Optimistisk utgångspunkt

Härom veckan hade vi en diskussion på lunchen om det dåliga samvetet som förföljer en konstant för att man inte känner att man hinner med framför allt de äldre i sitt liv. Visst handlar det alltid om prioriteringar, men i vår ålder har vi ju konstant tusen grejer på gång och då är det svårt att hinna med. Det förstår ju våra äldre också, eftersom de också varit i vår ålder.

Igår tog jag mig dock tiden. För ibland måste man prioritera om och det måste folk i ens närhet förstå. Är det skarpt läge så är det och det kändes bra (även om det inte är bra) och jag är ju både positiv och optimistiskt lagd och kan därför inte ge upp och förvänta mig det värsta. Jag kan inte leva så. Jag måste tro och hoppas att solen skiner imorgon för annars hade jag gått under.

Det där med att vara positiv och optimistisk jämt är såklart inte alltid lika lätt, men det är ett livsval jag gjort och jag tror att jag har ett lite roligare, lite bättre liv just därför.

Inte för att jag inte har mina mörka stunder (det har ju alla).

Som den där känslan av ångest, rädsla och ilska som oftast infinner sig först när det är dags för en förändring, innan jag hinner ladda om och känslan övergår i optimism och tilltro till såväl mig själv som framtiden.

Ja, jag ska ju tydligen börja jobba heltid igen, fast inte där jag är eller det där som de pratade om tidigare. Jag ska fortsätta jobba deltid under en period där jag är och fylla ut tiden med att jobba på ett annat ställe (i samma byggnad) och därigenom komma upp i rätt antal timmar. Läskigt, jobbigt, splittrat, intressant, spännande och det blir säkert jättebra.

Optimistisk utgångspunkt var det ja. :-)