Alla Hjärtans Dag

Tiden bara tickar på och jag kommer på mig själv med att inte riktigt minnas allt jag gjort. Eller jag kanske inte har gjort så mycket? Dagar blir fler dagar som blir veckor och så vidare. Jag börjar tröttna på det här nu.

Helgen var lugn men ändå händelserik. Och igår var det ju Alla Hjärtans Dag. Är det inte helt sjukt hur vi bara köpt hela konceptet och gett efter för kommersialiseringen? Om man älskar någon ska man väl inte behöva en specifik dag för att bli påmind om det, det ska man väl vara medveten om, och vilja visa prov på, hela tiden oavsett datum?

Jag spenderade i alla fall kvällen på arenan tillsammans med Ingenjören, en italienare och den glada brasilianskan, lite choklad, tittandes på vuxna karlar som pucklade på varandra medan de åkte skridskor och försökte få pucken på mål. Jag tyckte någonstans att det var en rätt passande aktivitet för en sådan dag. Rödhakarna vann och vi jublade innan vi gick ut i vinterkylan igen och begav oss hemåt.

Jag måste säga att jag verkligen försökt öppna upp mig denna vintern, se på fler sporter och se om de är intressanta nog att fortsätta titta på. Handbollen var skoj, men jag har väl egentligen inget behov av att följa ligahandbollen. Skidsporter kan jag titta på hemma hos farfar och bli engagerad i på grund av tävlingsinstinkt och patriotism, men det är inget jag själv väljer att titta på. Ishockeyn igår var kul, för att vi såg den live, men jag är inte alls särskilt fascinerad av sporten. Så sjukt primitivt när de bara börjar slåss av till synes ingen anledning. Det spelar ingen roll hur mycket testosteron som är i omlopp, jag hatar våld.

Annars fortsätter allt som vanligt.