På besök i Bajenland

Det har varit långhelg igen och det var som vanligt riktigt nice. Denna gången bestämde jag mig halvspontant för att faktiskt hitta på något och inte bara sega hemmavid. Jag hade ju faktiskt inte varit och hälsat på Tysken i Tyskens nygamla trakter, så Skåneland byttes mot Bajenland och en trevligt avslappnad helg där det fanns tid till både vila och knaserier.

Men först ville jag ju se mitt kära MFF slå postorderkatalogens lag – vilket jag fick! Mina nissar vad glad jag blev!

Så fredagmorgon, tidigt till tusen, bar det av, först mot tågstationen och sedan norrut, genom Smålands mörka skogar, med en film framför ögonen och en kräkande tjej bakom ryggen. Fram kom jag till och med tidigt. Med kaffesaknande huvudvärk hittade jag rätt tub söderut igen för att landa vid Tysken och Kalmaritens köksbord med en kopp kaffe i handen. Jag var framme.

Totalt 3 koppar kaffe senare (har man missat morgonkoppen måste man ju ta igen det ordentligt…) bestämde vi oss för en promenad med finaste WW. Det blev en rätt rejäl promenad och i sommarvärmen som plötsligt intagit vårt land i åtanke var vi välförtjänta av vår paus på en uteservering i en annan del av Stockholms utkant.

Efter ölen, och med vin och chips inhandlat, begav vi oss hemåt där maten stod på bordet redo att ätas innan Tyskens lag skulle spela match och lille WW skulle försöka sövas. Fotbollsintresset hos honom kanske kommer senare, nu verkade han föredra att kräkas på sin mamma med jämna mellanrum…

När det väl var dags för vila så hann nästan inte huvudet ner på kudden innan jag hade somnat. En lång dag hade nått sin ände och jag klev in i drömmarnas värld tills jag väcktes av att WW försökte kommunicera lite.

Frukost och ett musikkryss senare begav vi oss mot stan för att flanera runt lite i solen. Vi valde bakelse istället för lunch och begav oss så småningom hemåt för en öl på den lokala uteserveringen, balkongen.

På lördagskvällen vankade ju stormatch i och med finalen i den där jävla champions. Tyska Bayern ställdes på hemmaplan mot Chelsea och vi i soffan visste ju vilket lag vi höll på och var frustrerade över att det laget inte vann.

På söndagen och därmed dagen för hemfärd bestämde vi oss, efter ytterligare en lång natts sömn, för att bege oss ut på dagissafari i närområdet. Det var nog den absolut varmaste dagen och därför tyckte Tysken att det var en ypperlig idé att dra med mig på diverse bergbestigningar mitt i gassande sol. När vi nästan dött gick vi hem och tog en öl i soffan och åt mer chips, istället för lunch, medan vi såg Kalmaritens lag förlora sin match.

Tysken skyllde samtliga förluster på mig då hon tyckte att det kunde vara den enda förklaringen. Själv undrade jag snarare varför de höll på sådana dåliga lag som inte kunde vinna sina matcher (mitt lag gjorde ju det i torsdags!).

En tidig middag senare satt jag i flyggolfen med Kalmariten på väg mot flygplatsen och avslutningen på en alldeles utomordentligt trevlig helg. Hemma igen fortsatte planerandet inför det som komma skall. Årets höjdpunkt är ju snart här, dagen då vi firar att jag finns, och det ska det göras i år precis som alla andra år.