Fredagen den 13:e började inte särskilt bra för min del. Jag stängde av alarmet och låg kvar som jag brukar, kommer plötsligt på att jag borde kolla mobilen så att jag inte bara ligger där och myser bort tiden. Jag får lite av en chock när jag ser att klockan står på 6.20! Jag ska ju fasen gå om 15 minuter! Det blir att flyga upp ur sängen, direkt in i duschen, chansa med påklädningen (d.v.s. ta det som ligger närmast) och hoppas att det inte blir svinkallt. Kamma håret, ta ut lunchen, bre ett par mackor att ta med, snöra på skorna, ta örhängen i handen och ut! Jag hann. Jag lyckades maximera tiden och skynda så pass att ingen alls skulle kunna ana att jag vaknade 35 minuter för sent. Förutom på mitt lätt förvirrade, lätt nyvakna kroppsspråk då kanske.
Tordagen var ju jobbig med tanke på allt nytt som jag fick ”på min tallrik”, men inte bara jobbig, jag käkade lunch med Brasilianskan utomhus och hann med att fixa en massa måsten på kvällen. Och så fick jag det där mailet om att uppsägningen från bemanningsföretaget var uppsagd så att säga. Det var ju på tiden.
Annars känns det verkligen som att jag börjar komma in i det här nu på allvar. Förstår hur jag ska läsa systemen som är källan till allt, och fått rutin på hur jag ska uttrycka mig o.s.v. Det känns rätt bra faktiskt. Och jag har ju en backup som kan svara på alla frågor.
Men att hålla på och jaga efter orderbekräftelser och försenade leveranser en hel dag tar på den mentala verksamheten…
Efter jobbet åkte jag och hälsade på styvsyster+man och lilla styvsysterdottern med de blåaste ögonen av alla. Förutom att lillstumpan inte ville sova så var det en mycket trevlig fredagskväll och liksom lagom avslutning på arbetsveckan.
På bussen hem slog det mig hur gammal jag blivit då bussen var full av halvfulla, partysugna 18-19-20-åringar som skulle till Malmö och klubba. I det läget var jag rätt nöjd med att bara åka hem och gå och lägga mig. Allt har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar