En lektion i föreningsdemokrati eller att man inte ska lita allt för mycket på sina fördomar

Jag är ju som bekant styrelsemedlem i vår bostadsrättsförening. Jag tycker för det mesta att det är riktigt kul och suger åt mig av kunskap och information. Dessutom trivs jag väldigt väl med de andra medlemmarna i styrelsen.

Visst känner jag ibland att tiden inte räcker riktigt till, men man får ju prioritera och få ihop det bäst man kan.

Förtroendeuppdrag.

Vi har under en period jobbat med en eventuell gruppanslutning till internet och därmed undersökt intresse och företag och allt annat. Det vi framför allt fokuserat på är speed, renommé och givetvis den kostnadsbesparing som i princip samtliga medlemmar kommer få ta del av.

Igår var det så dags för extrastämma och vi skulle presentera den lösning vi kommit fram till, som vi stod bakom, och så småningom rösta. Det var enkel majoritet som gällde, d.v.s. av de närvarande, behövde minst 51% rösta för förslaget för att det skulle gå igenom.

Normalt sett är det nästan uteslutande pensionärer som går på våra stämmor så jag var lite nervös för att det inte skulle gå igenom för att de kanske inte använder internet och är emot kostnadshöjningen. Om det nu inte kom fler unga människor, eller för den saken skull, medelålders.

Det kom fler personer än på senaste stämman, men fortfarande var majoriteten av den äldre sorten. En av styrelsekollegorna var förvånad, men det var egentligen inte jag. En sådan här fråga rör upp känslor antingen för eller emot, och därför tyckte jag att det var skoj att det var så många personer som kom. Dock var det ju fortfarande väldigt många äldre och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte där och då kände att det nog skulle bli ett negativt genomslag.

Mötet satte igång och diskussionerna flödade. Folk undrade än det ena, än det andra, men jag tycker att vi lyckades svara bra på frågorna och tyckte att det var bra att diskussionen satte igång. Vi sitter där vi sitter på medlemmarnas mandat och då ska de ju givetvis ifrågasätta det vi gör.

Så småningom rundades diskussionen av och vi satte igång med en omröstning. Det blev en stor seger för ja-sägarna, någonstans mellan 75-80% höll med om att detta var en bra deal som de gärna ville ta del av. Därmed kunde vi andas ut och inse att vi gjort rätt och att vi hade åtminstone en majoritet av medlemmarna bakom oss.

Och jag fick vackert inse att saker (som vanligt) inte alltid är som de ser ut.

Roligaste kommentaren kom från en äldre herre som sa: ”Vi har alla varit med om att ringa till Telia och fått höra ’du är nummer 46 i kön’, vilket nummer får vi hos er?”.

När folk börjat bege sig började jag undra hur länge jag skulle stanna för att visa intresse. Det var ju fotboll på TV och nog för att det bara var en träningsmatch, men jag ville ju ändå hemskt gärna se den, fotbollsnörd som jag är. Och min söta styrelse lät mig givetvis gå, de känner ju till min besatthet och jag hann hem och såg faktiskt större delen av matchen.

Sedan skulle jag lägga mig tidigt, men från att den tanken slagit mig tills jag faktiskt släckte lampan tog det 40 minuter… Idag är vi minst sagt trötta och längtar till lördag då vi äntligen får sova ut.