början av november brukar ju också innebära slutet på en fotbollssäsong där de himmelsblå hamnat på den högre delen av tabellen. Det är där de ska hamna i alla fall.

Och i år gick det ju än bättre. Guld.

I söndags träffades vi för sista matchen. En hyllningarnas match med 100% himmelsblått stöd (Syrianska gav ju upp sin sektion eftersom de inte hade något att spela för). Vi hamnade bakom målet som alla målen kom i. Vi hoppade, vi sjöng och skrek glädjetjut. 3-1 blev det till sist. Ett resultat värdigt en vinnare.

Fast detta var ju matchen som de fick lov att förlora om de inte pallade. Guldet var ju redan bärgat.

Men att sluta på topp är inte fel. Och appropå det, vår gamle kapten blev hyllad efter 460 matcher och enormt stort arbete. Han var synbart rörd och blev minuten efter att han kom in symboliskt utsedd till Man of the Match. Jag tror inte någon protesterade mot det.

Alla supportrar stannade snällt kvar och hoppade och sjöng lite till medan spelarna fick ta emot pokalen och sedan lyckades jag åtminstone få med mig Brasilianskan för en guldöl på möllan. Vi gick in på första bästa ställe, beställde dricka och satte oss ner vid ett bord för att stilla fira att vi vunnit guld. Efter några minuter kom det några himmelsblå glada in som startade sången och sedan var festen igång.

Det var också där någonstans som jag blev tårögd när jag sjungande för allt vad halsen klarade med halsduken på raka armar över huvudet fick ögonkontakt med andra lyckliga himmelsblå. Jag vände mig till Brasilianskan som sjöng med lika himmelsblått hon med. Det var himmelsblå kärlek när den är som bäst och den gemensamma glädjen var så stor och varm att den hade kunnat skrämma bort den annalkande vintern helt på egen hand.

Till slut begav vi oss hemåt, ett par guldöl varmare och ett par stämband mindre, men med känslan av att det trots allt var värt det. Det spelar liksom ingen roll att det inte känts som en guldsäsong, likväl är guldet bärgat och likväl är detta tredje guldet på 9 år. Guld är trots allt guld.

Jag tillåter mig fira och njuta en stund till, men snart måste jag skifta fokus. Det är ju snart dags för semester!