Vila i frid

Det var det där med att sorgen följer glädjen... I lördags, strax efter att jag hade skrivit det förra blogginlägget om hur lätta steg jag hade och hur bra det mesta kändes, fick jag ett samtal som jag trots allt inte hade väntat mig. Min farfar var död. Han hade stilla somnat in mitt på dagen.

Han har ju inte mått bra på ett bra tag, men verkade ändå vara på bättringsvägen. När jag pratade med honom för en vecka sedan var han trots allt optimistisk.

Så det blev en smärre chock när samtalet kom.

Det är självklart att det här var det bästa för honom. Och han led inte mot slutet. Han har levt ett långt och så vitt jag vet lyckligt liv. Men det gör ont ändå. Han är trots allt min farfar. Han har trots allt funnits i hela mitt liv. Och nu finns där bara ett tomrum.

Så det blev ingen utgång i lördags. Det blev sitta i soffan och gråta med mamma och sedan sorgbesök av Holländskan. Det blev Bridget Jones på tv för det var ungefär vad jag orkade med. Till sist var kroppen så tung och trött att jag trillade i säng och vaknade till en ny dag då farfar fortfarande inte fanns ett kort samtal bort, eller en tågresa bort.

Det är en tung tid som väntar. Oundvikligen. En person som stått mig nära och som haft en stor roll i mitt liv finns inte längre hos mig på samma sätt som tidigare. Men han kommer finnas med mig på ett annat sätt.

Så hejdå farfar. Vila i frid.