Detta har ju varit på tapeten ett tag, under min senaste period i livet. Att flera närstående sagt att jag är annorlunda och till viss del börjar jag förstå det nu. Det är små grejer som att jag tar hela den här jobbytarperioden på ett okej sätt. Eller alltså, det är ju egentligen en ganska stor grej. Jag har liksom hittat harmonin trots den enorma osäkerheten om vad jag ska göra nästa vecka eller imorgon.
Jag har blivit starkare, står på mig, ställer frågor och tar allt för vad det är.
Jag har börjat slappna av när det kommer till tider – med tanke på att jag i så många år varit 5 minuter tidig och fått vänta typ 10 minuter på folk, slappnar jag av mer. Inte för att säga att jag inte kommer i tid till jobb eller när jag ska träffa folk jag vet är punktliga, men jag måste liksom inte överdriva.
Med det sagt fortsätter jag att vara den gäst som kommer först, för det är en del av den jag är. Moving on…
Idag skulle jag, trots att det är lördag, kliva upp ganska tidigt för att hinna med tåget till Göteborg. Jag såg till att ha ganska mycket tid, men fick ändå rusa mot bussen med packning och allt. Nästan framme vid centralen får jag för mig att kolla på biljetterna och inser att jag inte hittar dem!
Har jag glömt biljetterna hemma?
På centralen går jag därför direkt in på SJ:s kontor med förhoppningen att de kan printa ut mina biljetter eftersom jag trots allt hade bokningskoden i mobilen. Det kunde de. Jag skrattade åt mig själv, eftersom helt ärligt, jag är inte en sån som glömmer biljetterna hemma.
Väl på tåget lyfter jag ur datorn ur väskan och inser att jag stoppat biljetterna i tidningen under datorn! Så jag har dubbel uppsättning, vilket väl på sitt sätt är ganska typiskt.
Nya jobbet går annars bra. Första utvärderingen visade på att de ser potential i mig och tycker att jag tar till mig allt på ett bra sätt. Jag har fortfarande stödhjulen på, men cyklar åtminstone själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar