Mest bara roligt

Så var födelsedagsveckan avklarad med alla dess aktiviteter och sjukdom. Ja, jag lyckades ju få in en megaförkylning lagom till den stora dagen som jag fortfarande lider av till viss del. Men annars var det mest bara roligt.

Och jag lyckades också få fram budskapet att det inte är okej att borra tidigt på morgonen när det är helg till min renoverande granne. Det ledde till mycket sömn under helgen, äntligen.

Och så var det ju kalas också!

Men firandet är ju inte slut än. Holländskan är inte bara tillbaka i landet, utan i stan, och till helgen bär det av till mästarstaden i Katalanien. Med andra ord har vi inte slutat att ha roligt ännu. Hihi.

Jobbmässigt var jag rädd för att min sjukdom i förra veckan skulle ha negativ inverkan, men i fredags fick jag ett mail från chefen som gärna ser mig i sitt team också i höst. Ytterligare ett bevis på att jag kan och det ganska bra dessutom. Sedan får vi se hur det faktiskt blir. Det är ju ett tag fram till hösten.

Stålmannen ringde mig idag...

...Han ville ha min hjälp. Så är det ju ibland. Även superhjältar behöver assistans.

Slutet av maj eller slutet av all tid?

Shit vad tiden går fort, det är ju snart slutet av maj och bara några dagar kvar av mitt senaste levnadsår. Jag är ju en sådan där som verkligen gillar min födelsedag och att bli grattad och uppmärksammad och så. Det handlar dock inte längre (lika mycket ;-p) om presenter och så, utan mer om att bli ihågkommen. Att folk bryr sig när det trots allt är min dag. Det är därför jag tycker att det är skoj med kalas.

Fast vi får väl se om det blir något av firandet, världen ska ju tydligen gå under ikväll. Riktigt hur eller varför har jag inte förstått, men det är tydligen en stor kristen rörelse som kommit fram till detta. Och då måste det ju vara sant, eller?

Min nya granne håller på att flytta in. Eller flytta in och flytta in, hon renoverar i alla fall för fullt och använder mer än gärna borren så att det låter som att hela min lägenhet håller på att rasera. Imorse började de redan klockan 9. Inte helt trevligt att vakna av ett borrande ljud efter drygt 5 timmars sömn…

Ja, jag var ju spontan-ute igårkväll. Först middag hemma hos mamsen som när jag fick nys om utgången konstaterade att jag visst det skulle ut eftersom jag fortfarande orkade. Sagt och gjort. Jag mötte upp med Brasilianskan och några till och dansade the night away på KB av alla ställen som körde den ena bra låten efter den andra…

Precis vad jag behövde efter en helt galen dag på jobbet! Mina kollegor blir tydligen lite fredagstokiga och det var allt möjligt från hojtande till skuttande till lyssnande på tyska nationalsången… Just another day på Ingenjörens arbetsplats! 

Oops I did it again...

Denna veckan började jag så äntligen en kvart senare och det märktes verkligen att jag fick sova lite längre än vanligt. Jag är ju ingen utpräglad morgonmänniska så varje minut räknas. Ja, idag sov jag till och med lite extra igen. Av någon anledning så glömde jag helt enkelt att ställa klockan igår kväll, men lyckades vakna med 20 minuters marginal, så det var bara att upprepa fredagens morgonschema…

Förstår inte vad det är med mig, men tur i alla fall att min inre klocka väcker mig i lagom tid. Vet dock inte om jag vågar lita på det i längden. Bättring!

Ingenjören har kommit hem en sväng också så jobbet blir ju nästan ännu roligare eftersom jag kan springa på henne dagtid t.ex. över lunchen, som idag.

I lördags bjöd ju jag hem Tysken på vegetarisk paella och överraskade mig själv (och henne!) med både uppfinningsrikedom och kunnande. Igår bjöd jag hem henne igen, denna gång tillsammans med Ingenjören, och bestämde mig för att fortsätta på det inspirationsrika spåret. Det blev broccoli och fetaostpaj och riktigt gott, åtminstone med den där extra lilla pricken över i, lingonsylten! Jag kanske kan laga mat ganska bra ändå! Hihi.

Annars känner jag att det verkligen börjar bli dags att känna panikkänslor och därmed komma igång. Jobbsökandet har haft semester länge nog. Drömjobbet måste finnas därute någonstans och chansen att det hittar mig utan att jag anstränger mig är ju trots allt ganska liten.

Fredagen den 13:e

Fredagen den 13:e började inte särskilt bra för min del. Jag stängde av alarmet och låg kvar som jag brukar, kommer plötsligt på att jag borde kolla mobilen så att jag inte bara ligger där och myser bort tiden. Jag får lite av en chock när jag ser att klockan står på 6.20! Jag ska ju fasen gå om 15 minuter! Det blir att flyga upp ur sängen, direkt in i duschen, chansa med påklädningen (d.v.s. ta det som ligger närmast) och hoppas att det inte blir svinkallt. Kamma håret, ta ut lunchen, bre ett par mackor att ta med, snöra på skorna, ta örhängen i handen och ut! Jag hann. Jag lyckades maximera tiden och skynda så pass att ingen alls skulle kunna ana att jag vaknade 35 minuter för sent. Förutom på mitt lätt förvirrade, lätt nyvakna kroppsspråk då kanske.

Tordagen var ju jobbig med tanke på allt nytt som jag fick ”på min tallrik”, men inte bara jobbig, jag käkade lunch med Brasilianskan utomhus och hann med att fixa en massa måsten på kvällen. Och så fick jag det där mailet om att uppsägningen från bemanningsföretaget var uppsagd så att säga. Det var ju på tiden.

Annars känns det verkligen som att jag börjar komma in i det här nu på allvar. Förstår hur jag ska läsa systemen som är källan till allt, och fått rutin på hur jag ska uttrycka mig o.s.v. Det känns rätt bra faktiskt. Och jag har ju en backup som kan svara på alla frågor.

Men att hålla på och jaga efter orderbekräftelser och försenade leveranser en hel dag tar på den mentala verksamheten…

Efter jobbet åkte jag och hälsade på styvsyster+man och lilla styvsysterdottern med de blåaste ögonen av alla. Förutom att lillstumpan inte ville sova så var det en mycket trevlig fredagskväll och liksom lagom avslutning på arbetsveckan.

På bussen hem slog det mig hur gammal jag blivit då bussen var full av halvfulla, partysugna 18-19-20-åringar som skulle till Malmö och klubba. I det läget var jag rätt nöjd med att bara åka hem och gå och lägga mig. Allt har sin tid.

På egen hand

Dagarna går fort, det är redan onsdag. Och jag har jobbat 1,5 vecka på nya jobbet. Det har gått bra hittills, den här typen av följa upp-verksamhet passar mig rätt bra, med min noggrannhet och koll på läget. Idag har jag suttit helt på egen hand för första gången och det har gått väldigt bra. Givetvis kommer det fortfarande ibland konstiga situationer som jag måste fråga om, men på det stora hela känner jag mig rätt bekväm i min roll nu.

Det är dock fortfarande jobbigt varje morgon när alarmet sätter igång 5.45 mitt i min största drömverksamhet, men jag vaknar så småningom, och den här tiden på året går det åtminstone att tolerera tidig uppstigning eftersom det är ljust och varmt, inte mörkt och kallt.

Tidig uppstigning kommer det också att bli om några veckor då Tysken och jag spontant tänker dra till mitt älskade Barcelona och njuta av livet ett par dagar. Den tidiga uppstigningen till trots gör det hela mig så oerhört spralligt glad och lycklig. Jag har ju längtat till Spanien sedan slutet av februari förra året, då jag senast var där. Och jag ska få åka dit och leva livet om så bara för ett par dagar. Jag längtar!

Götet var förresten alldeles underbart i all sin enkelhet, värme, avslappning och god mat från dess allra bästa sida. Det tog tid att bestämma mig för att faktiskt åka dit, men väl där var det helt sanslöst skönt och avslappnande.

Dock insåg jag att hur mycket jag än gillar den staden så känner jag mig verkligen hemma i och som en del av Malmö. Jag passade liksom inte riktigt in i poppigheten som är Göteborg, utan passar nog bättre in i det mer avslappnade Malmö. Något Tysken verkligen höll med om över en aw-öl igårkväll. Jag får väl acceptera mitt öde. Haha…

Jag håller på att förändras

Detta har ju varit på tapeten ett tag, under min senaste period i livet. Att flera närstående sagt att jag är annorlunda och till viss del börjar jag förstå det nu. Det är små grejer som att jag tar hela den här jobbytarperioden på ett okej sätt. Eller alltså, det är ju egentligen en ganska stor grej. Jag har liksom hittat harmonin trots den enorma osäkerheten om vad jag ska göra nästa vecka eller imorgon.

Jag har blivit starkare, står på mig, ställer frågor och tar allt för vad det är.

Jag har börjat slappna av när det kommer till tider – med tanke på att jag i så många år varit 5 minuter tidig och fått vänta typ 10 minuter på folk, slappnar jag av mer. Inte för att säga att jag inte kommer i tid till jobb eller när jag ska träffa folk jag vet är punktliga, men jag måste liksom inte överdriva.

Med det sagt fortsätter jag att vara den gäst som kommer först, för det är en del av den jag är. Moving on…

Idag skulle jag, trots att det är lördag, kliva upp ganska tidigt för att hinna med tåget till Göteborg. Jag såg till att ha ganska mycket tid, men fick ändå rusa mot bussen med packning och allt. Nästan framme vid centralen får jag för mig att kolla på biljetterna och inser att jag inte hittar dem!

Har jag glömt biljetterna hemma?

På centralen går jag därför direkt in på SJ:s kontor med förhoppningen att de kan printa ut mina biljetter eftersom jag trots allt hade bokningskoden i mobilen. Det kunde de. Jag skrattade åt mig själv, eftersom helt ärligt, jag är inte en sån som glömmer biljetterna hemma.

Väl på tåget lyfter jag ur datorn ur väskan och inser att jag stoppat biljetterna i tidningen under datorn! Så jag har dubbel uppsättning, vilket väl på sitt sätt är ganska typiskt.

Nya jobbet går annars bra. Första utvärderingen visade på att de ser potential i mig och tycker att jag tar till mig allt på ett bra sätt. Jag har fortfarande stödhjulen på, men cyklar åtminstone själv. 

Nya jobbäventyr

Så var det dags för nya jobbäventyr igen efter att ha arbetat med pappersarbete förra veckan. Igår var första dagen på nya jobbet. Ingenjörens jobb. Brasilianskans jobb. Ja, så mångas jobb, och nu alltså också mitt.

Det hela skulle sättas igång med ett drogtest, eftersom företaget kräver att alla deras anställda ska testas före anställning, ett litet ynka kissprov direkt på morgonen. Enligt instruktionerna fick jag varken äta eller dricka under 2 timmar innan testet, så jag skippade frukosten, vågade knappt ta mitt allergipiller och åkte dit. Problemet var bara att jag, eftersom jag inte fått i mig något sedan kvällen före, inte hade något behov att lätta på trycket.

Efter tre försök gav jag upp, frågade om jag fick komma tillbaka och gick till min arbetsplats. Framåt eftermiddagen återvände jag (efter att inte ha vågat gå på toaletten över huvud taget under hela dagen…) och klarade det på första försöket. Mäkta stolt över min prestation (ja, i det här läget kändes det verkligen som en prestation) kunde jag sedan återvända med mitt negativa testresultat och fortsätta lära mig vad jag faktiskt ska syssla med framöver.

Jobbet i sig är spännande eftersom allt är så enormt nytt, men min nya attityd får mig att vara optimistisk. Det här ska säkert gå bra. Alla verkar så trevliga och jag träffar på folk jag känner sedan tidigare mest varenda dag. Så förutom att jag måste kliva upp i ottan för att komma dit i tid känns alltihop ganska okej faktiskt.