Avdomnad och trött

Det har gått några dagar nu. Och jag är väl egentligen kvar på samma ställe som tidigare. Lika chockad och förvirrad trots att sorgen blivit lite åsidosatt. Det går ju inte att vara hur som helst när man fortfarande är hyfsat ny på jobbet. På sitt sätt är det ganska skönt att inte behöva vara så enormt upptagen av att må dåligt, att kunna fungera som vanligt, men jag tänker ju ändå på farfar mer eller mindre konstant. Det gjorde jag förvisso innan också.

Men oavsett hur bra jag är på att låtsas så är jag lite mer avdomnad och lite tröttare än vanligt. Jag orkar inte engagera mig i saker jag normalt sett skulle varit väldigt på. Jag har inte ens orkat gå ut med det ständigt växande berget av förpackningar till miljöhuset. Och även om jag inte tänder julstjärnan i köket längre, hänger den likväl kvar.

Nåja, det ger sig väl så småningom. Lite sömn och tid att ta in allt så ska nog åtminstone alla måsten hinnas med. Fram tills dess får det vara som det är. Folk får ha förståelse för att man inte orkar med allt.

Vila i frid

Det var det där med att sorgen följer glädjen... I lördags, strax efter att jag hade skrivit det förra blogginlägget om hur lätta steg jag hade och hur bra det mesta kändes, fick jag ett samtal som jag trots allt inte hade väntat mig. Min farfar var död. Han hade stilla somnat in mitt på dagen.

Han har ju inte mått bra på ett bra tag, men verkade ändå vara på bättringsvägen. När jag pratade med honom för en vecka sedan var han trots allt optimistisk.

Så det blev en smärre chock när samtalet kom.

Det är självklart att det här var det bästa för honom. Och han led inte mot slutet. Han har levt ett långt och så vitt jag vet lyckligt liv. Men det gör ont ändå. Han är trots allt min farfar. Han har trots allt funnits i hela mitt liv. Och nu finns där bara ett tomrum.

Så det blev ingen utgång i lördags. Det blev sitta i soffan och gråta med mamma och sedan sorgbesök av Holländskan. Det blev Bridget Jones på tv för det var ungefär vad jag orkade med. Till sist var kroppen så tung och trött att jag trillade i säng och vaknade till en ny dag då farfar fortfarande inte fanns ett kort samtal bort, eller en tågresa bort.

Det är en tung tid som väntar. Oundvikligen. En person som stått mig nära och som haft en stor roll i mitt liv finns inte längre hos mig på samma sätt som tidigare. Men han kommer finnas med mig på ett annat sätt.

Så hejdå farfar. Vila i frid.

Första veckan avklarad

Jag fick gå lite tidigare från jobbet igår. Jag hade inget att göra och får ju passa på nu innan jag kommer att ha ganska fasta arbetstider. Väl i Malmö sa plötsligt busschauffören att han inte kunde köra Bergsgatan utan skulle köra en annan väg och ville veta vart vi skulle kliva av. Jag funderade inte så mycket på det just då, men när vi svängde ut på Nobelvägen och jag såg hur mycket trafik det var där tänkte jag att ojdå, vad har hänt där inne i smeten egentligen i rusningstid en fredagseftermiddag. Nåja, jag tog det ganska lugnt ändå. Jag hade ju ingen direkt tid att passa och är väl hyfsat van vid pendlingsproblem vid det här laget.

Jag klev av på ”fel” sida av södervärn och promenerade bortåt. Jag tänkte att stadsbussen säkert skulle vara problematisk också eller åtminstone full så jag promenerade helt enkelt vidare hemåt. Det är ju trots allt inte överdrivet långt hem från södervärn, det går bara lite snabbare med bussen. Jag gick in och snabbhandlade lite innan jag gick hem och slog mig ner i soffan utan en tanke på att röra mig mer än nödvändigt resten av kvällen.

Första veckan på nytt jobb är ju trots allt ganska utmattande.

Det blev en lugn kväll och jag gick och la mig lagom sent och sov lagom länge. Tillbaka i soffan insåg jag att det skulle bli januariturné-fotbollsmatch i år också, då den sista matchen visades så här på förmiddagskvisten. Lagom avancerat, småskoj att se mina allsvenska hjältar, och naturligtvis ingen högre nivå på spelet, men det gör inte så mycket. Jag kunde istället lite under tiden ta tag i en ny jobbansökan.

Nya kompisen frågade mig häromdagen om jag skulle fortsätta söka jobb eller bara acceptera var jag är nu ett tag. Jag har bestämt mig för att ha fortsatt koll. Att få nej gör ju varken från eller till och jag måste hålla det vid liv. Dessutom finns det ju inga garantier och jag måste tänka på mig själv i första hand. Så jag sökte ett jobb.

Resten av dagen ska jag nog ta det fortsatt lugnt och kanske tar jag mig ut en sväng ikväll. Mitt lätta sinne gör ju att saker inte alls känns så svåra, tunga eller jobbiga längre, och det vore kanske därför ganska skoj att komma ut en sväng.

Lägger pussel

Nu har jag snart jobbat på nya jobbet i en vecka och det känns så här långt bra. Första dagen blev jag ju hyfsat direkt inkastad i alltihop i och med mitt lilla studiebesök i verkligheten. Dagen efter bar det av mot Köpendansk för vidare utbildning. Bara det att jag blev upphämtad av en arbetskamrat jag aldrig tidigare träffat var ju spännande. På plats fick jag genomgång av själva arbetet, eller delar av det i alla fall, och fick själv testa vissa bitar. Så sjukt nöjd över att jag trots allt har en del programkunskaper, för det gör att jag inte helt börjar om från 0. Jag fick skjuts hem också vid dagens slut och hann ta det lite lugnt i sällskap av min namne Malmöiten innan det dagen efter var dags för en ny tur utomrikes. Köpendansk igen och ytterligare genomgång och testande av det som kommer förväntas av mig framöver.

Idag var det tillbaka till kontoret här i landet igen och hänga med han som enligt alla kan allt. Allt är fortfarande (naturligtvis) lagom förvirrat, men några pusselbitar ligger på plats om än långt ifrån varandra. Det känns åtminstone bra att alla är så vänliga och trevliga och att jag nog kommer lära mig allt jag behöver kunna så småningom.

Det sägs att det finns en plan för min upplärning, men den har jag inte sett ännu så vi får väl se. Känns i alla fall som att jag ska få lära mig så mkt som möjligt innan jag sätts live så att säga. Och det är positivt för alla tror jag. Nog för att man ändå är grön inledningsvis, men att man åtminstone har förutsättningarna för att kunna jobba mer eller mindre normalt.

Utöver nya jobbet har det ju hittills varit både tisdagsklubb, Malmöiten-träff och middag med nya kompisen, men till helgen blir det nog ganska lugnt. Jag har ju redan börjat drömma om dialysmaskiner, så jag behöver nog koppla av lite och förbereda för nästa veckas utmaningar.

Första dagen

Jahaja, så hade man haft sin första dag på nya jobbet då. Det kändes bra att ha något konkret att göra och jag studsade mer eller mindre upp ur sängen imorse. Men min tanke att åka en tidigare buss ifall det skulle bli någon försening var minst sagt överdriven. Tjugo minuter för tidigt och jag behövde snarare gå en extra promenad innan jag vågade ringa på.

Väl inne mottogs jag med mer eller mindre öppna armar. Dator och allting var på plats (jag har en plats!) och varenda en som jag presenterades för (inte för att jag kommer ihåg namnen...) välkomnade mig och sa att jag var efterlängtad. Det är så man vill börja ett nytt jobb.

Förmiddagen flöt på och jag fick veta vad jag skulle göra på eftermiddagen, samt de kommande två dagarna. Efter lunch blev jag skjutsad till sjukhuset där jag fick se dialys och fått förklarat för mig vad det är och innebär. Sedan lämnades jag med en grupp sjuksköterskor som skulle få utbildning i de nya maskinerna som min nya arbetsplats erbjuder. Där satt jag och fick veta vilka knappar man skulle trycka på och var slangarna skulle sitta... Det var bara att hålla god min och försöka hänga med så gott det gick.

Inte för att jag skulle kalla mig en expert på något vis, men det kändes faktiskt som att jag hade fått lite mer på benen när jag så småningom begav mig hemåt. Lika bra att bli inkastad i hetluften på en gång!

Ja, och imorgon ska jag visst till Danmark...

Jag är jag igen

Jag är lite lätt fascinerad över allt jag gått igenom och varit med om de senaste månaderna. Det har minst sagt varit ett behövligt långt jullov jag haft...

Efter att ha känt att jag börjat komma tillbaka efter allt terapeutisk städning och rensning och skrivande, att stegen börjat bli lite lättare, att hela jag blivit lite piggare så fick jag nästa bakslag härom dagen. Och hade jag inte stått hyfsat stabilt på benen så vet jag helt ärligt inte hur jag hade klarat det. Lite blir mycket och mycket blir mer...

I onsdags, efter att ha spenderat en fantastiskt trevlig dag med Miss Island, kom jag hem och hittade ett brev som hade att göra med min gamla arbetsplats. Inte den senaste gamla arbetsplatsen, den jag hade direkt efter avslutad utbildning i landet på andra sidan sundet. Jag blev ju, på pappret, en del av företagets styrelse för att underlätta för de svenska kontakterna och antog att det skulle ändras när jag lämnade företaget. My bad. Jag var visst fortfarande medlem fick jag veta efter att i halv panik pratat med Bolagsverket.

För en månad sedan hade jag nog börjat gråta, men nu, nu blev jag bara förbannad och skrev omedelbart ett mail till min gamla chef där jag förklarade situationen och bad honom att omgående ta tag i saken och se till att jag fick den avgång jag skulle fått för över 2 år sedan. Jag var vänlig och korrekt, men väldigt tydlig med att jag förväntade mig att han tog tag i saken omgående. Sedan la jag upp en mental plan för hur jag skulle hantera detta. Jag bestämde mig för att påminna honom dagligen tills jag fick svar och eventuellt vända mig till min syster juristen för att rådfråga och eventuellt få henne att skriva ett juridiskt gångbart brev.

Som tur var svarade han mig idag och bad om ursäkt och lovade att han skulle ordna detta omgående. Jag kommer givetvis inte lämna ärendet därhän, men det känns bra att jag åtminstone kommit en bit på vägen.

Och så ska jag visst på riktigt börja nya jobbet på måndag. Det ska bli skönt med lite ordentliga rutiner igen.

'tro inte att du är någon'

Idag tog jag tag i resterande rensande och slängande och hittade (såklart) ännu mer texter och annat som jag skrivit för många år sedan. Bland annat hittade jag min diktbibel där jag samlat nästan alla dikter jag skrivit. Det är en tjock pärm med flera dikter på samma sida så jag var onekligen inspirerad i mina tonår. Jag fastnade vid en av dem som jag tydligen skrev maj 2003 och blev helt paff. Jag fick klappa mig själv då som nu på huvudet över hur bra jag faktiskt tycker att den är! Därför ska jag göra något ovanligt och lägga ut den här på bloggen. Det blir med andra ord ett gästspel av mig för några år sedan. Kanske någon mer än jag får ut något av den?

***

'tro inte att du är någon'

gör vad du vill med mig

jag gör ändå inget motstånd

jag har förändrats från det jag var

till det jag nu råkat bli

det är inget att sörja

livet har sin gång och jag lever

jag lever fastän saker inte blir som jag vill att de ska bli

jag lever fastän livet verkar göra motstånd

och jag tänker inte ta mitt liv för vad skulle det hjälpa?

framtiden är dåtiden och nuet har blivit det där borta

och vad kan jag göra åt alla orättvisor?

vad kan jag göra åt all avundsjuka, allt hat?

jag vägrar leva efter illusionens regler

jag vägrar leva efter drömmens normer

jag vill se verkligheten i vitögat och skrika

'vad säger du nu då va vad har du för försvar'

jag vill slå banka sparka nypa bita

jag är förbannad men likgiltig

mitt inre gör uppror bara för att sedan lägga sig ner på rygg och ge upp

saker blir inte som jag vill att de ska bli

men vem är jag att kräva att min vilja ska räknas

att min vilja ska ses efter och tas hand om?

det finns många som har det värre än jag och jag är inte otacksam

jag är bara jävligt patetisk

och jag hatar migsjälv varje gång jag fäller en tår på grund av min egen olycka

vad ger mig rätten att tro att mina känslor ska räknas,

att mina tankar och åsikter spelar roll?

jag är obetydlig

egentligen behöver jag nog bara en kram av någon

som vägrar släppa taget som vägrar låta mig trilla ner

alla är så själviska nuförtiden

vi glömmer bort varandra

vi glömmer bort människan

vi glömmer bort att leva

det här är ingen protest

det här är bara en stillsam uttryckt livsfilosofi

för som herr Jante själv uttryckt det

'tro inte att du är någon'

© Keyser Soze 2003

Idag var dagen

Idag var dagen då jag skulle ha börjat mitt nya uppdrag, men så blev det inte. Startdatumet har blivit framskjutet ca 1,5 vecka. Så jag har fortsatt lulla istället. Jag är givetvis rädd för att min arbetsgivare ringer och vill skicka mig på något kortare struntuppdrag, men håller tummarna för att jag kan fortsätta ha jullov istället. 

Faktum är att jag lyckas hålla mig hyfsat sysselsatt och inte bara slappar i soffan. Framför allt som min önskan att få ordning på mitt sovrum blivit mer eller mindre verklighet efter att mamsen lurade mig att köpa en ny byrå. Nu är liksom arbetet redan igång så det är ju bara att fortsätta...

Det blev dessutom en skohylla, en laptophållare och ett gäng skålar också när vi alltså igår skulle åka och köpa ljus på Ikea... Det finns ju dock inga kläder att köpa nu för tiden så något måste jag ju få spendera pengar på för att släcka min shoppingtörst. 

Nä, men om man skulle ta och fixa med efterrätten till morgondagens tisdagsklubb och sedan fortsätta städa litegrann kanske... Vilken tillvaro man har!

Fortsatt "ledig"

Jag är fortsatt ledig eller snarare ”ledig” – jag måste ju vara redo ifall min arbetsgivare ringer, men det har de alltså inte gjort så här långt. Istället har jag pysslat här hemma (vädret är inte direkt så roligt att man vill vara ute). Jag har till exempel tagit tag i den sista rensningen. Inte för att jag är klar än, det här är mer av en process än städning. Jag fastnade lite i alla mina gamla skrivböcker. Jag är så sanslöst glad att jag sparat dem och skrivit ner så mycket – alltifrån känslor och händelser till framtidsdrömmar och förhoppningar. Det fick mig att tänka att det kanske är just skrivandet jag behöver, att det är just skrivandet som kan hjälpa mig reda ut alla tankar och känslor nu liksom då.

Så jag tog en paus och började skriva istället.  Om ingenting och allting. Och jag tror faktiskt att det är ett steg i rätt riktning, att det hjälper.

Annars så försöker jag fixa med grejer som behöver fixas, hålla kontakten med folk och komma tillbaka till den normala rytmen. Ska jag orka upp nästa vecka, måste jag börja förbereda mig redan nu. Och så är det tisdagsklubb och styrelsemöte och det där kvartssamtalet med valberedningen om en eventuell fortsättning i styrelsen. Helt lugnt är det med andra ord inte.

Slut på jullovet

Så är mitt långa jullov officiellt över. (Inofficiellt fortsätter det åtminstone idag…) Det har varit helt otroligt skönt att ha haft möjligheten att ta det lugnt och verkligen ladda om batterierna. Även om det också inneburit viss känslomässig kollaps. Visst känns det som att det hade varit nice att fortsätta så här ett tag till, men det beror ju på hur opepp jag är för närvarande. Hade jag fortfarande varit kvar på gamla arbetsplatsen på heltid hade det varit en annan grej. Hade jag fått napp på någon av de många ansökningarna jag skickat ut så hade det också varit annorlunda.

Nyår var trevligt. Vi var väl runt 15 personer som flest och folk kom och gick som de tyckte. Det var trevligt (hemmafest på nyår är bäst), men tycker nog att det blir en bättre sammanhållning när det är mer eller mindre samma personer festen igenom. Men det var oavsett roligt och mycket bättre än förra årets utekväll.

Framåt midnatt hade jag redan bestämt mig att jag skulle dra hemåt efter fyrverkerierna. Hur trevligt det än hade varit tryckte det på och jag orkade helt enkelt inte dra vidare till en ny fest och vara social och trevlig med nya människor. Holländskan tryckte på knappen och nyår blev en blöt historia. När jag samlat mig lite begav jag mig hemåt i sällskap av Ukrainskan.

Efter en nyårsdag i soffan begav jag och mamsen oss sedan mot Gbg dagen efter för begravning. Äldsta släktingen på mammas sida hade somnat in strax innan jul och vi ville gärna hedra honom och representera vår falang av familjen. Det var, trots omständigheterna, en trevlig tur, men självklart tryckte det på igen.

Den oändliga optimisten har svårt för att hålla glädjen vid liv och varje motgång ger ett lite tuffare utgångsläge. Därför försöker jag hålla mig sysselsatt, städar och slänger, pratar med folk om allt möjligt annat och spelar spel.

Det är ett nytt år och det finns såklart alla förutsättningar att det blir ett bra år, men början kunde minst sagt ha varit bättre. Kunde inte något stort och positivt hända snart så att jag kan känna att vändningen är på gång?

Nåja, börjar ju snart på nya jobbet och fram till dess så kommer jag säkert att ha att göra på ett eller annat sätt…