En lektion i föreningsdemokrati eller att man inte ska lita allt för mycket på sina fördomar

Jag är ju som bekant styrelsemedlem i vår bostadsrättsförening. Jag tycker för det mesta att det är riktigt kul och suger åt mig av kunskap och information. Dessutom trivs jag väldigt väl med de andra medlemmarna i styrelsen.

Visst känner jag ibland att tiden inte räcker riktigt till, men man får ju prioritera och få ihop det bäst man kan.

Förtroendeuppdrag.

Vi har under en period jobbat med en eventuell gruppanslutning till internet och därmed undersökt intresse och företag och allt annat. Det vi framför allt fokuserat på är speed, renommé och givetvis den kostnadsbesparing som i princip samtliga medlemmar kommer få ta del av.

Igår var det så dags för extrastämma och vi skulle presentera den lösning vi kommit fram till, som vi stod bakom, och så småningom rösta. Det var enkel majoritet som gällde, d.v.s. av de närvarande, behövde minst 51% rösta för förslaget för att det skulle gå igenom.

Normalt sett är det nästan uteslutande pensionärer som går på våra stämmor så jag var lite nervös för att det inte skulle gå igenom för att de kanske inte använder internet och är emot kostnadshöjningen. Om det nu inte kom fler unga människor, eller för den saken skull, medelålders.

Det kom fler personer än på senaste stämman, men fortfarande var majoriteten av den äldre sorten. En av styrelsekollegorna var förvånad, men det var egentligen inte jag. En sådan här fråga rör upp känslor antingen för eller emot, och därför tyckte jag att det var skoj att det var så många personer som kom. Dock var det ju fortfarande väldigt många äldre och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte där och då kände att det nog skulle bli ett negativt genomslag.

Mötet satte igång och diskussionerna flödade. Folk undrade än det ena, än det andra, men jag tycker att vi lyckades svara bra på frågorna och tyckte att det var bra att diskussionen satte igång. Vi sitter där vi sitter på medlemmarnas mandat och då ska de ju givetvis ifrågasätta det vi gör.

Så småningom rundades diskussionen av och vi satte igång med en omröstning. Det blev en stor seger för ja-sägarna, någonstans mellan 75-80% höll med om att detta var en bra deal som de gärna ville ta del av. Därmed kunde vi andas ut och inse att vi gjort rätt och att vi hade åtminstone en majoritet av medlemmarna bakom oss.

Och jag fick vackert inse att saker (som vanligt) inte alltid är som de ser ut.

Roligaste kommentaren kom från en äldre herre som sa: ”Vi har alla varit med om att ringa till Telia och fått höra ’du är nummer 46 i kön’, vilket nummer får vi hos er?”.

När folk börjat bege sig började jag undra hur länge jag skulle stanna för att visa intresse. Det var ju fotboll på TV och nog för att det bara var en träningsmatch, men jag ville ju ändå hemskt gärna se den, fotbollsnörd som jag är. Och min söta styrelse lät mig givetvis gå, de känner ju till min besatthet och jag hann hem och såg faktiskt större delen av matchen.

Sedan skulle jag lägga mig tidigt, men från att den tanken slagit mig tills jag faktiskt släckte lampan tog det 40 minuter… Idag är vi minst sagt trötta och längtar till lördag då vi äntligen får sova ut.

Samtidigt i en annan värld.

Vi har haft lite lätt absurda diskussioner på jobbet de senaste dagarna på lunchen och över eftermiddagskaffet. Nog för att det lätt blir lite absurt med en av konsulterna här, men det här var nog bland de knasigaste jag varit med om.

Vi utgick från kannibalen i USA som naken hade ätit en hemlös mans ansikte. Eftersom han var naken var han naturligtvis påtänd meddelade amerikanska polisen som var tvungen att skjuta för att döda för att över huvud taget på stopp på ätandet. Vi diskuterade det här med att naket automatiskt betydde påtänd och hur man rent praktiskt kunde käka en annan persons ansikte, samt såklart hur man som påtänd och känner att hela kroppen bränner kommer på idén att äta en annan människa för att kyla ner sig.

Några direkta slutsatser kunde vi väl egentligen inte dra, utan vi fortsatte istället med knasiga amerikanska lagar, bland annat får tydligen inte 2 poliser ha sex i en cell i någon (några?) delstat. Jag undrade om man verkligen ville ha sex i en cell, medan mina kollegor tyckte det var betydligt mer intressant att fråga sig om en polis fick ha sex med någon som inte var polis, eller om den ena polisen var under cover eller om… Ja, alltså det fortsatte så ett bra tag till, och vi kom väl egentligen inte fram till något där heller, mer än att det finns en del konstiga lagar både i USA och i Sverige.

Sedan gick vi över till att diskutera ett syskonpar som ”hoppade” mer i sängen än de borde som syskon. Det är ju emot svensk lag, men om de inte förökar sig så är väl frågan om de får hålla på som de vill ändå. Vi refererade till gamla såpan Skilda Världar också eftersom paret tydligen inte vetat att de var syskon förrän på äldre dar, men oavsett känns ju hela historien lite…olustig.

Så småningom, efter att ha diskuterat den senaste fattigdoms- och sysselsättningsstatistiken och vem som var vad, samt apfobi (eftersom en kollega lider av detta då en apa hoppat fram och snott hennes kamera för många år sedan), hamnade vi på företagspolicys och vad man egentligen får och inte får göra på arbetstid och på arbetsplatsen. Med tanke på svågerpolitiken där jag jobbar nu finns det ju knappast regler emot att man är ihop, men kanske att man inte ska utöva sina känslor på plats.

Därmed har hjärnan fått lite gympa och tanken nya perspektiv. Samtidigt fortsätter Malmös version av lasermannen förneka all inblandning i terrorn härom året och solen lyser fortsatt med sin frånvaro. Nåja, det är snart helg igen.

Årets viktigaste högtid

Så var det äntligen dags, dagen var kommen, och upp flög jag ur sängen precis som jag alltid har gjort och gör på just den dagen. Jag är ju som bekant barnsligt förtjust i att fylla år och att fira och bli firad. Så även denna gång naturligtvis.

Först och främst stod jobb på schemat, och även om det är absolut bäst att vara ledig på den stora dagen så är det okej att jobba också för kollegorna är ju extra gulliga med en och grattiskramarna blev så många att de nästan inte gick och räkna i slutändan. (Förvisso hade jag förberett det hela med att tala om för alla och bjuda in till födelsedagsfika, så glömde de ändå var de ju faktiskt rätt kassa…)

Mitt på dagen fick jag dessutom en överraskning i form av extrajobbande kollegan som tittade förbi med en egen överraskning, men hon kom ju på min dag för att gratta mig.

Till eftermiddagsfikat hade jag med ett överflöd av kakor och folk kom och gick och vi åt och åt. Sedan kände jag mig rastlös och ville vidare, så jag slutade extra tidigt och begav mig hemåt för att sedan gå till mamsen som skulle bjuda på middag. Brorsan och hans tjej kom också och jag blev uppvaktad med skumpa, god mat, tomatplanta och sång. När de sedan drog till jobbet stannade jag kvar och mamsen och jag hade en trevlig kväll på balkongen i kvällssolen.

Samtal, sms och internethälsningar varvade varandra tills kvällen byttes i natt och så småningom förmiddag (jag är ingen morgonmänniska) och det var dags för förberedelser för fortsatt firande.

Jag firar ju som bekant aldrig bara i en dag. :-)

Lite shopping och städning senare hade vi en mycket trevlig kväll med god mat, dryck, presenter och fin sång (från gästerna, inte från tv:ns Eurovision). ;-)

På det hela taget var det en trevlig årgång att fira.  Och jag konstaterade att det nu är dags att börja se fram emot semestern istället. Men än skiner solen och så länge det i princip är sommarväder så går det ju bra att bara vara, men när de nu hotar med 10 grader kallare väder känns det väl sådär.

På besök i Bajenland

Det har varit långhelg igen och det var som vanligt riktigt nice. Denna gången bestämde jag mig halvspontant för att faktiskt hitta på något och inte bara sega hemmavid. Jag hade ju faktiskt inte varit och hälsat på Tysken i Tyskens nygamla trakter, så Skåneland byttes mot Bajenland och en trevligt avslappnad helg där det fanns tid till både vila och knaserier.

Men först ville jag ju se mitt kära MFF slå postorderkatalogens lag – vilket jag fick! Mina nissar vad glad jag blev!

Så fredagmorgon, tidigt till tusen, bar det av, först mot tågstationen och sedan norrut, genom Smålands mörka skogar, med en film framför ögonen och en kräkande tjej bakom ryggen. Fram kom jag till och med tidigt. Med kaffesaknande huvudvärk hittade jag rätt tub söderut igen för att landa vid Tysken och Kalmaritens köksbord med en kopp kaffe i handen. Jag var framme.

Totalt 3 koppar kaffe senare (har man missat morgonkoppen måste man ju ta igen det ordentligt…) bestämde vi oss för en promenad med finaste WW. Det blev en rätt rejäl promenad och i sommarvärmen som plötsligt intagit vårt land i åtanke var vi välförtjänta av vår paus på en uteservering i en annan del av Stockholms utkant.

Efter ölen, och med vin och chips inhandlat, begav vi oss hemåt där maten stod på bordet redo att ätas innan Tyskens lag skulle spela match och lille WW skulle försöka sövas. Fotbollsintresset hos honom kanske kommer senare, nu verkade han föredra att kräkas på sin mamma med jämna mellanrum…

När det väl var dags för vila så hann nästan inte huvudet ner på kudden innan jag hade somnat. En lång dag hade nått sin ände och jag klev in i drömmarnas värld tills jag väcktes av att WW försökte kommunicera lite.

Frukost och ett musikkryss senare begav vi oss mot stan för att flanera runt lite i solen. Vi valde bakelse istället för lunch och begav oss så småningom hemåt för en öl på den lokala uteserveringen, balkongen.

På lördagskvällen vankade ju stormatch i och med finalen i den där jävla champions. Tyska Bayern ställdes på hemmaplan mot Chelsea och vi i soffan visste ju vilket lag vi höll på och var frustrerade över att det laget inte vann.

På söndagen och därmed dagen för hemfärd bestämde vi oss, efter ytterligare en lång natts sömn, för att bege oss ut på dagissafari i närområdet. Det var nog den absolut varmaste dagen och därför tyckte Tysken att det var en ypperlig idé att dra med mig på diverse bergbestigningar mitt i gassande sol. När vi nästan dött gick vi hem och tog en öl i soffan och åt mer chips, istället för lunch, medan vi såg Kalmaritens lag förlora sin match.

Tysken skyllde samtliga förluster på mig då hon tyckte att det kunde vara den enda förklaringen. Själv undrade jag snarare varför de höll på sådana dåliga lag som inte kunde vinna sina matcher (mitt lag gjorde ju det i torsdags!).

En tidig middag senare satt jag i flyggolfen med Kalmariten på väg mot flygplatsen och avslutningen på en alldeles utomordentligt trevlig helg. Hemma igen fortsatte planerandet inför det som komma skall. Årets höjdpunkt är ju snart här, dagen då vi firar att jag finns, och det ska det göras i år precis som alla andra år.

Sjuk helg

Måndag igen efter en helg som förvisso varit ganska avslappnad och trevlig på sina håll, men också spenderats som sjukling. I fredags, seriösa samtal och fjantig film med Holländskan och i lördags middag och nostalgi med Efterrättsexperten. Det var jättetrevligt ända tills sömnen och förkylningen got the better of me så att säga.

Eftersom jag varit sjuk hela helgen så ansåg jag ju givetvis att nu när det är måndag borde jag ju vara frisk nog att gå till jobbet. Normalt sett brukar jag ju bara vara dålig i max 2 dagar och 2 dagar har jag ju redan varit sjuk.

Skulle ju dessutom börja ”nya” jobbet idag så jag kände att jag verkligen inte kunde sjuka mig.           

Och det nya jobbet då? Hyfsat monoton och halvtråkig uppgift men den finns på grund av ett politiskt skifte som ändrat förutsättningarna radikalt och då har det ju genast blivit mycket mer intressant. :-)

Men apropå något helt annat (för helt ärligt, rätt mycket annat är mer intressant än mitt hälsotillstånd), ikväll ska ju den svenska klassikern spelas. Gbg-Malmö i Göteborg och vi är hyfsat piskade att vinna om vi ska fortsätta ha häng på guldet. Vilket väl naturligtvis inte borde vara något problem – det visade vi ju i derbyt senast. (Var det verkligen regerande svenska mästarna vi mötte, eller var det ett korpen-gäng som hör hemma i en lägre division?). Det handlar bara om att hålla samma nivå på spelet och visa att vi visst det är att räkna med.

Vi håller tummarna för att både mitt följande och resultatet går rätt väg. 

Optimistisk utgångspunkt

Härom veckan hade vi en diskussion på lunchen om det dåliga samvetet som förföljer en konstant för att man inte känner att man hinner med framför allt de äldre i sitt liv. Visst handlar det alltid om prioriteringar, men i vår ålder har vi ju konstant tusen grejer på gång och då är det svårt att hinna med. Det förstår ju våra äldre också, eftersom de också varit i vår ålder.

Igår tog jag mig dock tiden. För ibland måste man prioritera om och det måste folk i ens närhet förstå. Är det skarpt läge så är det och det kändes bra (även om det inte är bra) och jag är ju både positiv och optimistiskt lagd och kan därför inte ge upp och förvänta mig det värsta. Jag kan inte leva så. Jag måste tro och hoppas att solen skiner imorgon för annars hade jag gått under.

Det där med att vara positiv och optimistisk jämt är såklart inte alltid lika lätt, men det är ett livsval jag gjort och jag tror att jag har ett lite roligare, lite bättre liv just därför.

Inte för att jag inte har mina mörka stunder (det har ju alla).

Som den där känslan av ångest, rädsla och ilska som oftast infinner sig först när det är dags för en förändring, innan jag hinner ladda om och känslan övergår i optimism och tilltro till såväl mig själv som framtiden.

Ja, jag ska ju tydligen börja jobba heltid igen, fast inte där jag är eller det där som de pratade om tidigare. Jag ska fortsätta jobba deltid under en period där jag är och fylla ut tiden med att jobba på ett annat ställe (i samma byggnad) och därigenom komma upp i rätt antal timmar. Läskigt, jobbigt, splittrat, intressant, spännande och det blir säkert jättebra.

Optimistisk utgångspunkt var det ja. :-)

Underbara långhelg

Och så var det dags att jobba igen efter 4 dagars långhelg och därmed sovmorgnar. Snacka om att det var tungt att vakna imorse. Eller egentligen, själva vaknandet var mindre svårt, men att hålla mig vaken sedan var den stora utmaningen.

Det känns verkligen som att jag hunnit med mycket, vilket ju alltid är positivt.

I fredagseftermiddag hängde jag med pappa och så småningom kom också brorsan och hans tjej. Jag åt världens godaste bruschetta på lilla torg (av alla ställen!) och vi umgicks avslappnat och sedan tog jag fredagsmys framför burken. Hamnade framför någon fjantig film som gick på tv, men det var ganska lagom efter veckan.

I lördags sov jag ut och gick sedan så småningom och handlade. På kvällen såg jag the Descendants och förstod varför den blivit så hyllad och omtalad.

I söndags hade jag inbokad spontanträff på möllan med min ständige AW-kompis. Där mitt i någonstans blev jag medbokad på middag och bio med Brasilianskan och Ingenjörens trainee-kompis. Det blev grekiskt (och himmelsblå förlust… :-() innan vi såg the Hunger Games som var helt fantastiskt bra. Det var skratt, spänning och bara helt fabulöst bra. Väl hemma på gården höll jag utkik efter andra tributes och vildvuxna katter medan jag korsade gräset.

Sedan var det ju valborg och jag blev värdinna till ett litet firande som var mycket trevligt. Vi lyckades till och med grilla kockens tillfixade kyckling innan vi begav oss vidare mot Debban. Själv var jag först skeptiskt, men tog på mig byxor och deklarerade att jag var ett steg närmare utgång – men inget var säkert förrän strumporna var på!

Igår var det sedan tisdagsklubb med söndagskänsla, grekiskt och så fulla magar att det knappt gick att äta efterrätt. Alla var rätt sega, men det var ändå lagom avslutning på en rätt bra balanserad helg.